Under gårdagen är ett tidsadverbial tillgängligt i ansvarsmänniskornas språkportfölj, där de ständigt rotar runt i ambitionen att hålla sig skyddade mot varje möjlig anmärkning. Det är på sätt och vis en rörande kompetens, ungefär som man ska lära sig buga på rätt sätt om man ska jobba för kungen, oundgänglig för den som vill verka en bit upp i organisationshierarkierna: Förmågan till den här sortens dimridåeri är på en och samma gång förutsättningen för att kunna inneha en av dessa befattningar, och omöjlig att uppnå utanför befattningen själv. Lämpligheten i detta avseende går inte att avgöra i inträdesprovet. Det är som en duktig hälsning som sitter i kepsen: Den går bara att öva in med kepsen på; den som inte får in knycket i armen kan inte ha jobbet kvar. Tillgången till den här glatta vokabulären följer med i utnämnandet: På samma gång den lycklige får sina nycklar, kreditkort och befogenheter, överräcks också inte bara konkret en första hjälpen-låda med ord och fraser att använda vid stick och sår, utan också mer svårbestämbart, okodifierat, de instinkter som vid varje attack, och redan en befarad attack, gör den ansvarige förmögen att trä ringen på fingret: Jag var här nyss men nu ser ni mig inte längre. Jag är visserligen ansvarig för händelsen men det är ju inte jag personligen som gjort det.
Det här fenomenet får inte enbart beskrivas hånfullt. Vi måste erkänna att det för vissa ämbeten ofrånkomligen är så att personen som beträder dem omöjligt innan insvärandet kunde utföra de språkgester posten kräver. I det enklaste exemplet: Vi sätter ingen tilltro till det kristna namndopet om den vars röst säger “Härmed döper jag dig till…” inte är prästvigd inom samfundet. Till rollens myndighet hör därför just också ett slags inre insignier, vilkas passform inte kunde prövas i förväg. Först efter den utvalde tagit klivet över i den upphöjda rollen uppstår den stämma, vars trovärdighet vi därefter har för avsikt att värdera. Det är en röst som måste lyda under ett visst mått av stympning: All entusiasm, engagemang, infall och spontanitet måste dämpas ned, kort sagt varje impuls till personlighet censureras. Men innanför efterlevnaden av dessa mer formella regelsystem ska det också ske vad som kunde beskrivas som ett under: Rösten ska ljuda genom en ande som uppstått ur föreningen av kraven i ett ämbete och egenskaperna hos en privatperson. Det är för att vi glömmer denna gåta vi ibland med skräck stirrar på den människa som annonserats som statsministerkandidat. Vi kan för vårt liv inte fatta hur en så simpel figur ska kunna fylla ut kostymen för denna ansvarstyngda post. I inträdet i ämbetet sker en transition till en maktmänniskopersonlighet, gestaltad genom rekvisita ur ett exklusivt förråd av gester, ansiktsuttryck, tonfall, ord och fraser, vilkens passform i verkligheten utgör själva lämplighetstestet: Rekryteringen av kandidaterna till maktposterna sker heltigenom utifrån gissningar om förmågan att bära upp dräkten – framgången i tjänsten beror sedan till ingen del av besluts- eller ledaregenskaperna, utan uteslutande av hur väl den utvalde lyckas balansera kronan. Detta är en stötande tanke bara om man inte kommer ihåg att maktsystem utgör system för fördelning av privilegier. Ju lägre summa privilegier det finns att fördela, desto större vikt får de formella dragen. I system med extremt höga privilegier uppstår perverterad brist på formaliakrav – vinster inom spel- eller börsområdet, kapitalistiska sportbranscher, företag av Apples eller Ryanairs sort. Organisationer med relativt små privilegier att fördela utmärks tvärtom av hög fixering just vid de formella dragen – jag tänker på konkurrenssvaga företag, organisationer inom offentlig sektor. Att inneha rätten att fördela privilegier är i sådana system i sig själv en del av privilegierna. Det blir därför där desto viktigare att den som upphöjts till makt verkligen förmår inträda fullt ut i symbolsystemet. Detta innehåller den avgörande återbetalningen av förmånen. Lika obönhörligt den blir avskydd i det privata umgängeslivet, som inte förstår att släppa maktmänniskogesterna i livet utanför den rollen, kommer maktmänniskan bli utsocialiserad ur maktsystemet om han eller hon inte hajar snacket, inte hittar bland ansiktsuttrycken och finurligheterna i ordboken.
Under gårdagen utgör ett slags generös allriskförsäkring som täcker in alla tänkbara anklagelser. Den som vill framstå som handlingskraftig eller alert talar om alla mått och steg som vidtagits under gårdagen. Den som förebrås handlingssvaghet inför det som inträffat igår, hänvisar tryggt till den korta tidsrymd som förlupit mellan dagens nu och gårdagen. Under gårdagen liknar på det sättet en tidsangivelse, men åstadkommer i verkligheten istället en avvärjande gest – som en hand som milt men samtidigt bestämt viftar bort en insekt som surrar i ansiktet, eller föser undan ett alltför ivrigt och påstridigt barn. Det svarar på frågan, och på ett så ordentligt sätt att svaret inte kan ifrågasättas. Därför ligger uttryckets användbarhet just i dess försåtliga precision: Det var visserligen igår, men absolut inte vid någon särskild tidpunkt – vid varje tidpunkt alltså ingen. Det betyder: Vi, vi som har ansvaret för det här, vi har hanterat den här frågan, och ni behöver inte bry er mer om det, ställ inga fler frågor nu, ty den vägen har vi stängt. Under gårdagen blir på så sätt därmed också alltid den stängda port på vars andra sida den enskilda, individuella människan står väntande. Det verkligt försåtliga med Under gårdagen, under ytan, är att det på en gång är dörren till en ravin och en räddning.