Svenskan sviker oss när vi vill uttrycka begär på riktigt. Det enda som står till buds är det utslitna ‘vill’, som ju kommenderar allt möjligt på ett enahanda och livlöst sätt: Jag vill ha kaffe, Jag vill gå och lägga mig, Jag vill älska med dig…
I den där hjälverbspositionen är det som om allt begär rinner över i huvudverbet, som ju sen inte gör nåt av det – slukar det och går vidare direkt till kaffet eller smågodiset. Jag vill, jag vill, jag vill, men det kommer ingenstans; likt ett barn som står inför de orubbliga vuxnas Nej (eller tvärtom kanske).
I det äldre och ovanligare språkbruket finns det en annan användning av verbet, där språket hoppar direkt från viljan och till föremålet för den: Jag vill livet, Jag vill ensamhet. I den rörelsen blir inte bara viljan laddad med det begär den nyss saknade – begäret följer också restlöst med över till dess föremål, och frigör det plötsligt, eller bättre gör det plötsligt levande för min brinnande åtrå.