Ynkedom

Det ynkliga var i sig redan platsen för mötet mellan två helt skilda omdömen om det lilla: ett nedsättande (det obetydliga), och ett medlidsamt (det ömkansvärda). Historiskt uppstår den korsningen genom två ynka som kommer släntrande från varsitt håll, utan synligt släktskap med varandra, men där båda orden i grunden förenas under den dramatiska, ‘eruptiva’ delningsprocess, där något blir skilt från sig självt…

Det ligger kanske ett slags ‘civilisationsprocesser’ och spelar här. Ska vi tala evolutionsspråk (som om civilisering automatiskt hade till avsikt att gynna “överlevnaden” (och som om inte detta alltid varit ett cirkelresonemang)) får vi ändå nöja oss med att snopet stirra ner i den historiska tystnad där öm utan förklaring hoppar till öm (ömma till ömma, ömmande till ömmande, ömhet till ömhet, jämför Hellquists lätt uppgivna försiktighet: Ur denna kan väl betyd. ’medlidsam o. d.’, egentl.: ’känslig för andras smärta’, förklaras; anses dock av somliga abstraherad ur isl. aumhjartaðr = sv. ömhjärta d o. vb. ömka. [från runeberg.org]); men den ‘internaliseringsprocess’ vi fantiserar om utgör väl ett bevis för oss (om vi kunde bevisa den) bara om subjektet kvalificeras av denna nytillagda, åtråvärda egenskap, inte om det uppstår ur den?

Snarare än att leta efter en utveckling (med alla dess tvetydiga och tveksamma underströmmar), borde vi här bättre se platsen för oavbruten rörelse i språkets olika skikt, själva meningsenergins kraftomvandlare: hur vi kan ana språkets fält i formen av en yta öppen för anfall och offensiver, långsamma tillbakadraganden, försvarsmanövrar, oförklarliga utbrytningar, underjordiska frambrytningar, fyrverkerier… kort sagt, platsen för makt och ambitioner, förkunnelser och apostelgärningar…

Ynkedomen är en av dessa språkliga gester som sakta tynar bort: den står kvar som förfallande förvittringsrest, utan lockelse annat än för specialiserade turistintressen. Fastän den på samma sätt som det ynkliga hade sina rötter fästade både i självömkan (Vad synd det är om mig!) och ömkan över den (Vad synd det är om dig!), var dess funktion alltid att kliva ett steg upp från denna medlidandets omfamning, till ett större sammanhang, med utökad rollista: Den som hade orsakat detta lidande, och den som hade rätten att peka ut den skyldige och fälla moraliskt omdöme om dennes ynkedom. Till skillnad från Oskicket, där omdömets kraft är beroende av den dömandes egen maktposition, var ynkedomen absolut, oberoende av den sägande situationen – den var kopplad till ett fast system av moraliska värden. Ynkedomen fälldes inom ‘lagarnas’ område, och gick därför inte att argumentera emot, inte försvara sig mot.

När användningen av den domen minskar, ersätts den oftare av det direktare adverbet (Det är ynkligt!), som inte bara undviker ynkedomens högtidlighetsankare, utan också i bättre överensstämmelse med nutiden riktar förebråelsen direkt mot den skyldige (hakar fast anklagelsen direkt i en ansvarig person, istället för i det system denne är representanten för). – Men när i det här lätt generade språkbruket själva brottet ska anges, sker det genom att prata om ynkligheten. Därigenom bortträngs på ett märkligt sätt inte bara den andra ynkligheten (den ynkliga), som domen skulle skydda, utan också den ‘objektiva’ regel som låg till grund för domens riktighet (dess opersonlighet).

Det är det allmänna mönstret för varje process som på det här sättet går mot individualisering: I det ögonblick då domaren skäms över att representera (kastar peruken), och istället försöker göra sig själv till garant för lagbokens riktighet, kommer ynkligheten plötsligt att skriva över ynkligheten; den svaghet gesten ville ta i famnen och ge anständighet går under i tumultet.