Categories
Posten 2

Kärlekens ramverk

Plötsligt hörs för första gången på säsongen ljudet av vinden i det ännu endast skira lövverket i lönnen utanför undantaget

Stenkistan på vallen utanför trädgårdens dike tar emot vattnet från åsen för att med lugn arm föra det bort till ån genom tegelrören

I väntan på avgång är kupén egendomlig tyst, återkastande varje ljud alltför detaljerat och uppförstorat, prasslande, som ur en skrapig högtalare

Atlasbergen täcks sakta med långsamt fallande snö, för att i alla arma blickar vida kring inpränta tillfälligt eviga regler

Jag väljer att hålla blicken riktad mot taket i ett försök till flykt från badrummets speglar uppsatta på alla väggar

I det skummande vattnet bland stenblocken vid Plage Gourizim plockade vi sedan blåmusslor, i blöta byxor uppdragna till knäna

Efter tandborstningen lyfter jag med huvudet djupt nedböjt till handfatet vattnet från kranen till munnen med min hand kupad 

Fettet i talgkörtlarna som överallt oavbrutet trycks ut genom hudens porer bildar här och där oregelbundna ogenomträngliga kullar

Från planet såg vi ned över den höga, vassa bergskedjan, med de stilla, övergivna sjöarna på de flata vidderna högt över havets yta

Det kalla, tjocka vattnet i bäckar och floder knuffas motvilligt utför de trånga schakten på sidorna av det brant sluttande berget

I kvällningen samlas de yrvakna flugorna i fönsterglasens skymningsljus, surrande över ödet att ha varit instängda på insidan

Categories
Posten 2

Midvintersolstånd

På morgonen tillmötesgår jag till sist ett efterhängset bad

Men här har ni ju verkligen ett riktigt gott vatten!

Så skönt det är att komma ut till sist i stadig vind!

Söndagstrafiken driver mot drömmarna söderöver

På perrongen delar jag min cigarett med några stormbyar

Rulltrapporna möts med glas emellan utan en blick

Kyrkan från fötterna till huvudet lagd i en säck av plast

Butikens speglar visar min bild men utan mitt medgivande

Tidtabellen når ikapp när vi väntat länge på en öde hållplats

Men led då om den grunda ån till ett utlopp längre söderut!

Min tinnitus beror på den behandling mot döden jag inte fått

Categories
Posten 2

Tremulations

Tidigt i den plötsligt vindstilla gryningen i det oväntade gapet mellan två stora vädersystem stiger solen med ett kisande öga misstroget upp under valvet

När vi reste mot gravarna på den västra kusten tycktes allt ha flyttat på sig, som om landskapet vridit sig några grader i väderstrecken, eller rättare alla kyrkogårdar flyttat sig ett stycke

Åsarna i fjärran, åraviner som oväntat likt stup plötsligt öppnade sig framför oss, kyrkornas torn höjda över bebyggelsen, stötte tillsammans oss likväl fram till de saknades gravar; också de bortglömda, i övergivna platser, ropande efter linans ena ände

Allt var orörligt vid havet: De stora båtarna på sundet gled långt bort långsamt över det stilla vattnet, alla löv redan fallna länge sedan, fåglarna på gräsmarkerna ljudlösa; över havets horisont steg stora, fria byggnader upp som hägringar

I ett skikt under några tillfälligt uppträdande ljud – gnisslet från en båt vid kajen alldeles intill, en mås skriande en bit bortöver stranden – fylldes rymden av en vidsträckt, överväldigande tystnad

Efter lunchen körde vi österut igen, med stopp vid resta, kalla stenar, omgivna av sly och täckbark, omvälvda av löv och granris, inåtvänt bittert stumma väntande på tidens slutgiltiga slut

En flock gäss vänder och vrider skrikande över kastanjens avlövade grenverk, inte i oenighet över färdriktningen, eller formeringen, utan i ett slags krypande panik över ryktet att luften här och var har hål

Skatfamiljerna i skymningen inbegripna i ett upprört gräl sinsemellan, ovidkommande för traktens andra varelser: kråkor och kajor tyst utplacerade på sina vaktposter, finkarna och rödhaken pysslande försiktigt i buskarna

I steget förbi öppningen i längorna blir det ännu ljusa himlavalvet i väster synligt, släpande ett långt, smalt, tunt, svart, strimlat stråk av moln över horisonten

Den höga, enradiga muren ringlar sig långsamt i lätt uppförslutning upp mot byn, i följe med sandåsens mjuka rörelser, till dess den upplöses under den redan utsträckta skuggan från den tvärt girande åsryggen

De två ljusen brinner, det ena på stenbordet, det andra i fönstret ovanför diskbänken, med flämtande lågor som om de stördes av en helt orörlig vind, eller av pulserna av ett nyckfullt frambrytande vakuum

Categories
Posten 3

Fritt efter en gravskrift (1200-talet)

1.
Stig in genom porten till katedralen med tankarna på någon du älskat, som om ni går in tillsammans.

2.
Detta hus uppmuntrar alla sinnelag, också de innerliga, sökande dubbla fästen.

3.
Det här är ett skepp, alltid på väg mot andra skikt, långt iväg. De du möter där är ivriga att stadfästa ett omdöme.

4.
De som vilar under de stora block av sten som täcker gravarna placerade i kyrkans gångar gläds åt lätta, sorglösa steg.

5.
Med blicken lågt riktad mot golvet, och mot väggarnas grundstenar, finner du tecknen beredda att berätta över årtusenden.

6.
Om en stor droppe stannat helt stilla på din utskjutna underläpp är det en droppe tjockt blod, framkallad inte ur en reva i huden, utan i strupen.

7.
Sov inte. Dina nattdrömmars jag kommer att tyglas av orubbliga regler – de som motarbetar sanning, och bannlyser frihet.

8.
Läs för mig. Se dig själv, och försök bestämma dig för hur du ska göra. Om du ger dig tid och tålamod att förnimma, finns redan allt viktigt kring dig.

9.
Även om andra också är här, äger alla intryck rum i avskildhet. Du står i rummet ensam, men i den ensamhet där mening strålar.

10.
Rör dig i kyrkan noggrant och detaljerat, med alla sinnen fullt uppspärrade. Det är sättet för dig att finna den port som väntar.

11.
Läs mig. När du lämnat mig fortsätter jag finnas här. Jag säger det jag sagt. Du kan alltid återvända, om du inte glömmer mig.

12.
När Jesus skildras som lidande Kristus: Stanna upp, för att till honom i hans oerhörda övergivenhet skänka din tröst.

13.
Förvänta dig inte få höra din egen röst klinga i detta stora rum. Din röst hörs här bara om du talar till någon.

14.
Vaka över de döda, också dem du inte känner. Ett barn har dött i natt. När hon lämnade gav hon i gåva till människorna all sin glädje.

15.
Stå inför dig själv. Göm dig inte bakom andra. Förena dig inte med mina ord, bara ordens anda.

16.
Kärleken förgås, inte av tiden, eller döden, utan slappheten i att du inte vill stå fast, i dig själv.

17.
Fira jämnmodet. Kärleken är det enda. Det är mina ord nu.

Categories
Posten 2

Solskiftet

Hängrännan släpper mot stuprörets veck takets ringa fångst av nattfuktens droppar omvandlad till en enkel melodi byggd av ett litet omfång toner, några ljusa några en aning dovare, omväxlande slagna med pauser en efter en, och hetsigt sammanförda i komplexa, intensivare ackord, sammanfogade till ett stycke med långa dröjande partier, till synes slumpvis avbrutna av utbrott av ivrigt framåtskridande sjok

Då de stora vädersystemen stod stilla smittade av tvehågsenhet tvingades oktobersolen tre dagar i rad själv vara vind, nu inte i kamp med åsarna, trädridåerna, byggnader uppförda överallt ställda i alla riktningar, fordon korsande den höga bron, utan alla dessa tings tunga skuggor, självsäkra och expansiva under den sena månadens bleknade, kraftlösa ljus

Vi körde norrut mot det inre av landskapet, med solen helt och hållet dold bak en jättelik dimbank mötande oss utsträckt över hela siktfältet från öster till väster, lik en massiv, orörlig, uråldrig ås, byggd av granit och dekorerad med sand, stenblock, skogar och mossor, splittrande perspektiven till små, åtskilda, självständiga, förrädiskt tjusande och förvirrande prismor

Gården belägen mycket långt bort i tiden men på samma gång också försvunnen på andra sidan den geografiska gränsen för inlevelsens förmåga, där varje meter i ett slags mardrömslikt tillstånd växer till hundra, sedan tusen, sedan det schakt där jag faller i virvlande rörelse ned till min ohjälpliga, plågsamma ensamhet

När infektionen till sist efter så många stumma dagar långsamt släpper kroppen rusar sinnena upp, vilda, frisläppta ur en lång fångenskap, vart och ett med armarna utsträckta redo i överspänd känslighet: varje ting i måttlös, plågsam förstoring, varje rums doft överväldigande, vart och ett intryck änden på en lina fästad i händelser utspelade för allt för länge sedan, utanför mina minnen och min historia, i andra trakter, alltför vagt utmärkta på en karta i alltför vansinnig projektion

Vi rörde oss ytterst försiktigt över gårdens ytor, vakande över våra fötters steg som om det var helig mark vi beträdde och varje felsteg en hädelse, ett avtrubbat intrång i det mystiska skikt byggnaderna, trapporna, trädgården, portarna, träd och buskar och stenmurar företrädde, alltsamman en grav ur vilken vår egen historias vålnad stigit upp livlös

Med det varma, blida solljuset försiktigt vänligt knuffande oss i ryggen fördes vi varsamt fram mellan äppelträd, päronträd, jättelika kvitten, utmed den fyrlängade gårdens olika hus, uppförda för skilda, preciserade ändamål, hela tiden precis på gränsen till de iskalla skuggornas skarpa, vassa linjer

I den sena, allt oskarpare eftermiddan körde vi under den nedåtgående solens mycket bleka, stora, påstridiga skiva helt tysta tillbaka mot sydost, närmande oss kusten, med den skogbeklädda, svarta åsen framträdande allt skarpare vid horisonten i söder, lik en massiv orörlig rörlig ström av överskjuten tid ändlöst flytande mot stillhetens expanderande bottnar

På slättlandet innan stigningen skimrar det höstsådda vetets nyss uppkomna hjärtblad ljusgröna i solens sista strålar, så skirt att de först efter en ansträngning med blicken blir synliga, liksom framstigna ur den redan mörka åkern, som om skuggan verkligen var uppstigen likt en svart gas ur den svarta jorden, långsamt vällande ut och upp över trakten, besegrande det sköra, skingrade, obestämda ljuset

En långtradare långt iväg uppe på åsen med ett skåp konstruerat för att lågmält över landskapet med fartvindens kraft vina tonerna till melodin för ett okänt körverks solostämma, långa, utdragna, glidande från en ton till en annan utan distinkta övergångar, långsamt och försiktig närmande sig det ännu okända ögonblick då hela körens samlade, oerhörda stämma ska ljuda över nejden som ett överväldigande rop

Hör hur jag ropar i mörkret ut över vallen efter hästarna i tid att komma in till natten, med varje ton helt klar, och med väldig, skrämmande kraft, samtidigt helt dolt innanför detta grova oväsen en vänlig, innerlig, ohörbar ton, fylld av beundran för stora, oberäkneliga, högsinta varelser

Categories
Posten 1

Dessa åsens sluttningar

Stora, gråsvarta sjok av det alldeles stilla havet knuffar varandra irriterat fram och tillbaka

Här stupar förkastningsbrantens sluttning överdragen av isens sand ned under vattenytan

Men havet knäpper ömt upp den mjuka klädedräkten, törstande efter smaken av hårt, uråldrigt berg,

Med tankarna fixerade vid den stora striden vars mening undflyr oss

I söder Bornholm likt horstens huvud kippande efter luft alldeles ovan vattenytan viss om slutet

Bäcken vid mina fötter rinner upp ur ingenstans som lagarnas förbryllade möte med längtan

Havet en kompakt vägg av tid som om igen stöter mot timglasets botten

När jag var barn fanns landskapets minnen fortfarande kvar överallt där jag gick, som upphetsande gåtor utan enkelt svar

Categories
Posten 1

Höst vänligen

Dygn fulla av våldsamma regnskurar växlar med stillsamma sommardagar mjuka av värmen

I de klara nätterna är stjärnhimlen kommen åter med stjärnbilderna på plats på det svarta himlavalvet

Allt i stilla förnöjsamhet inför säsongens slut, tragedier och lycka försonade

Denna tystnad under alla tillfälliga ljud, beledsagad av det dova gnisslandet ur kontinenternas långsamma vridningar

Byarna och horisonterna plötsligt fördjupade av träd i lövfällningens alla stadier: Rött, brandgult, gult

Ridåer dras upp, bortglömda siktlinjer öppnar sig – mina nederlag står klara, färglösa, tyngande men riktningslösa

Långt iväg… dofter, smaker, beröringar, rörelser: i detta öppnade landskap rör sig årtiondena fritt

Jag kommer ihåg isstormar där varje stam, kvist, barr, strå var täckt av tyngande pansar som bröt sönder allt