401.
Sannskyldiga bumerang, trotsande alla regler, slungad i natten av ingen, till ingen mening, med det aggressivt olyckliga skriet skärande genom det kompakta, plötsligt ljudlösa mörkret, förnärmande allt.
402.
Två rinnande vatten möts och slår in i varandra. Det ena från sjöarna i sydost i sin breda, grunda fåra klart mellan enstaka fall här och var flytande lugnt, långsamt, inåtvänt självsäkert oberört i sin färd mot havet. Det andra ur flödena i de högre belägna skogarna i öster med det grumliga vattnet färgat av rostpartiklar ur skogens humus, brusande, forsande över grusbottnarna, mellan stenblocken, utför sluttningar och fall. Stötande in i varandra som två rinnande vatten som möts och slår in i varandra tumlande famnande varandra i cirklar och spiralformer mellan bankarna, det ena blankt och långsamt, det andra mörkt och frustande, likt två fientliga väsen som plötsligt och oväntat stöter ihop, återfinner släktskapet, återser varandra, blandas gradvis, går upp i varandra nu till ett vatten något mörkare, något stridare, tryggt i sin väg mot havet.
403.
Två ungar växte till bleka grodor över sommaren under locket till dagvattenbrunnens djupa rör i källartrappans botten, till sist efter månaders väntan genom lyftkraften i skyfallets häftigt inströmmande vatten uppstigna förvånade över brunnskanten, med blinkande, bländade ögon betraktande källartrappans grå, höga murar.
404.
Havets dån i den tysta natten i vågornas möte med stranden dagar efter stormen. Det är tidens skugga. Skriften är tingens skugga. Ting ristar sig i mig, framåtlutade mot glömskan oavbrutet forsande ur framtidens kraftiga ström.
405.
Det lätta regnet sjunger i de svarta taken när de lätta vindbyarna drar tunna skurar fram över plåtarna. Vattnet älskar takens ränndalar. Så lätt det gjuter åar av dropparna. Se så lojt långsamt de feta åarna flyter självupptaget över det platta landskapet mot havet. Lev i sorgen över att var och en levande gestalt bidrar ändligt till ändliga släkten, skyldiga vattnets eviga cirkelrörelse, i förbund med saltet. Hjälp till! Bränn alla hus i skydd av den molnfria dagens skarpa solljus.
406.
Stormen slår efter oss med sin långa svans, missnöjd över vindstyrkans och blixtarnas ringa verkan. Jag rör mig försiktigt. Mitt liv framträder ändå bara i släpljus, som svaga ränder avsatta i landskapet där jag irrat fram. Min skrift skriver inget. Mitt liv kan inte berättas ty det saknar handling – kvarlämnat, kringstrött, utspritt som nedfallet över kontinenten av aska ur en vulkan kokande i ishavet.
407.
Under det starka ljuset från de höga lyktstolparna drar ett tunt regn i de starka vindarna som ett tunt, skimrande vitt flor över himlen. Det är ett segel utan skepp som inte låter sig surras vid stenkajernas pollare: Vimpel förkunnande segrar i de ändlösa striderna.
408.
Den stora sedan länge döda eken står kvar vid korsvägen i sin frusna gestalt, berövad grenarnas svepande rörelser fyllda med kaskader av styva löv, barkens sekellånga minnen, insekters och fåglars surr och sång, allt utom den inre gesten vars rörelse kvarstår orörlig.
409.
I mörkret under den klara, stilla himlen lyfter ur de svarta markerna en svart fågel glimmande av månskenet under den ryckiga flykten varsamt buret över ryggen och vingarna, likt fisken som kvickt glittrande ledsagar solljuset i det mörka vattnet innan den strax dyker under skymningsdjupet.
410.
I tystnaden och stillheten efter det häftiga störtregnet stiger regnets rökar ur de tvättade markerna. Den svarta boskapen liggande stilla här och var i den dunkla tallskogen likt frukter, mogna, söta, med vattnet avdunstande ur pälsen av kropparnas värme som vit rök slingrande mellan tallstammarna. Av och till generas tingen av varats outgrundliga rim. Jag hoppas leva så länge att jag hinner betala tillbaka mina skulder.
411.
“Tag inte med er äpplen. De väger mycket och ger inte näring tillbaka värd mödan.”
“Vi bär dem med oss för tanken på den överflödiga luften i ryggsäckarna fångad i former av halvmånar och timglas mellan de hårda kloten, för det skarpa knäppandet då bettet lossar en bit ur det saftiga, vita köttet; för fröets skull, vars drömmar vi drömmer om att fästa på en plats där de kan förverkligas ostympade.”
“Slå inte på äxingens strån med era käppar när vi strax passerar.”
412.
Det fyrkantiga glaset tvingar mig låta munnen möta drycken i glasets hörn, med läpparna kupade till en smal, ängslig tratt, rädd för att i nervositeten överskrida de plutande läpparnas diameter, eller underskrida strupens: svikta finsmakarens förväntningar, eller begärets.
413.
Pumphuset i sin kvadratiska form, rest smalt och högt för att känslolöst pressa fast vattnet i ett plågsamt läge just mellan frihet och excitation. Stäng av kranen! Inget inger mig sådan outhärdlig olust som ljudet av fritt vatten.
414.
Jag håller papperet mellan händerna lyft ovanför huvudet mot lampan i taket. Skriften på dess översida lyser igenom spegelvänd. Allt står där, men vridet genom ett rum som saknar rymd. Jag måste vara på den ena eller andra sidan. Det är ur oåtkomlig klyvnad konsten älskvärt träder fram.
415.
Nuets upphetsade föreställning ackompanjeras av tingens dova inåtvänt sorgsna brus under färden på upplösningens envetna, långsamma flod, vart och ett flytande i sin egen takt.
416.
Jag steg ut genom ytterdörren. Den gnisslade högt. På gården var allt stilla. Det var helt tyst. Murgrönan rasslade upprört invid väggen, skakad av en vindby den uppfunnit på eget bevåg. Aldrig har jag mött världen så kall, stel, så avskuren, oåtkomlig. Jag överraskade den orörlig i en glipa i tidens skikt. Allt rodnade inför min opassande närvaro i denna dånande ovisshet.
417.
I tavlan där hon med hjälp av en spegel, stående i helfigur inför staffliet i profil med barnet på den vikta armen med ansiktet bortvänt, med handen målar det självporträtt jag nu betraktar, befinner jag mig på spegelns plats. Jag ser de saker för hennes verkliga blick skymda bakom en kista som hon bara ser genom spegeln. Men jag är inte spegeln. Konstverket är blint för sig självt. Det söker sig självt över seklen.
418.
(Färgton. Tonfärg.) Sinnenas möte är inte formeln för metaforens sätt att verka, utan metaforen för konstens förening i ett. Vägen till konsten är inte omöjlig att hitta även om vägvisningen är vag – det är konstens metafysik som är gåtfull, ja kanske helt obegriplig.
419.
Kommer du ihåg dagen när vi körde på småvägar slingrande mellan små samhällen vi sällan besöker. Trots att vi höll samma hastighet när vi närmade oss som när vi lämnade dem, såg vi genom vindrutan hur vi rusade med överljudsfart mot nästa mål på samma gång vi i backspegeln var blixtlikt klart orörligt kvar i den förra orten. Dessa platser vi övergav sträckte sin saknads och sin ömma längtans armar efter oss, i ett förtvivlat försök att bemäktiga sig oss.
420.
Mamma sätter pekfingret på plattan för att känna om den verkligen inte är varm trots att reglaget stått i högsta läge länge nu. Hon rycker hastigt fingret tillbaka och drar in luft mellan rundade läppar. Oh!, utbrister hon och viftar med fingret i luften. Det var hett. Vardagslivet förtrycks av reflexernas falska vägledning. De är en arsenal självgoda och svekfulla regler, inrättad för att överallt beskjuta varje försök att träda över gränsen. Fick handen själv bestämma hade den gärna bränt sig, starkt och innerligt, i hopp att få röna de osynliga skiktens befriande, berusande stöt.
421.
(Brodd) I det långsamt utslocknande ljuset av stenmurarnas och skogskanternas förbluffande överdådiga, uppförstorade, blickstilla svävande vita blomning av körsbär och äpplen, vildplommon och slån, stannar allt upp i några ögonblicks villrådighet, under de plötsligt grå färgerna – tvekandet hos höga ännu inte utslagna trädarter som al, och ask -, plötsligt ingjutet mattig modfälldhet inför valet av väg.
422.
Fullmåne, jag vet att du blänger med din tysta, tunga, beställsamma blick bak husknuten. Jag tänker inte gå fram. Ändå belyser du de två trädgårdsstolarna, till synes nyckfullt placerade på gräsmattan bakom undantaget, och soffan och bordet av tillfälliga skäl ställda alltför tätt ihop, med en precision i ljuskäglornas placering och skuggornas dramatiska effekter som om du förväntade dig ett intensivt drama rågat av begär, åtrå, svek – den sortens oförklarade anhopningar av oönskade element du älskar att skicka ut över universum i det lumpna syftet att reta det.
423.
Jag tänder lamporna i fönstren för att få lite sällskap i den skumma eftermiddan. Jag är annars god vän med mörkret. Vi respekterar varandra, och erbjuder varandra generöst det vi, var och en av oss, fått förmågan att dölja. Det är inte heller det tilltagande mörkret som fyller mig med sorg, egentligen inte ensamheten heller. Jag trivs ensam. Jag ville sända en hälsning till dem som ur mörkret spejar efter glöder från upprorets fortbestånd.
424.
Stjärnhimlen i natt efter så lång väntan. Men var har du varit. Sommaren gick förbi. Du pratar alltför ryckigt med mig. Du stammar. En blinkande stjärna försvinner – spårlöst! – En annan faller, långt ute i ögonvråns yttersta vinkel. Glöm alla väderstreck nu! Följ den oändligt långt sträckta räta linje som utgör blickens pil orubbligt riktad mot cikorians fäste.
425.
Jag försöker locka in katten i oktoberkvällen genom att skaka en plastburk med torrfoder under lock och kasta mina sötaste rop och de gällaste visslingarna ut över de mörka markerna, under den blekt lysande månens ljus på den helt klara himlen ovanför de starka, ombytliga vindar som här drar hit och dit, river i buskar och träd, böjer de vissnade gräsarternas kvarblivna vinterståndare, rister i det lösa zinkblecket under utkastaren. Lönnens redan fallna, fortfarande gula, pigga, torra, lätta löv samlar sig runt mina fötter i en vällagd cirkel.
426.
Lys gult du varma ring ovan din sträckta stav i oktoberskymningens dunkel! Fåglarnas hetsiga kiv vid fågelmataren i fjor vinter sådde dig oupptäckt i en trång springa mellan stengårdens stenar. Du trädde fram mycket sent på säsongen. Ljuset stod redan lågt inför lövverk och huskroppar. Jag välte omkull dig med vattenslangen men du reste dig sakta igen när jag lyfte undan den. Var ros om det är det du vill. Rosen själv kunde inte rättmätigare göra anspråk på titeln. Den är alltjämt alltför upptagen med att likna ingen, ej heller sig själv.
427.
Klockan är elva på kvällen. Klockan i tornet slår tio slag ut över den stilla nejden. Vi förbigår med tystnad skeden i vardagens rytm där oförklarade glapp i tidens takt äger rum, en halvton försvinner, en angiven paus uteblir, utplånad mellan hopträngda slag. Trappan upp till tornets topp har samma längd för alla, oavsett. Vi når dit samtidigt. Bortanför rättvisa måste för några en timme här och där då och då plockas bort ur partituret. Godhetsfullt förebrå mig inte. – Och det är obeskrivligt långt för mig att mitt i natten gå härifrån till kyrkan för att vittja rockarnas lönnfickor.
428.
Måne du drar redan centimeter för centimeter slöjan långsamt för ditt ansikte, då fastän det var just nyss du stod framför oss i ditt fulla anlete. Du är besviken och ledsen. Vi har förnekat dig igen. Vi förlöjligade dig i vårt självupptagna gycklande med ditt ansikte. Förlåt mig. I verkligheten beundrar jag dig. Det vet du. Mitt kallsinne för dig är det lumpna tricket för att dölja min egen likhet med din uppenbarelse. Min belägenhet är lika din. Jag är också inget annat än en vek, osjälvständig reflektor, men om inte just av den oerhörda solen så varje ting, situation, sammanhang jag står inför.
429.
Hästarna angriper morötterna i krubban med den råa, precisa, knäppande, milt aggressiva kraft som bekräftar initiativet i ett livsavgörande ögonblick. Den sortens intensiva, stumma densitet i tilltalet önskade jag mig i mötet med galaxerna där de strider med varandra: Vänligen. Vila på hanen. Hör upp med bråket. Här finns gott om utrymme för alla.
430.
Förebråelser:
Till kroppen, efter att den för tusende gången böjt sig in under ett hårt hinder i avsikten att hämta fram något viktigt därunder, sedan alldeles glömsk av omgivningen rest sig rakt upp
“Ibland tror jag att du faktiskt är helt dum i huvet!”
Mitt jag från nattdrömmarna när det utmattat efter nattens kaotiska utflykter i tid och rum med ett trött öga innan vilan kastar en sista blick över på min sida av vår gemensamma tillvaro, där jag sitter vid köksbordet med en kopp kaffe och radions morgonnyheter
“Fy fan vilket trist liv du verkar ha!”
Till ansiktet, alltsedan de yngre tonåren oavbrutet drabbat av alla dessa vanställande infektioner, skador, brustna blodkärl
“Om du tänker be någon klippa hål för ögonen i påsen så glöm inte bort att du också lider av ptos.”
Oron, efter mina klagomål över att den nonchalant maler sönder dyrbara timmar med sitt eviga ältande av olyckor, skador, dödsfall, jag vet inte allt vad som kanske skulle kunna komma drabba någon…
“Gud är siste en som lämnar skeppet!”
431.
Kärlekens syllogismer:
“Jag älskar dig.”
“Det var en överraskning. Jag har aldrig tänkt på dig på det sättet.”
“Oavsett. Nu har jag sagt det. Det är på allvar. Du har en skuld till mig nu, som du får förhålla dig till.”
*
“Jag undrar vad du skulle säga om jag sa Jag älskar dig!“.
“Citerar du dig själv hypotetiskt nu?”
“Det hypotetiska citatet är en uttrycksform kvitt allt utom den rena sanningen.”
*
“Jag älskar dig.”
“Det må så vara. Jag tänker hur som helst inte starta den självbedrägliga vandringen mot den punkt där jag lurar mig själv tro att jag är värdig dig.”
“Om jag älskar dig är du värdig.”
*
“Det är slut.”
“Det är vår gemensamma kärlek. Du kan inte ensidigt besluta att det är över.”
“Vår kärlek byggde på att vi i våra blickars möte uppgick i fullständig förening. Du har själv sagt upp kontraktet. Det enda jag ser i dina ögon nu är dig själv. Jag kan inte på egen hand fullborda vårt liv.”
432.
Tungan väter fingret.
Vattnet i sitt högmod väter glaset.
Tåren väter det torra ögat med sorgens salta vatten.
Regnet väter stenen, som plötsligt återkallar en skimrande svartnande purpurfärg, frånträdd miljoner år sedan.
Stormen väter berget, stillnat med ögonen slutna, med famnen sluten till skydd för de fallande kornen – mot årmiljoners obeveklighet.
433.
När jag då och då av någon anledning tar fasta på uttrycket jag upplever att mitt ansikte har intagit, fryser jag minen, och jagar upphetsat fatt i en spegel, för att inför den försöka få reda på vad slags personlighet den gesten tror sig kunna uttrycka.
434.
Havet bänder sig tjockt och stilla mot eftermiddagens evakuerade strand. De torra gräsen, och örterna, rasslande över vidderna frusna till orörlighet i sina böjda gestalter. Över kullarna drar det rosa diset i brusande storm. Allt är helt stilla; solen vräker ut sin flod över det brända landskapet. Landskapet: stumt i inåtvänd dövhet – Kyss mig, nu, Älskade… ljudlöst? Ute ur åsens skogsparti ser vi havet igen, under oss – mot horisonten. Inget skiljer sig längre från ett annat. Bokskogens träd i oran böjer sig djupare över vägen, försonade med tanken att regnet aldrig mer kommer. Dagen faller långsamt under en ensam syrsas spel. Kolet slocknar under ett lager allt gråare, allt tystare aska. Allt är orörligt. Jag sträcker min hand bakom mig i mörkret sökande efter din hand och finner den i den mjuka luften, torr, med lite fnasig hud. Ån drar sig försiktigt undan bak stenarna… under bottnens grus.
435.
Mitt solbelysta, nyfikna ansiktet lyser tillbaka som upprymd sol, speglat i de indragna, låsta entrédörrarnas avskuggade glas.
436.
I den mörka natten. Likt katten tvingas jag rekonstituera det nyss välbekanta rummet, nu överraskande möblerat med trädgårdsmöbler, klotgrill, vattenbad. Solsystem, meteorsvärmar, glaciärer, bergskedjor, floder, trafikplatser; vidsträckta bostadsområden med alltför få diagonala passager.
437.
Jag hämnades alla oförrätter genom att låta människorna ansvariga för dem var och en utstå en omänskligt kränkande händelse vid en personlig högtidsdag: min uselhet för evigt fästad i varje persons värdefullaste almanacka.
438.
I natt väljer jag den guldgula månen med dess glänsande halo, framför perseidernas lönlösa bloss.
439.
Först genom speglarna, i och igenom, kom det viktiga i världen att kunna uttalas. Åldrarna skulle kallas: Vattnet, glaset, skriften.
440.
(Besvärjelse, sammanfattning)
Du som läser detta kommer att dö.
De döda läser vad vi känner till inte texter.
Gränsen är enkelriktad och en övergång definitiv.
Termodynamikens satser stadgar att energi inte kan gå förlorad, och ny inte tillföras.
Den regeln gäller innanför gränsen för det oändligt utsträckta system vi kallar universum.
Kanske någon del av de döda är del av bläcket som bildar textens tecken.
Kanske är det de döda som från okänd plats skriver manuskriptet till våra nattdrömmars obegripliga, vansinniga scener.
De är is, storm, rasande hav.
I vissa äldre texter berättas hur några människor dör när deras lekamen förvandlas till en stod, ibland av sten, ibland salt.
Stoden bryts likväl i sinom tid ned till grus, sand, kristaller, stoft, genom vattnet, vindarna, iskylans stumma påk.
441.
Fladdermusen rusar i branta vinklar genom oktoberskymningen alltmer grå men fortfarande här och var i luftskiktens raviner blänkande i rosa skiftningar. Den ankommer mycket sent på säsongen till det här grunda, några hektar stora innanhavet, med dess gamla träd, marken på den gamla färdvägen genom landskapet övertäckt av nedfallna, öppnade tallkottar, stenarna överallt vilande enskilt som solitärer på sandbottnarnas styva platta översköljda av vågornas lätta, sorglösa skvalp, upptagen innan annorstädes utan att antyda var, eller med vad. Havet dånar mot stranden men många människor säger att de inte minns när det blåste. Kanske är det vågorna från länge sen stormar i en annan del av världen, i bukten utanför Gdynia och Gdansk. Sandbankarna spritsade likt slingrande larver kravlande hit och dit i krumbukter, böjande sig runt sin egen midja, krockande med varandra, där en vältrar sig över en annan som en plötsligt översvämmad flod utraderande en tunn, försiktigt glimrande bäck, utan annat mål än tillfälligheternas välvilja, sedan länge redan vissnade gulgrå under den långa torkan, drömmande om förvandlingen till puppa, och därefter, senare, var och en om att till sist uppfylla den sanna bilden av sig själv, kastande sig huvudstupa ut i den mörknade kvällen rusig av nattens frihet.
442.
Förbannelser ur den stumnade besvikelsens bitterhet:
1.
Skatan till kastanjen vars gren håller fast fågelmataren fylld av oåtkomliga talgbollar:
“Må evig torka drabba landskapet så också du till sist dör, oförmögen att sätta lövverket åter, långsamt svartnande i varje led till dess allt faller.”
2.
Katten till mullvaden:
“Må evigt regnande åstadkomma oavbruten översvämning djupt ned i jorden, för gott omöjliggöra levande varelsers permanenta vistelse under markytan.”
3.
Paddan:
“Må en gigantisk eldstorm fullständigt förgöra denna byggnation, utplånad utan efterlämnade spår, åter blottande den nu överbyggda plats där sedan urminnes tider min ätt haft sin vinterdvala.”
4.
Jag:
“Måtte häftiga olyckor eller plötslig sjukdom snart drabba mig med våldsam, oåterkallelig kraft på det att det här livet snart ändas och så befrias i de oändliga rymderna, bärande med sig ömt minnena av träden.”
443.
Varje gång jag drar ett drag med fotfilen över hälen tänker jag att i nästa drag kommer jag att dö. Jag känner ingen stress över det. Jag har döden med mig i varje ögonblick – låter den inrama allt jag gör, utan bitterhet eller förtvivlan. Jag tänker detsamma när jag möter en bil på vägen, när jag sätter i kontakten i uttaget. Jag tänker att allt plötsligt kan slå ut i häftig, allt övermäktigt brand. Jag tänker att tåget spårar ur nu, eller krockar med ett annat tåg som oplanerat färdas mot oss. Jag tänker att under nästa steg på skogsstigen upphör livet. Ur denna natts sömn kommer jag inte vakna. Jag tänker inte ens på denna alltid närvarande ton ur dödens tinnitus. Ett ting vilket som helst kan plötsligt tröttna på mig.
444.
Sorglöst förslösar jag generationers mödosamt lagrade lägesenergi när jag för att bredda öppningarna i murarna gräver gropar i jorden där jag med spettets hjälp knuffar ned de enorma, runda stenarna, som därigenom försvinner ur sikte för lång tid, sänkta närmare sitt tungsinta mål. Med den föda och vatten jag parasitiskt stjäl ur markerna förflyttar jag långsamt allt här till oordningens ordning. Med min svett viger jag trakten till stillhetens nåd. Runt min gestalt insisterar jag på orörlighetens erbjudande om en överallt, inför allting, vertikal rörelse.
445.
Jag vill skriva ingående och detaljerat, fullständigt närvarande, om ting på en plats där jag inte i något avseende alls är, och aldrig har varit. Där jag inte hör, ser, inte känner, doftar eller upplever något.
446.
Mässa för Evigheten:
(Loven) Två små stenar i upprätt gestalt, en mindre den andra något större, rör sig oändligt långsamt uppför den lätt lutande, flata sidan av en stor sten.
(Pris vare) Den större går först och den lilla följer, trygg i löftet att en dag nå färdens mål.
(Ärad) Den lilla går först anvisande vägen till slutet, där rastlösa varelsers vandring upplöses i evig sömn.
(Välsignad) De två stretar tålmodiga sida vid sida uppför den lätta stigningen.
447.
Ingen dag hade kunnat överglänsa denna överväldigande vackra, stilla natt, med månen i fullt, ostört ljus, tändande landskapet likt en sol besinningsfull. Skuggorna är förnämliga i sin mjuka, varsamma exakthet, hedrande varje tings egna, fullkomnade gestalt. Jupiter på sidan gestaltad som en stjärna belägen mycket långt härifrån.
448.
När läpparna begärligt, ändå ömt trevar utefter glasets tunna, lätt vidgade öppning, hejdar de sig generat vid mötet med den graverade figurens slipade konturer av en kropp, formad som en okänd larv, uppdelad i fyra tjocka, åtskilda kuddar, bildande en lätt böjd linje prydd av ett knippe höga, gracila, fylliga vippor, av fjäder, eller av hetsiga flammor ur eld, begärligt och stridslystet, självtillräckliga, i en trotsig vinkel slickande glasets kant.
449.
— en lördag med klar himmel. Den starka blåsten för med sig vassa regndroppar från långt i väster. Vinden susar runt gårdens byggnader från alla håll. Trädens grenar rister avlövade. Under denna långsamma höst räfsar jag min kropp på vissnat avfall. Om livet var evigt skulle ingen känna begär efter en kopp kaffe. Allt hö är hö. Gräsplantan lever vidare och sätter ny frukt varje säsong. Alla levande varelser åldras i sin egen takt. Den som lever till våren är ett år äldre. Vissa trädarter har mycket långa liv, som kan sträcka sig över tusentals år. De dväljs i det inre, långt innanför årets skiftningar, och årtusendenas. En varelse av kött är tillpassad att dö innan dess frukt. Inför det omvända fallet står guden stum, utan att vilja ge en förklaring. Gravar kan annars finnas i flera århundraden. Många av dem erhåller ringa omsorger —
450.
Min ödmjukhet är väl i själva verket ett slags nykterism.
451.
Fåglarnas hemtrakt här med föda, skydd, revir, reden vaktade av en kör av dissonant skrikande röster ur otaliga arters strupar, uppstod först genom de avgränsade, påtagliga, begripliga, vidrörbara rymdvolymer träden jag planterade sedermera åvägabringade.
452.
Första gången hon var hemma hos mig gick jag törstande efter sanningsenlighet runt bland otvättade skjortor och tröjor hängda över stolsryggar, på galgar och hyllorna i garderoberna, i korgarna ovanpå skåpet i verandarummet, och valde till sist en ljust grön fleecetröja med blixtlås att räcka fram: “Här finner du min sanna, fadda, unkna kroppslukt, utsöndrad ur ett livs från begynnelsen inneslutna, ruttnande, verklighetsfrämmande ambitioner, ärvd från min pappa sådan jag minns den från de tidigaste barndomsåren då vi bröder på söndagsmorgnarna sprattlade runt i mammas och pappas säng i väntan på frukost, och efter den dagens oändligt frikostigt vidsträckta erbjudande.”
453.
Hyacintens avklippta blomstjälk, med de rosa bladen på de utslagna blommorna redan litet böjda utåt, nedstucken i vasen av glas, knappt två handsbredder hög, formad till en något tillplattat oval inneslutande en klack i kupans slutna ände, lätt lutande, där sidan i trubbig vinkel mot bottnen är graverad med en prästkrage, vars blomma bärs av en alltför tunn stjälk, överdrivet böljande, stöttad av också alltför veka blad, uppvaktad av en alltför stor fjäril, med snablar strax helt utrullade, stående i luften stilla inför blommans ansikte öppnat, vänt uppåt, långsamt alltmera bakåtböjt, alltmedan fjärilen stiger högre, mot vasens kant, skrider över öppningens skarpa, slipade gräns, och vidare ett stycke upp, till dess stilla åter nu inför den rosa stjärnan, med sina vissnande strålar ytterligare hopvikta, tigande, inåtvänd, nalkandes tiden framför sig intig.
454.
En fortfarande efter tio år mycket klen, spröd planta av rönn, uppgrävd i skogen ovanför byn, planterad på sandmarkssidan av trädgården, lutad mot sin stödstolpe inte likt en drucken men en oavbrutet törstig, ständigt kraftlös, utan kontakt med jordens vatten, utlämnad åt torkan, utan det utbredda, stadiga rotsystem som hade kunnat trygga dess försörjning, fylld av avund inför sitt syskon, några meter bort, på andra sidan vattengränsen, redan många meter högt med stort grenverk och mörkgröna blad, en eftermiddag ändå lyckliggjord av den överraskande äran då en skvätta utan vidare valde en av dess tunna grenar som godkänd sittplats för dess oavbrutna vaka över nejdens faror.
455.
Jag använder kökssaxen för att klippa av tenniströjans dubbla plastetikett i sömmen i tröjans vänstra sida eftersom den skaver outhärdligt mot skinnet som en vass glasbit. Med saxen klipper jag de centimeterlånga hudflikarna på halsen och stoppar blodflödet ur strupens öppnade rör med den spetsigaste av ändarna av en oval, alldeles slät sten av granit, fullkomligt avpassad för att döljas helt och hållet inuti min slutna hand, tumlad under årtusenden i isens instängda kvarnhjul, nedkyld under ett dygn till frysboxens tjugofyra minusgrader.
456.
Förebud:
1.
Där hon i kvällen efter den nyss stilla, varma, solbelysta marsdagen i mörkret i hästhagen i pannlampans sken fyller skottkärran med överblivet hö skämt av vatten, vind och hästarnas spillning –
(Den här planeten kommer en dag åter vara vorden mörk)
2.
Där i den grå gryningen bland stengårdens mycket knappt gestaltade enskildheter sparven hoppar sorglöst kring runt fågelmataren alldeles framför nosen på den misstrogna kattens spända kropp –
(Varje levande skall ändå dö)
3.
Där invid den branta åsens smala strandremsa av sand vågorna en morgon efter nattens hårda vindar åter grävt undan infästningen i marken för två alträd fallna döda levande –
(Haven skall i vilket fall en dag åter täcka varje uns av jordens yta)
4.
Där jag över mig given av längtans sorg kör fram och tillbaka utmed Södra vägen, förbi min farmors en gång paradisiska trädgård, den som genom sin magi när jag var tolv år genom att tända fantasins vertikala, obegränsade kapillärsystem öppnade vägen för mig att i sinom tid förmå förstå varje mänska innerst, för alltid förlorad bakom ett nu rest, högt, ogenomträngligt plank, för alltid avskärmande mig från mitt egentliga arv –
(En dag skall varje avgörande minne födas åter fullbordat, i mötet med en blixtrande bild frammanad ur konstverkets vilja att ur årmiljardernas trögflytande lera överrumplande rycka ett verkligt sant)
457.
(Insomnia) Jag ärvde av min mamma den här skarvlösa inkopplingen i fullmånens bleka kropp, den vissa av oss, vattniga, tycks behärskade av oupplösligt. Fullmånen regnar sitt myller av osammanhängande, kort klippta bildsekvenser, rusande genom våra rastlösa, irrande kroppar, fastlåsta i sängens självpåtagna fängelse, genom svarta, oändligt långa nattimmar ältande dessa hysteriska, upprörande budskap, helt utan samröre med något känt, begripligt sammanhang.
458.
Ute över havet går en åska tyst. Blixtar hugger sina glödande jack i horisonten. Droppar faller plötsligt glest över gården. De faller ur fästet tunga, som när den svårmodiga dimmans väta finner åt sina partiklar en gemenskap tillräckligt tät att tillåta droppar falla, i ögonblicket de överraskande dyker upp inom tyngdkraftens synfält, membranet som oförklarat plötsligt släpper igenom den salta vätskan, sorgerna överrumplande på en trängre yta sammanpressade av ett omgivande nu upprättat tomrum samlade till en vikt outhärdligt tung att bära.
459.
När jag sommar efter sommar i över tio år vattnat de små plantor av pil, lönn, päron, körsbär, äpplen jag planterat överallt, uppstod det en skuld som tvingar mig fortsätta också nästa sommar, också denna, återigen med mycket långa, heta perioder utan regn. Det är jag själv som skapat skulden – den tid och arbete jag lagt ned på att de ska överleva, på att de ska bilda det rotsystem som på egen hand kan bära upp vatten ur marken till plantans grenar och löv. Men jag har ju inte lidit några pekuniära förluster. Bara ett liv som förrunnit, till inget. Det kan jag inte vinna tillbaka. Det jag önskar är endast att en dag i verkligheten få se dessa plantor plötsligt stå upp sida vid sida, sträckande armarna uppåt där de överraskande utbrister Jag är ett träd. I detta månghundraåriga sammanhang.
460.
Åskovädrets orkester spelar sitt regnstycke ängsligt över plåttaken, utan ett tilldelat partitur, nervöst lyssnande efter mästarens oförutsebara, lynniga slag med den lysande käppen här och var över landskapet; utan förvarning plötsligt långt norrut, över havet: Det lätta tisslandet av fega upprorsmakare, utan övergång ersatt av ett vrålande dån likt slag av spön, avbytt av en lång, mycket spänd paus av tystnad, till åter ett jämnt trummande av oväntat självsäkra orkestermedlemmar. Markerna, gräset, buskarna, träden, fåglarna, boskapen böjer sig tysta under denna outgrundliga, nyckfulla, fjärmade överhöghet. I uppehållen återupptar syrsorna sitt spelande, dirigerat av en vek, mycket gammal, rynkig, kraftlös, i varje ögonblick ostadig hand.
461.
Kyrkklockan slår sin kvart. Jag har inte hört den på länge – inte på hela säsongen tror jag. Jag undrar varför. I vilken riktning ska jag söka svaret. Det är så många saker jag har saknat hela livet utan att veta om det, förrän i det ögonblick händelsen frambringas för mig. Mitt liv är en redan bestämd samling av enskilda, distinkta upplevelser, väntande på att bli fullbordad. Vilken lina binder oss samman, så hårt. Stjärnhimlen är stor ikväll. Den har också frånvarat. Är det de stora regnen. Är det trafiken på landsvägen som just ikväll överröstar allt. Styrkan hos ljuden beror inte av källan, utan av vilket utrymme jag är beredd upplåta åt det, i var stund. Jag bereder åt mig, om igen, de rum där världen ska förmås möta mig. När jag vacklar beror det på att jag inte klarar fastställa skalan – på min ambition att i varje ögonblick överskrida gränserna för allt. Många ting har ändå redan hamnat vilse denna dag: En nattfjäril på karmen till porslinsskåpets dörr just i det ögonblick jag stängde den, en mus som fastat med nosen i en fälla på vinden upprört skrapande med tassarna i kartongbiten som fällan placerats på, en i skymningen alldeles ensam ladusvala sittande på elkabeln hängande i luften i stallgången tre decimeter ovanför mitt huvud just efter att sparvhöken tagit dess livskamrat.
462.
Våra tandborstar i tandborstmuggen en kväll plötsligt stående vända med ansiktena mot varandra, din, vita, med foten stödd i kanten av muggens botten, och ryggen lutad mot muggens motstående kant, med huvudetav kroppens lutning lätt bakåtlutat, i en på samma gång självsäker och öppen, tryggt aggressiv gest, min, rosa, med foten stödd ovanpå din foten av din borste, och ansiktet tätt pressat intill dess ansikte, självtillräckligt energiskt samtidigt medvetslöst inåtvänt sammanfogande sitt ansikte med din borstes ansikte, vettlöst våldsamt kyssande varandra, utan armar och ben upplösta orörliga hjälplösa, evigt förlorade i detta motstridande sammangående.
463.
I skymningen faller i tystnaden plötsligt ett päron ur det gamla päronträdet. Det släpper utan förberedelse sitt fäste, och faller genom löven. I nedslaget i marken studsar det en gång, och stannar sedan orörligt. Det faller omoget, likt hittills alla frukter den här säsongen. Grenen svajar till helt lätt, och stillnar sedan åter i sitt läge, några millimeter upp. En helikopter mullrar förbi över ravinens trädtoppar mot havet. Päronträdet vakar över sin fallna frukt med armar utsträckta som skydd i alla väderstreck. Frukten visar upp för trädet förmågan att överstiga orörligheten. Den faller, och håller i den rörelsen framtiden outslagen, dold i sin runda kammare. Var och en sak i världen var bunden till den plats där den befann sig, till det ögonblick frukten föll.
464.
I tre dagar varade det regnovädret. Tre dagar var dess namn. Vi uppehöll oss, som alla runtikring, vid våra inre, alltför ömma gränser, och de yttre, alltför stumma. Som alla stora väder rusade det upp intill oss, likt hällt ur himlens överfulla tråg. Sedd med en högre upp placerad blick stod det sanningsenligare stilla, som vi, fjättrat av en kraft långt starkare än dess eget inre raseri, och rörde sig, i långsam fart, i cirkel runt ett tomrum passande dess storhet.
…
Vi slog våra blickars blixtar ned i stengårdens blänkande pölar. Fastlåsta önskade vi att vi var där där blixtarna slog ned. Vi ville att gränserna skulle lösas upp. Det som omringade oss var i oss, så som allt verkligt sant endast kan träda fram genom mitt eget hjärta rannsakat.
465.
Storartade oktoberros utgjut inte mer av mina fingrars blekröda blod. De vill bara samla din gestalt till ett värdigt helt. Återigen blandade du ihop månaderna; de, noga betraktat, förvirras av förlorade scenanvisningar. Sting mig inte mer med dina gaddar. Jag vill inte bära dessa ampullers bultande gift i mina lemmar. Jag ville bringa din prakt till ett sammanhållet helt inför oss, dina veka beundrare. Jag befann mig också ofta i fel månad – ibland alltför långt i förväg; ofta klämd mellan händelser länge sedan. Jag försökte ta mig ur mina strider med ödmjukhet, du med självgodhet. Jag spann mina oformliga, svaga nät av irrande ögonblick, tyngda av daggens gnistrande droppar, som nedhasad sköld redo inför världen; du dina exakt uppmätta, metalliska, dolda timmar, till att avvisa alltför närgångna blickar. Jag högaktade svagheten, du din överhöghet. Jag grät i min vördnad, du in din vantrevnad.
466.
I den grå gryningen ligger bland de ovala stenarna fallna ur den långa muren upp över backarna två harar, med öronen uppsträckta lystrande efter faror, som vaksamma stenar.
467.
Järnet skärper stålet. Det mjuknar av dess kalla smekning.
468.
(Ärva uppåt i släktledet) Jag lägger mig till med några av barnens utpräglade kroppsgester, eller ljud. När de förvirrade upptäcker likheten fylls de av avsmak för en personlighet så tydligt kopierad på pappans främmande gestalt.
469.
Det heta, kokande vattnet reagerar aggressivt på saltet jag kastar i. Genom att låtsas att den inneboende viljan i saltets molekyler att binda ytan samman till ett hårdare skikt hindrar dess bubblor av vattenånga att fullfölja den lagbundna övergången mellan dess aggregationstillstånd, kan vattnet skamlöst berättiga sina överspända utbrott högt över kastrullens kant, av fontäner av sprickande bubblor skvättande dess flytande form ut över bredderna – av det oväntade mötet med saltet plötsligt besatt av förvissningen att det på spisens plana, blanka yta finns upprinnelsen till en bäck, ledande bakvägen till det stora, loja, salta, skvalpande havet.
470.
När jag föser ned resterna av salladen i den tomma glasslådan suger väggarna begärligt åt sig oljan. De fyller begärligt sina torra, öppnade porer. De gläds åt detta möte.
471.
I den helt tomma, stilla, tysta dagen, efter den långa räckan stormdygn vars starka vindar plågat nejdens alla varelser otröstliga, fåglarna, träden, med det vrål som överröstar varje försök till gemenskap, eller uppmärksamhet, blickar, ömhet, omsorg, tycktes det ha uppstått ett mycket litet, tomt, tyst, ömt spänt rum väntande på bara min röst, tillslutet, helt nära inpå mig, där, där min mun och läpparna är, som en springbrunns stilla plaskande likt ett dån i tystnaden, vidöppet, liksom lyssnande alldeles tätt intill det som nu kunde sägas, i sig självt så vibrerande skärpt uppmärksamt, att de ensamma dagarnas prat rakt ut i luften, i försöket att frambesvärja en lyssnare, nu plötsligt fick en alldeles verklig mottagare: Dessa trevande, lågmälda, försiktiga, prasslande, obeskrivligt tydliga fraser, utskjutna högst en fingerbredd framför läpparna, och på samma gång på helt samma volym med ens förflyttade överallt, till varje punkt i det omkringliggande landskapet, oberäknat talande till just mig, som ur en annans strupe – främmande.
472.
(Skaparen)
Jag skapade ju också några arter som livnär sig på andra. Det var inte för att trakassera de svagare, eller för den delen ställa er oförstående inför rättvisans regler. Det var bara för att så att säga hålla döden vid liv, närvarande i allas kroppar. Er art överträdde för övrigt alla regler, på ett häpnadsväckande sätt, ja bortom all tänkbar fantasi. Måtte Gud förbarma sig över er.
473.
Varje förbannelse går att omintetgöra. Återvänd till platsen där den uttalades, och tillintetgör dig där.
474.
Gravitationen var universums misstag. En inneboende motsägelse. Den innehöll fröet till dess motståndsrörelse.
475.
När jag var barn hade jag en intensiv, oreflekterad upplevelse av att vara den första människan på jorden, den som för första gången, i all evärdlig tid, erfor allt detta, allt vagare, långsamt bleknande ut, vid mötena med andra här med samma, utefter åren, sakta slocknande känsla.
476.
Välkomna! Vänligen när ni senare vid festens slut lämnar oss ber jag var och en av er att ta en ordentlig titt omkring er så inget viktigt ur era sammanfattade liv fram till idag blir kvarglömt. I min vardags planlösa vankande hit och dit över fastigheten innebär mötet med sådana efterlämnade, irrande entiteter oundvikligen min undergång.
477.
Stenen bedrövas av sitt underläge mot vattnet. Den förbereder ett intensivare uppträdande i sitt eget flytande tillstånd, varur 8500 meter höga, orubbliga stoder uppstår, ställda axel vid axel, vridande stridens klocka tillbaka till noll.
478.
Fullmånen sänder sin guldglänsande blänkande skugga i breda, varma stråk över sjöarna bildade överallt i landskapets dystra åkrar, över sjöarna översvämmande sina bredder, det feta havet alldeles stilla i väntan – alla plötsligt mångfaldigade vatten den nu måttlös upphetsat åtrår.
479.
(TH) Tid satt i kursiva versaler resta på led efter varandra i plan våg rusar med avstängda sinnen framåt över teckenräckan, fallande inte i lutning men i fart, i mötet med den stumma halvmånen långsamt motvilligt avstannande rörelsen, sakta efter cirkelbågens yttersta punkt motståndslöst vändande tillbaka mot dåtidens mark, stilla, väntande orörlig i det oavgjorda, traktande cirkelns fullbordan.
480.
(HB, 1958-59) Det höga, förlorade huvudet, mycket smalt ovanpå den breda, långa halsen, med stora öron, håret som en tunn, grå hätta lagd högst upp på den spetsiga hjässan, med den långa, skarpa näsan tornande ovanför de tunna, veka läpparna, osäkra, trevande hit och dit efter en trygg, betryggande hållning, stämda av de stora, belysta ögonhålorna, tomt sorgsna, inåtvända, med iris vända åt höger, stadigt undvikande vår blick, stirrande på ansiktet i spegeln, spegelvänt, för att nedslaget, modfällt, alltmer villrådigt inför spegelansiktet ändå ansträngande sig för att fånga dess inre, skälvande gest, oförmöget upptäcka att det, i den blåsvarta grundmålningen omgärdande huvudet, är omgivet av onda tvillingar, uppträdande överallt, på vänster och höger sida, likt kalla gastar i skepnader fångade av streck i mörkare och ljusare skiftningar i färgen, med huvuden med hårda volymer, tomma ögonhålor stirrande ut över rummets levande kroppar, strängt befallande rannsakan.
481.
Det är ett kretslopp säger du, men vart tog i så fall mina blickar vägen – vart har de runnit, var samlat sig, vuxit till sammanfogade bilder, sedan filmer sprakande av färger, eller gråskalor, mörker, rörelser och ting, humlorna i sökandet efter blommornas djupt dolda nektar, tofsviporna anlända alltför tidigt på säsongen, en mycket liten, gripande, rosa näva i gräsmattan, kyrkans vita torn i fjärran i en öppning i trädridån, de blixtskarpa skuggorna av trädens grenverk mot den vitkalkade längan i fullmånens ljus, spikraka grusvägar från skogen och ned till havet omgivna av tiotusen år gamla ljunghedar, havet milt knuffande sina blyga hävningar in mot den dystra stranden, sammansmultna i en till sist rasande kakafoni rusande över markerna som en tjock, brusande ström, samlande sig till en ostyrig tromb av bilder skjutna högt upp i himlavalvet, splittrade, sönderfallande, tafatt singlande ned i brustna bitar som skärvor av förvridna, frånstötande fotografier.
482.
Jag ligger i kökssoffan på rygg med slutna ögon. Ljuset skjuter in genom fönstret och belyser min panna, ögat, kinden, inte bara med mjuk värme utan också med ett lugnt ljus som skiner in i huvudet genom huden. En stor, hög ås av moln vältrar upp i söder, rosafärgad, ljusblå, med partier växlande i grått med inslag av svarta toner, bestämd i sin ansats norrut. En kvinna jag känner men inte kommer på namnet på rusar i vitt linne i den korta gången från köket och fram till hallen där hon viker hastigt runt hörnet åt vänster. Min mamma ringer och säger upprört att hon bara har trettio tusen kvar på kontot fast det som också jag vet var över hundra tusen igår. Jag förbannar mig själv för den idiotiska stressen över att komma ihåg att ta upp en plastburk med kycklingsoppa ur frysen, när vi i verkligheten åt kycklingsoppa redan igår.
483.
Skuggor tätt sammandragna med skarpa linjer skyddar kvarblivna stråk av frost mot den slösande solen, som överallt i den molnfria, vindstilla morgonen kvickt smälter bort den kalla nattens brännande, vita märke. Håll in nu några ögonblick, klot! Låt allt här för en stund besinna makten i de obrytbara linornas infästning i ändlösa vidders orubbliga villkor.
484.
I verkligheten beundrade jag ändå, gestaltningen av mitt yttre liv till trots, bara flugorna: blomflugorna, husflugorna, köttflugor, spyflugor…, runt mig året om, ute och inne, i köket med matos, frukter, matvaror, attackerande ett bleck med kyckling just uttaget ur ugnen, på vinden studsande mot de stängda fönstren, i källarens grå rum fastsatta sprattlande i dallerspindlarnas vävar – de stumma stegen in i döden, beredvilliga låta oss valhänt och generat ända från barndomen tanklöst bekanta oss med dödandet; storsintheten föra oss ut över strandens gungande hav av ruttnande kadaver fram till det djupa vattnets stup.
485.
Måne trevar girigt med de långa, smala, starka fingrarna i gliporna i sovrumsfönstrets gardiner för att hitta fram till nosringen. Den drar kroppens alla vätskor i huvudets riktning. Smärtorna tvingar mig vandra, med händerna knäppta på ryggen, och kroppen framåtlutad, fram och tillbaka genom det trettio meter långa husets rum i fil.
486.
I skydd mot vinden bakom undantaget rör jag mig mycket sakta under den klara himlens blixtrande stjärnor. Alla ting ser tillbaka på mig frågande när jag riktar blicken mot dem, träden med sina svarta stammar och kala kronor, stenarna stilla vilande på varandra i muren, den blänkande, oväntat inrättade vattensamlingen borta på Larssons åker.
487.
Frågor och svar
Hackspetten
“Har du koll på allt?”
“Det höga tempot när jag utför mina sysslor uttrycker inte min personlighet. Jag uppfyller plikter och ansvar gentemot mitt åtagande.”
Flugan
“Är du aldrig rädd?”
“Antingen kommer du eller någon annan döda mig, eller så blir jag uppäten, eller så får jag tillfälle att leva mitt liv med glädjeämnen och sorger som andra. Det blir som det blir.”
Getingen
“Alla hatar dig.”
“Vi är avskydda för att det anses att vi inte gör någon nytta i världen. Det är en generande inskränkt och okunnig utgångspunkt för värderingen av livets mysterium.”
Cellon
“Är du nöjd med vad du åstadkommit?”
“Jag tror att du kanske inte har förmåga förstå svarets vidd.”
488.
Vi stiger ut på stengården omvälvda av dimma. Det finns inga skuggor någonstans. Bräkandet från fårflocken på andra sidan åravinen når fram förvrängt som rop ur havets djup. När vi går sakta nedför vägen tränger framstigna ur intet ting sig alldeles inpå: staketstolpar, de tjocka pilstammarna med skrovlig bark; kalla lyktstolpar i glanslös aluminium. Ovan det täckta landskapets lock söker solen ivrigt efter sin hukande flock. Långsamt löser de brännande strålarna upp de lätta dropparna, blottande ett överväldigande paradis kastande svävande vitt i kaskader. I den övergivna trädgården har gammaldags växter i årtionden hållit sig gömda: såpört insmugen i stenmurarnas veck, luktviol i springorna mellan granitblocken under logväggarnas grundbjälkar, storrams i de höga, vildvuxna, otillgängliga hagtornshäckarna. Vid arbetsbänken i köket varsnar jag i ögonvrån svartmöglets genomskinliga flak, svävande genom luften som skuggan av ett tunt, spänt, böljande flor, vridande sig i alla plan, på dess bestämda väg mot den fortfarande fuktiga, vita plastskärbrädan i diskstället. Efter lunchen kör vi över slätten med åkrarnas mossjord på båda sidor vägen uppvänd i svarta, vilande vågor. Den fruktbara jorden skulle ha varit förödd, och hela trakten med dess små byar, gårdarna och husen övergiven, om inte den flygande sanden från havet en gång för alltid bundits. Vid havet dras långsamma bränningar upp över stranden likt en filt med vita fransar som om igen dras upp till strandbankens veka hals.
489.
Det intensiva, rastlösa, överväldigande nuets klang stämmer ur ett enda, repeterat grundackord: “Generationerna avlöser varandra.”
490.
Måne utkämpar en våldsam eldstrid, likt ett åskoväder i gliporna i ett tungt, svart molntäcke, vars självupptagenhet generar gölarna i åkern utmed grundvattenbäcken.
491.
Jag gick mot den vitmålade, höga plåtväggen med solen i ryggen med skuggan framför mig framställande ett mycket litet huvud fäst vid en lika liten överkropp, burna av ett par mycket långa ben, med flaxande, vida byxben, överraskande dubblerat, i spetsig vinkel mot varandra bägge paren fästade i en och samma kropp – den tanklösa rastlöshetens självförträfflighet otvetydigt översatt till självföraktets torftiga vokabulär.
492.
Konstverkets insignier: Ringen. …Tidens orubbliga orörlighet.
493.
Jag känner sympati för de dikter som här och var blygt uppvisar sorgen invid gravarna som hyser tecknet för att just där inte ha kunnat uppnå fulländningens innerliga lycka.
494.
Kartan saknar helt och hållet anslutning till nuets upprepade fall – dess vara är att antyda var liv långt bak i tiden kunde ha gestaltat sig, överraskande nog också utanför kartans egen tidsliga gräns, också årtusenden sedan, eller åt andra hållet erbjuda livande anmodanden om var vardagen, eller äventyret för den delen, skulle kunna utspela sig.
495.
Toalettborsten i sin skålformade plasthållare på golvet bredvid toalettstolen hotar att välta efter att jag stött till den när jag städar toaletten, men rätar mirakulöst upp sig och stannar stilla och stadigt på hållarens kupade botten efter att ha utfört en energisk, graciös piruett. Om olyckstillbud av liknande slag, allvarliga som ringa, i framtiden skulle komma att upphävas på samma improviserande, halsbrytande sätt, kommer vi varje gång fyllas av lycksalig tacksamhet.
496.
När jag skjuter ned benen under täcket mot fotändan i mörkret i sängen, sprattlar jag med fötterna upp och ned för att räta ut täckets vikning. Mödan är meningslös. Mina alltid alltför heta fötter kommer snart att frigöra sig från täcket, för att tillbringa natten fria i det mörka rummet. Vanorna är hårda, blänkande fjäll som vill helt omgärda själen för att begränsa dess synfält – blockera lockelsen till okända platser. Jag har känt mig instängd överallt, också i mina käraste landskap, trädgården, skogen, de stora städerna. Endast i den obeskrivligt oavgränsade öknen, uppslukad av vidderna av böljande sand, har jag känt mig helt, fullständigt fri. Dit har jag längtat tillbaka varje dag i fyrtiofem år.
497.
Hur humlan i varje ögonblick oavgjort väger mellan omtänksam hänsynsfullhet, och oresonlig brutalitet: Växlingen sker utanför tiden, utan synbar orsak, tecken, aning: Ur intet träder en stämd, tyglad aggressivitet – en frånvändhet som snarare än till strid uppfordrar till utrymme, så förklarat som endast den varnar som skyddar drottningens brev.
498.
Så har vi genom hundratusentals år utan att vid en enda tidpunkt inse skriftens verkliga innebörd stannat upp orörliga, frusna, rymda till en punkt just utanför oss själva, var och en av oss i ointaglig enskildhet, ställda där befriade från allt utom denna vidöppna undran, inför det oerhörda fallet med dess vällande aldrig sinande vattenmassor, liksom evigt rusande nedför branterna, högljutt brusande kastande tjocka, långsamt viftande armar ut över räckvidden, splittrade i åtskilda fåror och vägar snävare eller bredare utifrån bergväggens villkor, upplösta i glittrande droppar ultrarapidiskt svävande ned mot fallets brusande botten, fylld av kompakta drivor av gulvitt skum vispat av byten från plundringen av mossor, bergsskrevor, högt liggande slutna vatten, knuffade hit och dit av rumsterande vågor bildade av vattnets oregelbundna, häftiga nedslag i ytan, innan upphetsningen stillar sig, vattnet stillnar, det samlar ihop varje droppe till en gemensam gest, till det feta flöde som tryggt leder varje räddad fram till det evigt väntande skeppet.
499.
Innan vedstycket i kaminen kan fatta eld måste dess yttersta skikt förkolnas. Vi vägrar kännas vid detta. Vi tolererar inte tanken på att den upphuggna klampen genom denna lagstiftning tvingas först osynligt, ljudlöst tåla denna svedandets sveda, för att först därefter vara förmögen slå ut i denna den ljuvligaste, värmande, strålande eld, mystiskt och djärvt välvande eldslågorna hit och dit i förbluffande slingor, bringande oss den lyckligaste, skäligaste, vederkvickande trivsel.
500.
Vi vill vara
våra gränsers orörda och gråa blickar
(Stenarna. Sten Jacobsson, Ruinernas fästen, Alba 1985)