Va?

Dumsnutarnas självförnedrande Va? har gjort självsäker återkomst, nu i versionen med omvänt förtecken.

Om inom medelklassen förr Va? var tecknet för dåligt uppträdande (Östergren kallar det ohövligt eller oförskämt) är det numera istället signaluttryck för svag begåvning: det är den Vaandes huvud snarare än hörseln eller uppfostran som klaffar dåligt. Därmed har det skett en glidning i förklaringsgrund, från “sämre uppväxtförhållanden” till “sämre intelligens”. Dessutom verkar det allmänt anses föreligga tvingande förhållanden här: Den som säger Va? kunde lika gärna direkt ha bekänt Jag är en korkskalle och det är obotligt.

Det är svårt att förstå vad som motiverar den här förändrade värderingen av ett simpelt Va?, från mild otålighet över den Vaandes ouppmärksamhet, till hård dom över dumskallighet. Den enda förklaring jag kan tänka mig är att de utgångna etikettsreglerna internaliserats som obligatoriska levnadsregler. Det är då förstås inte ytlagren i de högre samhällsklassernas livsstil som upphöjts till inre norm. Här ser vi väl i så fall istället snarare ett exempel på hur snävt livet blivit uppsatt för medelklassen sedan den förvandlades till glad konsumtionsklubb. Eftersom den inte längre förfogar över vare sig radikala eller konservativa ideologiers förståelsesystem kommer den stå handfallen inför alla sådana avvikande beteenden som saboterar konsumtionstrivseln. Det mycket effektiva angrepp på medelklassens inre samförstånd, egentligen på dess mest grundläggande värden, som varje ogenerat pruttande, rapande eller Vaande utför, måste därför denna klass numera stöta ifrån sig som obotlig idioti.

Det blir därför komiskt när det är samma medelklass som på senare tid återinfört den andra användningen av Va?, ett lite kaxigt, självsäkert, på en gång ironiskt och lätt överlägset utrop. Det här Vaet har visserligen varit igång rätt länge, men tagit en omväg över inspirationer från andra språkkulturer. Under åttiotalet ekade överallt det spanska Qué? i precis den här betydelsen, kanske hämtat från den självständige kyparen i Pang i bygget. Senare har det amerikanska What? använts på samma sätt, med enormt överdriven betoning i ordets början, där utropet lägger till ett h och ett ö innan det runda dubbel-w börjar ljuda. Den här användningen av Va? hävdar naturligtvis inte heller brister i hörseln eller uppfostran. Däremot är det just precis begåvningen det riktar in sig på, begåvningen hos det påstående som utlöser Vaet. Med sitt kraftfulla Va?, ackompanjerat av ruskande på huvudet och utsträckta, uppåtvända handflator, ifrågasätter den Vaande begripligheten, eller bättre vettigheten, i det som just sagts, utifrån förvissningen att Det här är mitt område, Jag känner till de här grejorna, och nåt så tokigt har jag inte hört på länge.

Båda dessa Va? går tillbaka på Vafalls, som i sin tur enligt Östergren i sig självt användes på båda sätten: Vafalls, jag hörde inte vad ni sade, respektive Vafalls, vad menar ni egentligen. När inom medelklassens språkgemenskap den första användningen långsamt förflyttats ut ur ordlistan, från klassmarkör till provokation, öppnades en lucka i språket som snart fylldes upp av samma uttryck en gång till, nu med omvänt värde. I det skiftet for också annat ut ur konsumtionsklassens gemenskap.