Vred

Jag känner mig skräckslagen inför ordet vred (alltså det som har med vrede att göra). Därför ska jag väl försöka glädjas över att det används så sällan. Om människor av och till känner vrede (Jag känner vrede och frustration), och om den stora Vreden då och då dyker upp i domedagsberättelser av olika slag, tycks ändå ingen längre vara just vred.

Egentligen är känner alltför svagt för att på rätt sätt beskriva det jag upplever. För mig har Jag känner kommit att bli tecknet för ett ängsligt, distanserat förhållande till det egna livets innehåll. Istället för att vara deprimerad känner jag mig deprimerad. I det finns inbyggt ett slags trygghetsförsäkring mot pinsamheten att behöva erkänna att jag hade fel, om mig själv. Jag har reserverat mig för möjligheten att nya, mer trovärdiga fakta skulle kunna visa att jag i själva verket led av något annat, magbesvär, ämnesbrist, förväxling av begreppen, eller jag vet inte… (Samma mekanismer, men inom maktens sammanhang, ligger bakom det allt vanligare Jag kan tycka att…) Den här försiktigheten kommer väl ur vetenskapernas allt djupare och allt mer populärt gestaltade inträngningar på den subjektiva människans område. Igenom det finns alltid andra, bättre auktoriteter, på mig själv (som om jag förvaltade en grej jag inte begriper mig på). Och eftersom vetenskapernas egen brist på självförtroende får dem att överallt lystet försöka översätta mina a till sina b, kommer denna reduktionistiska erövringsambition inge mig känslan att min ledsenhet aldrig riktigt är min ledsenhet, alltid bara tecknet för något annat, okänt för mig. Det är en repressiv formel vars konsekvens är att jag aldrig vågar vara på plats hos mig själv.

Vi ler överseende åt den äldre tradition som ville förklara känslornas liv genom rörelserna hos olika kroppsvätskor – det lätt generade leende som avslöjar vår mest chauvinistiska trossats: att alla människor som levt före oss genom hela livet var barn. Vi glömmer att vår tids egendomliga reduktionismer bygger på samma underliggande tankeschema som det äldre galladilleriet. Också en radikalt apriorisk tänkare som Descartes ägnar ännu stor möda åt att koppla själens passioner till vätskeflöden mellan kroppens inälvor. Men det som skiljer mot dagens praktiker att förklara bort känslorna (förklara iväg dem, någon annanstans, ett annat begreppsligt sammanhang, där de inte längre har mening för mig), är att Descartes fortfarande först och främst intresserar sig för själva vredens innehåll, inte de kroppsliga reaktioner den är korrelerad med eller orsakar; intresserar sig för själva vreden, sådan den finns verklig hos mig själv: Passionerna “är ett ämne som man alltid ivrigt sökt utforska; ej heller synes det höra till de svårare ämnena, då ju envar förnimmer passionerna inom sig själv och därför inte behöver gå till en från annat håll lånad iakttagelse för att upptäcka deras natur.”

“Vreden är också en sorts hat eller avsky som vi hyser mot personer som handlat illa mot eller försökt skada – inte precis vem som helst utan just oss själva. Den har sålunda alldeles samma innehåll som harmen, och detta så mycket mera som den grundar sig på en handling som berör oss och som vi har ett begär att hämnas, vilket begär nästan alltid beledsagar vreden. Vreden är också den direkta motsatsen till tacksamheten, liksom harmen till bevågenheten. Men den är ojämförligt mycket våldsammare än dessa tre andra passioner, ty begäret att stöta bort det som skadar och att hämnas är starkast av alla. Det är begäret i förening med den kärlek man hyser för sig själv som vid vreden åstadkommer all den upphetsning av blodet som modet och djärvheten kan orsaka, och hatet gör att det huvudsakligen är det med galla uppblandade blodet från mjälten och leverns små vener som blir upphetsat på detta sätt och tränger in i hjärtat, där det på grund av sin stora mängd och på grund av beskaffenheten hos gallan med vilken det är uppblandat framkallar en hetta som är starkare och häftigare än den som där kan framkallas av kärleken eller glädjen.” (Översättning: Konrad Marc-Wogau)

…