301.
Jag möter ett stort stenblock i en höglänt glänta, kantad av björk och asp. Det har inget namn. Jag har ett namn men det är mystiskt för mig. Det är en gåta vars svar inte kan vara jag. Stenen hör inga steg men den uppfattar blickar. Jag backar ut från gläntan långsamt.
302.
Jag kan läsa på själens läppar. På hjärtats läppar. Där möter jag en till nyss främmande människa. Var befann hon sig innan? Var det endast hörseln som spetsades? Var hon redan alltid den tillfälliga korsningsplatsen för gnistor spillda ur galaxernas tvekamper, flutna samman i ensamhets längtan efter den svaga värmen ur ett firat budords slocknande fyrverkerier?
303.
Röster ur novembernatten:
Kattugglan skriker sin sorgsna samtidigt tvekande fråga från sin gren långt bort i den djupa ravinen
“Vem där? Förlåt. Jag stör i natten. Jag tyckte precis jag mindes någon.”
Gråsuggan stilla invid källarens yttervägg i lyktans svaga, skuggrika sken
“Den heta sommaren dödade min avkomma. Alla mina barn har dött i uttorkning. Jag övervintrar i källaren. Min ätt ska sedan besitta jorden, så som min ätt också från begynnelsen besuttit jorden.”
Husflugan som rastlös flyger runt hit och dit och bits i nacken
“Idiot. Nu ska du dö.”
Räven som skäller ute i de stora gräsvidderna
“Vad? Ingen sökte mig. – Jag fann heller ingen.”
304.
Jag hälsar kastanjen med förlägen uppriktighet, eftersom jag är okunnig om mot vilken del av den protokollet kräver att jag skall rikta min nedslagna blick.
305.
Du gör dig en tvål av honung och mjölk. Varmt blod förgör rynkorna.
306.
Men under gryningens första timma kom över den alldeles klara, isblå himlen överraskande ett stort oväder in från öster. Det tornade upp en gigantisk, svart mur mot horisonten. Ljusets glipa täpptes till. Natten hotade att vända åter. Allt här tappade sitt mod.
307.
Stranden bortanför åmynningen full av flata stenar stora som ett spädbarns hand, i alla dova färger, alldeles så släta och lena som var det en annans hud mitt finger smeker. Jag skramlar en näve av dem i min lätt slutna hand som den var den vaskpanna havet hållit dem i under deras tusenåriga färd över de ljungande bottnarna, spanande efter röstens gula flamma. Jag river isär fraserna, trär varsamt av dem adjektiven, sträcker mina fingrars tunna, meterlånga tentakler in mot deras huds själ.
308.
De upphetsande dofterna från härskna parfymer som plötsligt strömmar upp ur skarvarna i kartografens krigiska cylinderprojektion av det varma klotet. Vänligen. Vi seglar hellre ensamma och vilse i alla riktningar.
309.
Elden ville brinna. Det var vår våldsamma lycka och berusande undergång.
310.
Två källor springer ur marken i samma punkt. Den ena är jungfruns, den andra helgonets. Förövaren förbannades. Slagen i kedjor skall han vara bunden till dem. De ska slitas isär av hans försök att slita isär bojorna. Ormen ska efter sitt uppdrag be själasörjaren om sin befrielse; de om sin, till andra, mindre betäckande makter.
311.
Frågor och svar
Rosen
“Ljus eller vatten?”
“Jag väljer ljus ty solen och jag är av samma ätt.”
Grodan
“O så nära att jag trampade på dig! Hur är det att leva i ett så lågt perspektiv?”
“Mitt liv har alla perspektiv det är givet.”
Bananflugan
“Kan du acceptera en ursäkt för alla övergrepp vi i mänskligheten begått mot dig?”
“Jag kan tyvärr inte hjälpa er med det.”
Råttan
“Om jag säger att vi har lagt ut gift här som du och din make inte kan motstå?”
“När vi äter något som vi inte kan motstå är det alltid för att vi väljer det.”
312.
Jag går på sidan fram i världen, lövtunn med återhållen andning. Jag vill göra ett så litet avtryck som möjligt. Alla riktningar är lika värda. Detta försök till självutplåning erbjuder feghetens skam. Inget ligger bakom mig, som jag kan hållas ansvarig för.
313.
Jag grävde ned alla på samma plats. Säg det inte till någon. Kanske kommer de en dag när jorden vänds ut och in för att ta emot utsädets gnista stöta mot varandra. Kanske kommer en natt under fullmånens ljus luminiscensen från deras ruttnande kroppar blandas till svävande slöjor en armlängd ovanför den frilagda, svarta, ångande jorden. Jag kommer vara där den natten, iklädd min plym och med enorma fjädervippor i händerna.
314.
Jag ryter i åt flocken av kajor och kråkor som plötsligt dyker fram över gårdens tak som en gnisslande storm mot den isblå kvällshimlen. “Säg mig. Var går vägen till försoning med ensamhetens sorg?”
315.
Jag rättar mig utan protester eller invändningar efter alla korrigeringar, vad de än gäller. Inget i livet är så heligt för mig att jag inte i varje ögonblick ögonblickligen kan överge det om någon skulle önska det. Allt utom detta.
316.
Namnet vklr. Mitt namn tappade sina vokaler. Jag spottade mig själv hänsynslöst i ansiktet på den jag mötte. Jag malde det mellan tänderna som brosk och benbitar som den obehagliga återstoden av en nyss aptitlig köttbit. Plötsligt hjälplöst instängd i munhålan försökte jag i kväljningarna förgäves minnas varför det var jag som bar det. Vad skulle jag vilja säga med det? Det enda som kom för mig var dessa uppblåsta ambitioner, förnedrande, självförvållade nederlag, de plågsamma ynkligheternas sanningar framdragna ur labyrinternas mest avlägsna vindlingar. Sånger sjöngs inte där.
317.
Det var mörkt när rösten började tala. Det var före ljuset. Rösten kallade på ljuset. Detta var inte undret. Det var en sorg att världen var sprucken redan. Den ensamme litade inte på mörkret. Först genom avbilderna kunde ensamhetens skräck lindras. Dessa kom att ärva nattens ensamhet.
318.
Mitt liv rör sig snävare runt infästningen i vardagens minsta sysslor. När tingen överraskande visar allt större avoghet binder jag dem hårdare till kroppens självgoda ritualer. I gengäld släpper jag markerna i lösare linor om nätterna. Jag släpper de egendomliga, säregna trakterna ur dagdrömmarna. Jag befriar sägenomspunna städer ur mitt band. Jag gräver ned mitt ansikte i den gröna mossan i novembermorgonens gryning, viss om att om en dag om två tusen år någon av en slump råkar gräva upp det, kommer allt i dess läderartade anletsdrag överraskande vittna om lugn förnöjsamhet.
319.
Två svaga ljus brinner i köket om kvällen, varje dag året om. Det ena på stenbordet, det andra i fönstret ovanför diskbänken. Var försiktig. Det ena glimtar för de osörjda, det andra för den ingen saknar.
320.
Jag tillmötesgår varje begäran och varje vädjan, alltid, ännu en gång. Till synes utplånad är jag i verkligheten genom tjänstvilligheten alldeles fri, då det enda som återstår av denna strid är den vaga resten av välbehag från en uppfylld önskan. Jag har tonat ut ur minnena. Jag har lämnat en askpelare från min cigarett på en sten under alträdet invid ån där den kröker intill den uråldriga åkern. Jag har beundrat en osannolikt hög mur byggd av endast en rad av stenar, rest genom skogen utmed en väg som den tiden ledde till platser som är glömda nu.
321.
Kartans floder flyter lågt i slätten. Jag färdas där. Flodens bank döljer perspektiven, orterna, säregenheterna. Orterna försvinner i kartans veck. Jag passerar dem men tiden gör dem osynliga. Jag läser varje dag deras namn på skyltarna men skriften ljuder inte för mig. De lever som enslingar i utkanterna av trakten. De blir de smeknamn som förlorats i det alltför privata rum, i vars hemtama vokabulär orden inte längre kan knytas till det som är allmänt. I vägkanten reser sig minnesplatser över människor som dött just där. De sörjande återkommer år efter år, med blommor och kors, som om de i verkligheten endast ville markera platsen för ett brott. Kyrkor kunde resas där. Hur kort skulle det inte vara mellan flodens kyrkor. Hur långt skulle det vara att gå till var och en av de tretton kyrkor man för länge sen kunde se tornen av, sägs det, säger min pappa, från Stenestads kyrka, för att bekräfta att de verkligen finns där. Hade sedan dessa mödosamma, olyckliga vandringar övertygat oss?
322.
Vi har givit dig ett namn. Vi vill kunna minnas dig om det du gör gör intryck på oss. Är du blott mild glömmer vi dig, trots namnet. De minns dig kanske i andra länder, de du for förbi, innan du kom hit. De hade ett annat namn på dig där, som vi inte känner. Länder betyder ändå inget för dig. För oss betyder det inget om du på din väg plågade de Brittiska öarna. På andra sidan Östersjön kommer de inte märka att du anlänt. Du kommer att vara okänd där. De kommer att säga, att trädens grenar gungar av inre glädje över att vara del av alltet. Jag glömmer dig inte, oavsett vad som händer, för jag har skrivit detta.
323.
Det blåste och regnade. Jag sökte skydd vid muren bakom längan för att röka min cigarett. Mörkret lyfte fram tingen framför mig ett efter ett, som det passade det. Vinden drev. Jag stod under lönnens grenar, kala, svarta. Plötsligt lät den sina grenar kupa sig till en hand ovanför mitt huvud och sade att mitt hem var där, just där, under handens sfär. Den erbjöd mig sitt hem. Jag föll i tårar. Jag vände om, gick runt till murens ände och vände tillbaka, fram till lönnens våta stam. Min hand strök över ärret efter den gren jag själv skurit av på sommaren förra året. Jag flyttade handen till den blöta, sträva barken vid sidan om såret, höll den stilla, böjde huvudet intill, och kysste stammen. Jag rätade på mig och stod stilla. Ögonblicket sade: “Jag går förbi”.
324.
Vårmorgon i februari med enorm sol återväckt. Marken doftar jord. I det redan torra fjolårsgräset svällande klungor av snödroppar med slutna ögonlock. På markerna upp mot byn glimmar en solreflex i en svart mullvadshög. Jag tänker att jag ska gå dit men jag är sjuk idag. Skatorna hinner ändå alltid före. De är så fixerade vid att aldrig synas där jag är att de tror att jag inte finns. Underverket har alltid befunnit sig några meter från mitt liv men jag har aldrig gripit efter det. Jag har skyllt på plikter eller trötthet, eller gripit tag i den cynism som säger att de avgörande ögonblicken inte existerar. Jag har inte heller på allvar försökt tala med Guden, trots att den vakat över mig. Jag har inte velat uppbåda den uppriktighet detta samtal kräver. Jag har sett det som att jag då skulle svika konsten, denna innerliga bedjan om nåd, vars rop klingar levande genom årtusendena, intakt, vidrörbart, talande med levande stämma.
325.
(Rättad översättning) Livet får gott och väl plats på planeten. Endast universum är stort nog att rymma döden.
326.
Fjorton är härifrån gav hon sig iväg på sin expedition. Hon skulle fånga tidens djup. Det var rörelsen av årtusendens sammanhängande stillhet hon ville erfara. Jag kände inte till det. Jag har fått reda på det just nu. Ingenting i mitt liv är viktigare än att få delta i den expeditionen. Utan detta kommer mitt liv att ha saknat mening. Detta visste jag först nu, sedan hon kommit tillbaka och lämnat sina redogörelser. Mitt hjärta går itu av längtan efter att få göra samma upplevelser som hon har gjort. Jag måste ha varit där. Ställ tillbaka klockorna. Jag måste skynda mig övermänskligt för att ha hunnit ombord på den expeditionen innan avfärd.
327.
Belöna inte augustidagen med din närvaro under dess första timme. Den är misslynt och grälsjuk. Den kastar i igenvuxna diken och snår av stickande slån och björnbär innan världen vaknar en efter en av de bitterheter den bär i sitt glittrande halsband. Låt solen stiga en smula. Låt värmen mjuka upp dess onda leder. Den glömmer klagan över sin lott: Att hylla det som ruttnar under det blanka, glänsande skalet.
328.
Fullmåne ikväll projiceras dina skuggor av lönnträdets lövverk på den vitkalkade väggen oskarpt. Vad saknar du? Likt maskinerna är du inget annat än efterlikningen av en annan, den som inte hade behov av att drömma. Där ditt varande lånar glansen från en annan kan du inte själv stråla skarpt. Där du står nu blir din belysning alltför vid. Du åstadkommer halvskuggor som beklämmande vittnen över din belägenhets misslyckande. De flinar bak din rygg, på samma sätt som människor flinar också åt mina penumbriska ansträngningar, ljussvaga, efterapande, utan konturer.
329.
Mina relationer till de närmaste i min familj brast plötsligt. Allt skedde slag i slag, utan förvarning. Jag förstår inte vad som hände. Hur än noga jag i detalj utreder vad som orsakade denna reva kan jag inte göra skalvet begripligt. Denna plötsliga förskjutning spred sig av egen kraft, som en växande infektion i blicken vars febriga tillstånd inte förblindade, utan förvanskat tycktes klargöra verkligheter. De jag älskade innerligt nyss förvandlades till figurer. Vi blev kalla för varandra. Det var inte tidigare dolda sanningar som kom i dagen. Det var vår egen oförmåga till försoning med oss själva som blottlades – vår egendomliga njutning i att driva oss själva framåt mot döden, piskande oss själva. Vår gemenskap var grundad i önskan att gå isär från varandra. Vår valhänthet inför kärleken gjorde oss hemlösa. Först genom bitterheten tyckte vi världen fick linjer skarpa nog att förtjäna vår lidelse.
330.
Fullbloden i hagen är mina ögon nu i denna täta dimma. Åt det håll de lystrar riktar jag min blick. De spanar efter faror i nära fjärran. Deras blänkande kroppars spända fibrer väger mellan lättnad och explosion. De väger mellan orörlighet och rörelse, jag mellan den rörliga och den orörliga rörelsen.
331.
När jag i den kalla eftermiddagen efter att ha stigit av bussen från flyget huttrande kliver hemåt på asfaltvägen med kabinväskan smattrande i hälarna, ser jag hur min vänstra hand längst fram på den utsträckta armen ivrigt kravlar sig in i handsken den lirkat fram ur jackfickan. Lille krabat. Du var alltid nyfiken och självsäker. Du kände på allt. Du grep prövande i allt som var okänt. Din nypa var villig att övertala de trögaste sammanhang. Endast inför smekningens ömma rörelse blev du vankelmodig. Du förutsatte alltid att den skulle vara oönskad.
332.
Rör inte vaket vid mig när jag sover. Mina drömmar kan komma att dra in dig i händelser du inte kan råda över. Jag kan inte hjälpa dig där. Om du sugs ned i mina bottenlösa svarta mossar kvävs du, så som jag också kvävs i mina återkommande andningsstopp. När jag kippande efter luft vaknar med ett ryck är du plötsligt inte längre där.
333.
(The library of Babel) Allt är redan skrivet. Allt du skrivit, allt du kommer att skriva, är redan skrivet, av en annan. Du undkommer inte instängdheten i denna tillslutna krypta genom att skrika högre, eller konstifikare. Allt är redan där, på alla språk. Du är ett eko. Du plagierar. Författarna är konstsamlare. Värdet av vad de lyckas skrapa ihop under sin livstid beror av marknadernas konjunkturer, över årtusendena. Jag letade hela livet i fel sektioner, där bara obegripligheter stod att finna.
334.
Jag går från husets mjuka ljus till nattens stängda mörker. Jag erfar paddornas orörliga kroppar i vägens grus, i vägkanten, i gräsets tystnad. Ge upp ett ljud. Rör er. Låt inte era liv bero av mina sinnens välvilliga utsträckthet. Var i kamp. En natt kommer jag att vara avtrubbad, av ålder, alkohol, av bitterhet över livets meningslösa strider. Visa någon enda impuls att göra ett försök träda över era betingelser.
335.
Blodådrorna på handryggarna smärtar. Fötterna hettar och värker på samma gång. Fjolårslövet rullar hetsigt över gården. Mitt hjärta stöter rastlöst oro. Detta är varats ängslan.
336.
De gamla befästningsstäderna markerar ändstationerna för imperiefantasiernas geografi. Utanför bastionens murar samlades i klungor allt det vi förskjutit. Innanför berusades vi av upphetsningen över att få vistas vid alltings gräns. Allt som verkligen återstod oss var vår återvändo, till en plats belägen långt från återuppståndelsens skimrande krona.
337.
Himlarna är varje natt klara mot den oändliga stjärnhimlens skål med lockande kristaller. På dagarna rusar regnovädren fram över trakten i ändlös rad. Sol, vänligen vänd ditt ansikte några dagar till dina likar. Ge oss andrum en stund från denna flod. Låt marker torka upp. Låt bäckar och åar lugna sig. Låt fåglar och djur skaka vattnet ur dräkten och söka upp en ört eller en bit att stilla hungern med. Låt mörker, stadig vind, stjärnor råda några dygn. Sträck allting en smula. Vi kommer inte säga något. Vi låter tänja timmens längd.
338.
Jag var liten länge. Jag steg ur den långa tiden med en skrynklig tumme och ett rasande språk bubblande i munnen. Hjärtat var öppet mot människornas hjärtan, men var går den vägen? Varför bultade mitt blod i örat så på kvällarna att jag inte hörde?
339.
Ett nytt liv i mörkret i den ljumma vinden denna natt. Ur mörkret vid åravinen skriker en fågel vilt. Jag grävde ned fostersäcken i ett djupt hål i gödselstacken, med ansiktet vänt mot månen som stod i öster. När jag tvättat mitt ansikte och torkat det blev det kvar en vit triangel av tvål högst uppe vid hårfästet.
340.
Jag ser på kvällarna i mörkret kastanjen på gården mot skyn belyst av lampans bleka sken. Din andning i sängen bredvid mig som sandpapper försiktigt draget fram och åter över huden på någons armar långt iväg.
341.
Över de vida, grå, nysådda fältens torra yta leker virvelvindarna uppsluppna. De lyfter fröet, dansar med det ett stycke, släpper det ifrån sig vid cirkelns kant. Fröet samlar sig till de andra i bleka klungor. Dagen kvävs av den fallande skymningen. Vitsipporna utmed häckarna i trädgården i sina små klungor sluter sig långsamt i det allt gråare ljuset. De döda som i sin känslosamhet återbesöker sin trakt vill inte låta sina vita, öppnade ansikten belysas av nattens mörker.
342.
Ute över de matta fälten slår en liten kajflock snabbt fram och tillbaka upp mot den starka blåsten. Dess svarta segel vänder av och an, spänt av vind. Den kryssar sin väg i brådskande ärenden. Den vänder in i tidens skikt. Stammar ska snart ha upprättats. Äktenskap ska ha ingåtts. Föda ska ha sökts upp, och sedan delats med de mindre lyckligt lottade. Ungar kläckts. Muren tornat upp sig. Kuvertet vid säsongens slut överlämnats till drottningens kurir, tomt.
343.
Den enda sak jag minns från min barndom är en leksakssegelbåt i trä med köl och storsegel och fock som jag fick i present på min 12-årsdag. Vi var på semester och bodde i ett stenhus vid ett torg i en liten stad där de hade en leksaksaffär. Jag hade sett ut båten i skyltfönstret och önskat mig den. Jag fick den, inslagen, tidigt på morgonen på min födelsedag, med sång och frukost på sängen. Jag var lycklig. Alldeles intill torget fanns en liten grund damm med stensatta kanter där jag lät båten segla fram och tillbaka i en lätt vind. Jag tyckte så mycket om den. Jag minns inte när jag sedan förlorade den, i åren. Jag sörjer den fortfarande. Den är den enda sak från min barndom jag sörjer. När jag frågar min mamma och pappa vilken stad det var vi bodde i, förstår de inte vad jag menar. De minns inte detta tillfälle, inte semestern, inte min födelsedag, inte en båt. De ser på mig frågande. Det gör mig förtvivlad. Jag har rest till alla orter vi kan tänkas ha övernattat i på min barndoms bilsemestrar. Jag har gått gata upp och ner. Jag har inte hittat det torget, det huset, den dammen, inte en lokal som hade kunnat vara en leksaksaffär vid den tiden.
344.
Gräsplantan när gräset i gräsmattan klipps regelbundet delar sig energiskt åt alla håll den finner utrymme att expandera. Ovetande om gräsklipparens ärvda likgiltighet drömmer den att också den en dag ska delta i motståndet genom att fullgöra sin levnad, sträckande sitt öppnade ansikte i stridslysten triumf ut mot världsalltet. Viktigt.
345.
De mindres gåtor
Guldögonsländan när den irrar runt letande sitt vinterbo
“Jag överlever inte vintern genom att söka efter värme men genom att efterlikna kylan.”
Vinbergssnäckan med tillslutet lock sedan månader under den ändlösa torrperioden uppkrupen på en sten i skuggan
“-“
Silverfisken fet och glänsande som en laxöring där den slår fram och tillbaka ovanpå hallmattans bädd av vassa strån på jakt efter en springa att undkomma i
“Jag är kommen mycket långväga ifrån. Era hånfulla namn bekommer mig inte.”
Dallerspindeln där den rister sitt nät uppe i takets hörn i upprördhet över den bryska uppmärksamheten
“Mina förmågor överstiger vida ert förstånd.”
346.
Jag blev ensam kvar. De andra dog. Det var tragiskt. Jag hade inget med det att göra. Jag var ensam kvar att bära dessa människors alla minnen. Ingen kunde korrigera mina redogörelser. Jag styrde över livshistorier, lika allsmäktigt som om jag var guden. Hur minns jag åren, händelserna, dagar, ögonblicken? Jag är inte sanningarnas bärare. Jag är inte en berättare. Ni hade gott om tid men försatt tillfället. Ni kan inte begära att jag ska sanningsenligt kunna redogöra för en människas liv. För mig har ändå aldrig livet varit något annat än ett mödosamt, planlöst pulsande i nuets ihållande storm. Det är min ursäkt. Härmed.
347.
Jag har två skuggor ikväll. Det är stjärnklart. Den ena är från månens strikta ljus. Den andra är från lampan ovanför ytterdörren. Månens skugga är kort och skarp. Den återger exakt min kropps gestalt. Lampans skugga mycket lång, vid, suddig. Mitt månjag iklätt åtsittande kläder trampar ivrigt runt mig, gestikulerande med armarna, rastlöst viftande med händerna, med den pekande cigaretten viftande som vass syl i irritationen över den långes närvaro. Den långe flyter långt iväg i löst hängande jacka och vida byxor, med armarna utmed kroppen och huvudet lugnt vilande mot jorden. Jag rör mig planlöst hit och dit för att försöka lösa situationen, men det får den korte att bli än mer upphetsad, och den långe att sträcka ytterligare på sig, och flyta ut alltmera.
348.
Tagelmask knutna vatten. Lös upp ditt nystan. Rid kurvan genom din skymda värld. Styr med stram töm din lånade boning tillbaka till vattnet som oförmodat stötte bort dig. Skrid stråle genom orört membran. Nämn inte svaret på frågan vi var oförmögna finna orden till.
349.
Guldögonslända ditt osannolika namn uppenbaras först för den som belyser dina ögons glober med en stråle ljus i nattens mörker. Just så många århundrade bort befinner sig ditt namns förverkligande. Så långt bort från livet befinner sig mitt namns förklaring. Den natten kommer inte då ett sådant ljus avslöjar för dig min blicks bländande gnistrande inramat av lysande blå ögon.
350.
Havet kastande sina vågor vrålande upp över stranden dånande mot himlen efter dygn av stormstyrka från öster, likt lågorna i en våldsam brand i den torra skogsmarken eller i de täta byggnadssamlingarna i byarna eller klungorna av gårdar på slätten. Elden berusad av befrielsens kraft. Havet rasande över att vara evigt fånget. Vid de tillfällen de hetsades till kamp var endast den ene lycklig över en seger, den ene endast över en förlust. Blott blixten framhärdar i föresatsen att skrida med vattnets flamma.
351.
De torra vårmarkerna längs med åsen diar regnovädrets svarta spenar, släpande efter de svarta molnen likt skördande tentakler. När bilen långsamt klättrar uppför serpentinen mot åsens topp slår den massiva stenmuren med raka, skarpa kanter följe med mig än på den ena än den andra sidan vägen. Vartefter bokträden slår ut sina spröda, ljust gröna blad skyms den alltmera. Den är borta för vår blick. Krontaket döljer den också för himlen. Frågan varför du byggdes kan inte ställas. Vi löstes från tyngden av det vi gjort, men inte med vederlag men förlust.
352.
Allt blev tyst. Temperaturen sjönk mycket snabbt till minus nio grader. Snösmältningen avstannade. Droppandet från taken upphörde. En stålklang tämjde vårskymningens brusande ljus. Trädstammarna smällde i oväntat befallna givakter. Vattnet överallt band sig till ytan likt en hård, olöslig legering. Stenarna vek sig tysta mot kärnan. Vi räds slag. Vi hukar oss under galaxarmarnas vårdslöst rådbråkande svingar, kalla av skräck över att de efter slagen omtöcknade ska oanat upptäcka oss, svartmyror i färd med att sorglöst korn för korn ivrigt en gång för alla lossgöra deras feta rötter.
353.
När jag var barn varsnade jag världens utsträckning i skikten. Jag hade inga ord för det. Jag hade ett språk men i det ljöd den inte. Jag var där propert. Jag kunde hedra den söm i söm i dess långsamma meandervridning. Vart red den sin flod. Vilka himlakroppar kysste den varligt på den glänsande pannan. Så ynklig och oinvigd förstod jag det ändå alldeles utan siktdjup. Den skred varsamt genom barnets lilla, avgränsade portion. Jag glömde bort det sedan. Jag blev för egenkär i mitt möte med tingen. Försök hålla dig vaken nu. I gryningen rättar den till förhängena.
354.
Jag låter sömnen läka mina skador. Nattens brus syr ihop alla bristningar, alltefter jag inuti oskuldens tillit beredvilligt överräcker dem. I dvalan reser jag mig med köttet bart. Barnens lugna andhämtning skyddar mot skräcken. Stående vid knuten nynnar månen sin tisslande visa. Varsamt läggs huden tillbaka. Tänd ytterbelysningen. Dess mjuka ljus fattas i natt, i dessa för fjärilarna alltför dunkla salar.
355.
Jag besökte andra trakter i drömmen. Somt där liknande landskap jag minns. Andra platser tycktes helt främmande för mig. Träd, branter, snår, bergskanter, gränder, torg, allt förevisades mig. Det var en mycket stor ort. Jag hade inte kunnat besöka alla dess delar i min vakna värld, hur mycket jag än reste, hur snabbt, hur brett, hur irrande. Hur har jag redan varit på alla platser? Vem har då redan länge avmätt otaliga gånger tummat på vart och ett av dessa stolta minnens vykort?
356.
Den nedsågade, kvistlösa pilstammen tronar tung och smutsig överst i vedhögen inne på logen. Den andas återhållet i takt med mörkrets dunkla, klanglösa ljus. Sorgsen sätter den sina svartnande, skrumpna skott, de som tillägger till vittnesmålen över de fallna gudarna.
357.
Högt uppflugen i den hamlade lönnen sågar jag ned det skydd som gjorde denna syssla i trettio graders värme uthärdlig. Jag ansade skuggor. Storhetsvansinnig hade jag trott att jag kunde sila solen. Jag har levt mitt liv helt utan åtskillnad mellan tingen och tecknen. Jag har hållit dem för likvärdiga. Jag närvarade i en tjockare värld. Allt detta har en massa. Allt är på samma gång också genomsynligt. Envigen mellan strålarna och skuggan är otydligt formulerad.
358.
Det finns en glipa i varje gestalt varur något innerligt strålar. Jag såg målningar med partier av färg omgivna av vit duk omålad. Ur stråken strömmade det ömma sorlet från röster som räknat åren i tusental länge. Ur såret i varje bortvänt ting strålar minnen som inte kan översättas, ty vår tid är för knappt tilltagen för att artikulera dem. Klockorna klämtar för timman stilla i fjärran och ljudet dalar och bleks ut.
359.
I skymningens grå ögonblick avlöser fladdermusen den ensamstående svalan, in i det sista ivrigt letande också en enda insekt åt tre hungriga strupar efter en lång dags blek jaktlycka i det rasande regnet som av och till blandades upp med hagel. Fladdermusen är densamma men en annan än förut. Jag känner det, fast vi inte ser varandra. Den sänder vänliga hälsningar från en som farit. Jag skickar blygt ett ord tillbaka, till vilka trakter vet jag inte. Kanske är det innanför det galler som spärrar Balsbergets långa grottor de möts till sist, fiender, vänner, döda och levande, i den långa natt som inleds utan löfte om slut, fram till den dag plötsligt ljuset alldeles överraskande återvänder och trots allt ropar. Vem svarar genom att glida ut i den ljusa natten på tysta, mörka, jordslagna segel, spända mellan stela lemmar som förlorat minnet av smekningens svaga, ljuvliga sus.
360.
Jag söker efter den röst inuti vilken min egen inte ljuder – där jag själv är stum. Jag inbillar mig att det är endast så texten kan komma förbi den aggressivitet allt skrivande förutsätter, denna vilja till herravälde, över allt.
361.
När jag var 16 år övade jag mig i att låta mig lösas upp och bli en del av annat. Jag lät mig spridas i rummet. Det var när jag låg i sängen i mörkret på kvällarna, innan jag somnade. Jag hade läst en stund och släckte sedan. Det var jag som åstadkom det. När jag lyckades var jag glad, och upprymd över det. Rymden omkring var uppfylld av ett mjukt eko från nyss stillnade rörelser väntande i natten. Små ting var bekymmerslösa. Korn virvlande spillra ur nyss bestämda ting var nu frö. Jag gled i de öppnade skikten mellan nyss avgränsade kroppar. Fingrar smekte utmed vaga konturer. Blicks prövande, försiktiga tryck som en stav av gelé pekande en grund skål i varelsers mjuka yta. Ingen där invände. Geografin skingrades den också i flagor. Det var inte längre känt var vägen hemåt gick. Det skrämde inte. Sömnen samlade sedan in mig med sin mjuka armrörelse och sände mig utan dröjsmål vidare till drömmens kaotiska rike.
362.
Varje text jag skriver är ett nederlag. Den tecknar en olöst gåta. Visste jag svaret hade inte denna möda slösats. Jag vet inte heller hur gåtan lyder. Var det mitt fel? Jag värnar åt alla håll här – avskuren, oinvigd, förskjuten. Jag upplever att jag är okända makters redskap. Det är plikten som driver mig. Vakta noga på solens rörelser. Den väntar på tillfälle att bleka ut tecknen. Och släck också lampan nu så det kan bli lugnt i huset nån gång!
363.
Den natten var himlen generös. Den var alldeles klar. Borta över Köpenhamn rasade ett våldsamt blixtoväder. Det spelade över horisonten som strålkastarkäglor, likt lämningarna efter en storhetsvansinnig fest sedan länge övergiven av gästerna. Allt var stilla. Några syrsor spelade ännu dovt skorrande intill kvällskylans hårda vägg, besvikna över säsongens utfall. Landskapets ridåer drogs också just nu undan för gott, känslolöst blottande mina misslyckanden med alla detaljer i skarvarna mellan livets blänkande ytor.
364.
Tändstickans låga kallar upp stearinljusets stumma, svarta, cirkelböjda veke ur dess stelnade läge. Leden mjukas upp när ljusmassan som fyller dess fibrer smälter och blir flytande. Ljusets egen låga tänds i vekens ände. Beredvilliga, härliga låga. Alltid redo att öppna din port till på en gång vår salighet och vår undergång.
365.
Vattnet ville alltid vara flod, hellre hav. Det längtade efter den stillhet bara den fullständiga utjämningen kan åstadkomma. Infångat i glaset önskar det förenas med sig självt, sin större gest, vildare, oresonligare, styrt av sitt mäktiga, begärstömda begär. Det drömmer om att vara is, att omedelbart och utan övergång anta stilla kropp. Det spjärnar mot glasets väggar. Inget håller denna fördolda rörare, evigt i rörelse sökande, misstrogen.
366.
Träden fortsätter länge under kvällen skaka av sig vattnet från den självömkande regnstormen, oansvarig inför den berusande skövlingen, likt en hund vars päls hela eftermiddagen förbittrad minns den påtvingade avtvättningen i badkaret. Ute över havet fortsätter åskan slå sina törstande blixtar, missbelåten, frustrerad, hånande fegheten hos alla som hukar sig. Men det var inte av feghet jag böjde mig, ropar jag till den, det var av medömkan.
367.
Skjut in stolen efter dig. Vänligen din själ efterlämnad här i denna veka omkrets är benägen dröja sig kvar, irrande, villrådig…, långsamt bleknande, drivande mot det obestämda… Förlåt! Jag kunde torka upp allt efter dig, men inte dig skingrad.
368.
Svart nejd i augustinatten. Allt är tyst och orörligt. Där är mycket svaga ljus på andra sidan betesmarkerna. De går och kommer… Om det var vinden, som rörde buskarna, men den är inte här. Om det var mina ögons brister, som klippte vågen. Om det var det tunga mörkret som vältrade sig framför ljuset av och till som påminnelse om ondare sakförhållanden. Om det var små obetydliga varelser osannolikt glimmande i revolt mot lagarna.
369.
I det det alltför grå har det grumlade sinnet runnit över sina breddar och ut över markerna. Från dalgången bland kullarna kom den dagen ur skyfallet som sprungit nedför slänterna en flod. Den korsade trädgården. Den lämnade ifrån sig den strand den samlat upp. Plötsligt obeslutsam bildade den en sjö. Jag räddade de skingrade vinbergssnäckorna uppflugna på vajande strån genom att sträcka dem den smala änden av en lång käpp av sälg. Sjön sjönk sakta mot de djupare belägna bottnarna. Jag berättade det för min bror ett och ett halvt år senare, av en tillfällighet. Sörj för god luftväxling sa han.
370.
Gryningen stiger upp ur gräsmarkerna våta av dimman. Din hud lyser som vattendropparnas bleka gnista. Jag övar mig på att närvara inuti handens smekning. Läsa innantill huden vägen dit. Lära gränspassagens regler. Stumt möta våra växlingskursers skiftningar. Våga tro på att vi ska vara knutna till varandra innerligt.
371.
Väldiga plan stiger långsamt mot himlen på stilla, väldiga vingar. Städer väntar dem, nära och borta. Mörkret sänker sig omärkligt. Vi väntar på spegelbildens allvarsamma framväxt ur fönsterglasen. Våra ögons längtan mäts upp av tidtabellen. Ljusens dubblerade, suddiga figurer över svart, rött, brandgult, framställer stjärnhimlen. En man på trottoaren ser sig villrådigt omkring, stiger fram till kanten och spottar rätt ned i vägbanans flod. Min blick ville se ömt på var sak. En upphetsad röst redogör för en oförrätt begången länge sedan.
372.
Himlen och jorden grälar inatt. Det är rasande vrede. Blixt går från här och upp. Blixt går uppifrån och hit. Uppe på valvet slås glaciärerna sönder. Isblock splittras och faller. Fåglarna stilla bland grenarna. Det är varmt. Såg du hur gården lystes upp? Pulser i ögonblick rev itu mörkrets draperi belysande allt kallt naket. Såg du min blick i ljuset? Såg du allt upplyst speglat? Såg du min ängslan? Såg du dig själv – åtrådd!
373.
I de kraftiga vindbyarna faller kastanjenötterna ur svepeskålens ändlöst utdraget uppsprickande korg, smattrar studsande ned över den redan översvämmade stenlagda gården, snart stillnade en och en skilda åt av strängt regelstyrda centimetrar, eller plötsligt här och var hopsamlade i klungor som när i barnens kulspel kulorna stoppats upp tätt inpå varandra. Detta sällsamma skimmer. All denna aldrig bokförda sorg. Dessa fasansfulla tomrum, oförklarligt oförklarade av slumpens aggressiva lag.
374.
Genom ytterdörrens grumliga fönster såg jag räven springa förbi på gården i sin mjuka, böljande lunk. Jag såg inte räven. Jag såg dess mörka rörelse över gården genom det grumliga glaset, där den sprang förbi i sin mjuka, böljande lunk. Jag såg inte dess rörelse. Jag anade den bara, som en våg i dunklet, som spåret efter dess tidigare hastiga rörelse förbi dörren i den mjuka, böljande gången över gården. Den vågen var fästad i mitt minne sedan långt tidigare. Jag minns inte från när. Vissa minnen, upplevelser, utgörs helt och hållet endast av gestens känslomässiga gestalt, grafiskt framställd.
375.
Den natten såg jag i två skilda drömmar namnet på förövaren av ett brott jag inte visste begånget, men vars förödande följder jag bevittnat länge, under stor smärta. Ett inre sammanhang blottlades mellan händelser nyss utan synliga förbindelser med varandra. Allt ordnades i orsaksföljd. Det var befriande. Jag visste det var sant. Jag presenterade för rätten dessa fakta inbäddade i redan sedan länge förgångna drömmar. Domaren fann bevisen ovedersägliga, och förklarade brottslingen skyldig.
376.
Det stilla gungande vattnet i hinken jag fyllde nyss i stallet kastar i den korta eftermiddagen sin fladdrande, sönderrivna ljusreflex från den blekta novembersolen mot den vita väggen. Allt detta var ett sammanhang bildat av otaliga tillfälligheter. Då solen inte påfordrar underrättelser visste den redan. Det finns gravar här i markerna, varstans. Jag vet inte var de är belägna, men jag rör mig alltid här omkring med steget mättat av den lättaste tungsinthet.
377.
Du blinkar bak ditt slutna öga. Du ler inuti din stängda mun. Spegeln immas så tunt att mitt pekfingers rörelse inte kan teckna ditt namn. Kippa efter luft. Andas in mig. Låt mig följa dig på din väg bland brinnande holmar, svävande i alveolernas varma, rosa kamrar upplöst till glimmande stoft.
378.
Djur och fåglar liggande döda sida vid sida på fälten, i raka led med jämna avstånd mellan kropparna, likt under jägarnas stolt rodnande uppvisning av dagens nedlagda byten, prydligt upplagda innanför ramar uppförda av upphetsande doftande nyhugget granris. Allt var dödat. Vägen var blockerad. Jag kunde inte komma vidare. Jag tecknade kontrakt på en av marklägenheterna i den röda hyreslängan invid vägen. Mina skosulor klädda i våt betong lämnade avtryck efter sig på parketten när jag mycket oroad stegade omkring i den tomma lägenheten fram och tillbaka. Senare på kvällen låg jag på bara knän på golvet med en fuktad svamp i handen för att förgäves försöka gnugga bort de vitnande fläckarna. Jag lämnade efter mig en arkipelag av blekta öar i ett glänsande hav.
379.
Jag ville att texten skulle lagra energi, som ett väldigt flyttblock vådligt balanserande högst uppe på en av isens efterlämnade toppar. Den som läste texten skulle konsumera denna energi, utan att den förgicks. Först genom måttlös förbrukning skulle den tyna bort, likt när stenen efter vindens och regnets nednötning under årtusenden plötsligt tappade sin infästning och tumlade ned i dalens alsumpskog, stillnande där stum. Ingen skulle sörja detta.
380.
Landskapet breder ut åsen framför mig, i väster. I sitt massiva hinder lovar den upphetsande befrielse. Den framträder i fjärran som lycka betryckt. Dess arm sveper i en vid, långsam gest över den frilagda kolsvarta mossjorden blänkande i breda stråk framför skogskanten som ett svart, pösigt hav, berett att låta fröets gnista skjuta ut stim av svällande vita, röda, brandgula frukter. Rötterna på tallskogens träd hindrar den vita sanden att än en gång flykta över landskapet. Inget växte i den stumma stenen hur finkornig den än gav sig ut. Dess vita storm höljde en gång landskapet i en långsam, frusen översvämning. Människor håller fast vid de minnen som fortsätter betyda något för dem. Horsten säger Jag var inte delaktig i det ty jag var mycket gammal redan då. Jag säger att min mamma säger att hon tydligt minns vilka potatissorter som gav god skörd. Hon säger att vid hemmet hennes familj när hon var tio år på grund av kriget tvingades lämna för alltid fanns det ett äppelträd, men äpplena var inte goda.
381.
Novemberlördagen är svart grå. Vi väntar på gryningen. Röken dröjer sig kvar i skorstenen. Ett lyckligt skott från en glad jakt skulle kunna plötsligt bryta instängdheten. Vi vandrar över hedarna i fårflockens tunna stig. Ett klockspel från en fastighet i byn klämtar stumt i den svaga vinden. Närmare skymningen med hästarna i skogen är varje blad och varje kvist tätt intill ansiktet. En jägare står stilla vid stigen. Kvällsdimman som omärkligt flyter in från havet grumlar sikten. Fukten i ansiktet samlas till droppar, som lossnar och faller till marken.
382.
Den nyplöjda åkern blänker som ett hav med feta, glänsande ryggar. Vattnet har fyllt upp vågdalarna men det har inte regnat här. De djupare liggande ådrorna pumpar vattnen fritt till ytan efter att plogens skär skurit av kapillärerna. Rötterna till det som växte här ligger vända upp och ned. Det mörka diket väntar tyst på armens sträckta, räta rörelse. Orörligt väntar allt med bortvänd blick, spänt lyssnande med munnen öppnad, på ögonblicket som ska gå blint förbi.
383.
Det fanns tre Stenhus, vita. Massiva stod de i rad efter varandra som vida, högstämda palats. Jag har bara sett dem så på fotografier. De överlevde raset ned i älven. Fabrikens anläggningar söderut gled ned i det stålgrå vattnets obändiga ström, men glidningen stannade invid Stenhusen. Älven kallade på lerskikten. Stenhusen stod kvar. De revs senare, när vi hade flyttat därifrån. Jag minns dem inte vita, vackra. Från min dolda utsiktspunkt på bergsknallen på andra sidan Europavägen såg jag bara förfallna gestalter, dystra och avvisande. Jag visste att du och din bror bodde där, men jag minns inte hur jag visste det. Vi gick i samma klass men jag minns inte ditt namn. Ni kanske inte var syskon. På klassfotot finns inga namn bara ansikten. Vägen skilde oss åt. Jag tänker på ditt ansikte varje dag, på din blick av saktmodigt överseende. Alla möten jag försuttit. Jag skickar en hälsning härifrån, till ingen.
384.
Jag använder blicken som käpp för att stödja mitt steg över golvet på väg mot kaffemaskinen. Det jag tappar från bänken får ligga till mössen, eller katterna. Min öppnade hand tusen gånger tryckt mot dörrkarmen som stöttar kroppen där jag tar på och av mig stövlarna bildar det gråsvarta märket för årtiondens lönlöshet. Landskapets stödpunkter vars konturer jag orienterat mig efter under dagens alla strider krymper något varje morgon. Sent på kvällarna återvänder värmen i fötterna efter en lång dags bortavaro. Ljud tränger in i rummen från mörkret ute på gården. Jag tror jag hör musik, men det kan vara mitt huvud som ur luftrörens pipande komponerar brottstyckena av ett långsamt orkesterverk. Jag har sjungit världens ting sedan jag var liten. Jag tog upp tecknen från det jag passerade, artikulerade dem, spelade dem i ändlösa repetitioner av komplexa sekvenser. Jag brummade dem dovt, visslade dem, nynnade dem i ljusa toner. Vi hedrade varandra, i hemlighet, genom alla år, dag efter dag, utom dessa då jag stängde hörseln för allt utom omnejdens sorg och lidanden, det svaga knastrandet från hoper av annalkande olyckor.
385.
Vi följde murarna över backarna inåt landet. Vi hade vinden i ryggen. Bakom oss det grå, makliga havet. I dalen vilade de urgamla åkrarna stilla. Styckena kantades av stora ekar, insatta mellan stenarna i de låga murar som inramade varje teg. Murarna öppnade sig mot ån som slingrade utmed sandbankens blottade, vita märg. Den gamla jättegranen täckte himlen över ruinen av det ställe som obebott mer än hundra år långsamt vittrat ned. Minnen lakas ur trakten. Stenhögen i mitten av grunden visar var eldstaden stod. Körsbärsträden pryder tunet. Väldiga bokträd stegar upp trädgården; jorden står bar i skuggan av kronornas täta bladverk. Bleknande minnen från andra längesedan lämnade platser långt härifrån också de burna hit idag av den stadiga, ljumma vinden, kretsande som jag runt lämningarna efter denna en gång bebodda plats, där också just vi en dag till sist skulle få gåvan födas, växa upp, och sedan där djupt vid varje punkt i omgivningen fästa våra splittrade, vemodiga, osaliga intryck.
386.
När vi stannar upp framför varandra, frånvarande, var och en tanklöst vacklande alltför tätt inpå sig själv, möts vi inte. Dina lätt bakåtskjutna axlar som motvikt där du balanserar på randen av dig själv. Ditt öga ansträngt sammandraget för att lindra ledsnadens sveda. Jag viker in mig i din kropps stumma veck som varsam armering; veckar mig samman till lenaste vadd för att badda dina ögons mörka stråk. När vi möts är det i ryckiga blickar inför en o-formad suck som oväntat lösgörs ur bottnarnas djup; inför kattens dråpliga sfinx på det runda tallriksunderläggets plötsligt öppnade magiska port.
387.
Den höga strandvallen håller havet från slätten. Slätten bär kyrkor, gårdar, husen utmed vägarna i en öppen, städse hand. Husen i långa led med lamporna tända. Kvällens sysslor fortgår i de vita, upplysta laggårdarna på rad i orörlig karavan. Dagen går lugnt mot sitt slut. Tidens våg kommer en dag att ha kunnat skölja över oss utan att vi hann märka det. Mörkret är djupt och uppmärksamt. Allt vilar i en rörelse som inte förändrar sig.
388.
Jag födde ett barn en gång, ur vaden på höger ben. De befriade det ur säcken med ett snitt av skalpellen, rakt ned mot hälen. Jag hade svårt att gå efteråt. Vart barnet tog vägen minns jag inte. Jag förlorade det ur sikte. Livet fylldes av verkliga barn, födda av kvinnor. Vi lämnade varandra, barnen lämnade oss – alla lämnade vi också min patetiska, meningslösa, ektopiska byting. Jag kunde inte begära något annat.
389.
En källa sprang ur sandmarken. Det är över fyrtio år sedan. En man fann den med slagruta. Jag har den kvar. Jag har inte letat efter vatten med den. Jag saknar den förmågan. Förmågan sitter inte i käppen. Barn har vuxit av källan, födda av kvinna, höna, sto, tacka, ko, katt, de vilda fåglar vi matat och givit vatten under vintrarna, mus och råtta, insekter av alla slag; träden och växterna vi planterade och bar vatten till i hinkar under perioderna av torka. Träden står i sina svarta ritningar i det svaga ljus från byn som silar sig igenom den lätta dimma som svävat in från havet. Allt är mycket stilla. Min siluett varje kväll projicerad av ytterbelysningen mot logens grå, eternitklädda vägg med en cigarett i handen längst ut på den utsträckta armen. Skuggkroppen har huvudet lätt tillbakalutat, med glasögonbågens kantigt infattade lins höljd i svärta mellan kindbenet och pannan, pekande med cigaretten som en uppfordrande stav mot himlen med dess valv inneslutande djupa skikt av stjärnor. Jag fick en gåva som lockar vattnet mer. Vattnet, låtsat oberört, vandrar sin väg.
390.
Skymningen flyttar sig närmre intill vårt bröst. Den våta asfalten speglar himlens brandgula ljus i en glödande flod. Guldögonsländan söker sitt vinterbo inuti den ljumma kvällen. Ett åskoväder över havet följer kusten norrut, trosvisst långsamt. Ljusen från gårdar och hus över åsen håller uppe himlens tak i den hastigt mörknande kvällen. Den inåtvända offervilligheten i gråtsångerskornas tydliga röster svävande över de oåterkalleligt ödelagda markerna, öppnar till vars och ens stelnade sorger. Det täta mörkret väjer för masternas röda lyktor. En häger skriker plötsligt i ravinen.
391.
Vissa kvällar när jag hör sömnen gå förbi just där jag sitter rusar jag upp och ikapp den, och följer den tätt intill fram till närmsta bädd. Jag sluter ögonen och sjunker i den, alldeles lugn, helt fridfull. Den lämnar mig då vid dessa tillfällen vid sidan av bråken, våldet, oron – den fasansfulla ångesten hos varelsen som just i det ögonblicket dör helt nära mig. Jag bär andra varelsers ångest inom mig. När det inträffar paralyserar denna mig. Ropet de sänder kan jag inte förmedla. Allt upphör vid mig. Jag är slutpunkten för denna historia.
392.
Djupröda novemberros, vänd inte ditt ansikte mot mig. Min blick är grumlig och dum. Ur min grunda, starkt beskurna uppblåsthet kan du inte förvänta dig svar. Min beundran för dig får varje försök att formulera mig att stanna vilset studsande inuti ögongloben. Vänd dig om efter dagen med dina blickars ängsliga frågor. Jag går till natten med mina.
393.
Den stadiga blåsten upphör till sist efter dagar och nätter. Det blir stilla: Kvällen stiger klar och kall under en isblå sfär. Det är Kvadrantinernas årsdag, denna natt där vi, igen, korsar varandras banor. Till midnatt syns deras korn som fallande glöder ur Björnvaktarens stjärnbild. Jag håller försiktigt i det spröda glaset när jag torkar det med diskhandduken. Jag tycker det är vackert. Nu skulle jag önska något. Vissa ting har gjort sig oåtkomliga i tidsåldrarnas skikt. Jag kommer aldrig att simma i Ronnunjoki.
394.
Järnvägsbommarnas klockor slår upprört i fjärran. Den ena hinner kapp den andra och släcker den för några ögonblick. När de lossnar från varandra överröstas de av tågets inbromsning. Tåget sträcker från den ena änden av perrongen till den andra. Det ska färdas mycket långt inatt. Människornas rörelser i vagnen avsatta som tunna skikt av damm längs fönstrens lister. En påstigande skyndar hopvikt utmed fönstrets spegel, ansiktslös. Någras ögon riktas ut genom det svarta glaset. Blicken växlar från det bottenlösa mörkret, till blickens egen blanka sorg i fönstrets spegel. Någras spegelblickar möter också andras, i djärva vinklar mellan vagnens säten. De blandas oblygt i en plötsligt öppnad ljuvlig lovsång. Tåget faller i sitt stup med slutna ögon. Tiden lossbruten ur sina fästen: Klockornas visare tar timmar på sig för att flytta sig från tolv till ett.
395.
Den som likt jag oförtjänt under årtionden varje gång i sista sekund oförklarligt skyddats mot de hemskaste olyckor, har genom dessa överraskande omsorger oväntat kommit att drivas längst ut på klippavsatsen. Därifrån erbjuder sig ingen väg.
396.
Regnet faller tungt och sakta som tunga vilsekomna kroppar ur träden här och var. Det hamrar med svaga slag på fönsterblecken. När stänken dragits samman till en droppes tillräckliga tyngd startar då och då små rännilar över fönsterglasen. Allt dras under åren motvilligt genom ögonblickets dolda spricka mycket långsamt till de skikt där allting skingras. Minnena föses ihop till blanka droppar som sjunker djupare i blekjordsskiktet. Gåvor skingras också med tiden: De förs sakta allt längre ut på tidens knippe långa, blanka linor, till dess de återstår som vaga prickar vid blickens rand, avskalade vittnesmålet om människorna som en gång var, andades, log sitt varma leende, mötte blicken med sin gnistrande blick. Belysningen i rummen är dämpad i den sena kvällen. På bord, byråer och skänken utmed vardagsrummets vägg står ting, och inramade fotografier, som inte längre talar. Var lugn du, det är bara vi. Vi ska vända på dig så du ligger skönt. Jag är så rädd för edra stora skor.
397.
Vågornas brus i mötet med stranden får vinden att ruska hårdare i alträdets bladverk, som syrsorna i gräsremsan mellan motorvägens filer trotsigt vrålar för att överrösta trafikens dån. Trädets rötter är frilagda av vattnets ändlösa klösande. Hav du väntar tålmodigt med ditt glupska gap vidöppet. Ur lerskikten i foten av den branta, höga brinken sipprar vatten ned i sanden. Det bygger en båge och sjunker sedan vid valvets slut. Vågen bjuder det sina lena fingrar. Det har färdats många år sedan det lämnade havet, under sin exil berövat saltet.
398.
Det är helt mörkt. Inte en glimt av ljus når hit. Jag drar täckets kant varsamt över kroppen fram till mina läppars mjuka hud. Stilla på rygg spänner jag varje muskel tyst som svar på rummets stela kyla. Min hand kanske försiktigt öppnar en tunnel i täcket vid sidan av bröstet? Kanske öppnar din hand en tunnel i ditt täcke, som möter min? Kanske söker våra fingrar varandra trevande i blindo: fruktar det förbittrande mötet med våra egna sträva fingertoppar; drömmer återhållet om tryggheten under våra sammanlagda ensamheters lugnande, oerhörda tyngd?
399.
I den kalla, blanka kvällen skrev mitt finger tecknen på det stilla havets släta yta. De ströks ut med ens. Den ljusa sandbottnens linjerade blad vilade orört. Fingret mindes skriften brännande tydlig. Havets vatten förde också ändå allt till trots den med sig i sitt lönlösa lopp genom jordklotets hav och sjöar, skogarna, floder, åar och bäckar, regnen över markerna överallt, dold osynlig inuti kärnan av de klara, orörliga dropparnas allseende öga, inbäddad längst ned i strömvirvlarnas oändligt avsmalnande rör, envist orubbligt vidhållande: Vi är rörarna.
400.
Kom hit! Här finns det alltjämt ledig plats. Han lyssnar till ropet från stenen vid fädrens vård. Dess skrift är blekt. Farligt balanserande på darrande, alltför djupt böjda ben i det redan alltför mörka kvarteret måttar han med käppen för att mäta upp gravens längd och bredd.