Detta förrädiska veder, så milt och oansenligt, blygt tillbakadraget, eller ursäktande (bockar och bugar åt alla håll), och sedan, i ett kameleontiskt ögonblick, med förmåga att skifta drag hur som helst: i otaliga förbund med andra, lika oansenliga och bleka, karaktärslösa kompisar, plötsligt och överraskande dyka upp i tydliga, konturskarpa (det betyder väl tyvärr, i de flesta fall, nyanslösa), alltför ofta alltför myndiga ställningar, eller i den sortens rent kemiska föreningar, där två harmlösa ämnen exploderar i kontakten med varandra (‘vedervärdig’).
Det är ett ord utan heder, den sortens hantlangare vi kommit att kalla “smutsig” (jämför också “smutsigt hantverk”, och, om vi väljer att bortse från maktförhållandena bakom nedsmutsningen av dessa yrken, tänk på avsiktshierarkin här: hantverkaren har en hantlangare ), som lånar sig (sin ‘kropp’, den utan bestämning) till otrevligheter, vulgäriteter, låga och fega grejor, trakasserier och maktgester, i lag med vem som än frågar efter dess tjänster; om än inte utan ett ‘samvete’ så i vilket fall den som genom sin ‘böjlighet’ gör än den ena skepnaden, än den andra möjlig, eller bättre: låter sin identitet (sin klang, ja: ‘färg’) heltigenom uppstå genom mötet med sitt efterled, åt vilket det tjänar som dragdjur (det skjuter ju på, framåt).
I en mindre uppladdad analys skulle jag försöka se dess kärna av potentialitet: hur det håller ut ett knippe av möjliga betydelser runt sig, var och en beredd att tillsammans med ett annat ord realisera något annat, något som inte bara är “mer än summan” av de två (“mot” plus “värdig”), utan åstadkommer en mer komplex uppvisning av överföringen (det hade kanske varit mer träffande med underföringen), den förvandling en langarkedja åstadkommer åt det som skickas där, från en till nästa (‘skickar fram’), som i viskleken. Men jag använder langarkedja metaforiskt här, det har inget att göra med hur vi kan mena något: jag försöker förstå (‘fixera’) betydelsen som sammantagningen av en färd, och färden som ett ständigt förnyat förlopp, oförutsebart, oavbrutet rubbad, skakad, nedsmutsad av gropar, grenar, damm.
Det vederbörande som görs möjligt genom överföringens omvandling, realiserar ställföreträdandets funktion (senare en allt iskallare maktgest), som kan tas i bruk av den som vill eller tycker sig behöva det (den som törs, eftersom det här är fråga om en makt som uppstår i själva användningen av ordet, och det alltså är genom att kliva dit (hoppa) som man kan få åtkomst till positionen, utan att i förväg säkert veta var man ska landa).
Hellquist döljer inte sin förtjusning över Dalins häcklande av bruket av vederbörande. Men Hellquist är alltför upptagen av att ha hittat en auktoritet som bekräftar hans egen avsky, för att kunna höra den milda sorg som följer Dalins ironier. I det bruk som Dalin omsorgsfullt illustrerar används vederbörande på gängse sätt. Att hänvisa till vederbörande är ett sätt för den tillfrågade att slippa undan den som frågar. Jag kommer inte att hantera den här förfrågan, du får vända dig till vederbörande.
I det bruket används hänvisningen fortfarande för att den tillfrågade vill bli av med den frågande, av det ena eller andra skälet: antingen för att den tillfrågade tycker att den frågande är en ‘besvärlig’ person, eller också för att den tillfrågade själv inte känner sig säker på sin sak. Ingendera användningen pekar i verkligheten mot den vederbörande själv (Jag tror ock, fast jag nämnt wederbörande i denna missfödzel-längden, at han är oskyldig och intet sielf rår för denna Blind-Dansen). Den vederbörande har inget namn.
I den modernare användningen kommer istället den vederbörande själv i fokus. Vederbörande ställföreträder för den vars namn vi i verkligheten känner, men inte tänker uttala. Det är en utveckling i dubbla steg: Nu pekar vi verkligen på den vederbörande, men vi gör det inte för att peka ut riktningen till svaret på en fråga, utan för att peka ut den skyldige till ett brott vi anser så föraktligt, och vars föraktlighet vi anser så uppenbar för alla, att vi inte tänker nämna förövaren vid namn.