Tryckfel

Jag läser inte längre tryckta pappersexemplar av nyutkommen litteratur. Det kanske ska uppfattas som en omvänt snobbig gest, men det handlar om att jag försöker överleva (jag har, nånstans, en vilja att leva, också fastän jag är slav under texten). Det betyder: Jag läser inte längre det vi kallar god litteratur, alla genrer inräknade, om den tillhandahålls i tryckt format, i arbetad utgåva från tryckeriet, med bokformat, försättsblad, isbn-nummer, och ett omslag som försöker, på ena eller andra sättet, göra innehållet rättvisa. Det har inget med framväxten av elektroniska böcker att göra: Jag har inte börjat använda sådana format för litteraturen, jag vet inte varför: Kanske har det att göra med att mitt läsande är fysiskt på ett sätt som är krångligt att utföra på en elektronisk enhet: kludda i marginalen, vika bokhörn (åt det ena eller andra hållet, beroende av vilken sida utpekandet vetter mot); vid vissa särskilt viktiga avsnitt stoppa in lappar med oläsliga kommentarer (som jag senare sorgset försöker tyda, till sist desperat genom att vända papperet ett helt varv, i tron att jag hållit det upp och ner). – Jag köper fortfarande begagnade böcker, på antikvariaten eller av “privatpersoner” (jag tänker ibland att alla som säljer böcker tvunget måste vara privatpersoner), också just för att jag hoppas hitta sådana lappar kvarlämnade från tidigare innehavare – ingen vittnesbörd ur ett liv kunde för min del vara mer gripande än innehållet på dessa pappersbitar… Allt sammantaget: Kunna brottas med boken lika uppsluppet och skräckslaget som i kampen med en oöverblickbar labyrint, på en gång hemtam och främmande, allt välkänt och okänt på samma gång, och där varje steg bärs av lyckan att vara fången och önskan att bak nästa krök äntligen slippa ut.

Mitt exemplar av Rendez-vous i Hongkong (Bonniers, 1966, översättning Gunnel Strömberg) innehåller spåren av ett läsarliv (- det är kanske flera människor, för mig finns ingen antalsräkning här: jag ser läsaren som en och samma). Jag har fått hem boken nyligen. (Den ersätter en bok som kommit bort för mig, det händer då och då: Jag har en bok och sedan är den en dag plötsligt borta, när jag ska ha den. När jag ska ha den måste jag genast ha den, inget kan få stå i vägen. Jag är beredd att göra vilka idiotiska saker som helst för att få fatt i ett exemplar, övertala vänner att låna den på ett avlägset bibliotek, omärkligt stjäla från någon jag vet har den. Jag har inte särskilt många böcker, därför har jag aldrig bemödat mig om att sortera dem, vare sig efter genre eller bokstav; inte ens delarna i flerbandsverk står tillsammans. Jag hittar en bok lätt ändå, det är bara att ögna över hyllorna så dyker den upp. När en bok är borta blir katastrofen desto djupare: Utan sorteringssystem hamnar jag i övertygelsen att mina ögon missat den. Då ägnar jag timmar åt att om igen gå med blicken från bok till bok. Eftersom jag inlett sökandet förvissad att jag vet exakt hur boken ser ut, börjar jag snart misstänka att det är mitt minne som bedrar mig, och försöker därför lösgöra mig från bilden av den, genom att låtsas att jag aldrig sett den förr. Ibland har den bara hamnat bakom de andra böckerna: då återfinner jag den när jag någon gång är tvungen att städa upp en hyllrad, för att jag belamrat den med liggande böcker och en mängd andra underliga saker ovanpå de stående böckerna. (En av mina största skräcker är tanken på böcker som sorterats in på fel hylla på biblioteket. Det är hemskt. Att söka efter en bok som inte är utlånad, och inte finns på sin plats i hyllan, gör mig förtvivlad. Jag ser det som att den försvunnit för alltid, den kommer inte att kunna återfinnas. Den som av en händelse lägger märke till den där den står på fel plats kommer inte reagera. Den som söker efter den i rätt hylla, på rätt bokstav, kommer inte finna den. Jag har varit med om det flera gånger. Då har jag några gånger lyckats hitta boken, trots att den varit insorterad på fel ställe (: som hemma hos mig själv, gått med ögonen utmed en hyllrad från bok till bok tills den dykt upp, eller inte dyker upp); återhämtat den till ordningen, bringat den tillbaka till livet. På ett sätt är det samtidigt en upphetsande tanke: Den som vill helt och hållet försvinna, och samtidigt vara kvar i livet, kan evigt gömma sig på fel hylla i biblioteket…) Om jag då redan har hunnit skaffa ett nytt eget exemplar har jag med den nyss återfunna boken fått dubbletter. Det gillar jag inte – det är som att efter under lång tid ha älskat vanvettigt en människa, en dag plötsligt upptäcka att han eller hon hade en tvilling, exakt likadan. Upprörd bläddrar jag fram och tillbaka i de två exemplaren, för att försöka hitta det som utgör en förfalskning. Det är som om det är omöjligt för mig att acceptera att en bok som betyder mycket för mig är duplicerad i flera exemplar. Det handlar inte om äganderätt eller om det unika inom systemet för varornas värde. Istället har det att göra med mitt eget förhållande till litteraturen. Varje bok som betyder något för mig är en del av mig själv, också dubbelt: När jag läser den återkommer jag alltid till den del av livet då jag först läste den, och återlever denna tillsammans med boken; För mig är boken inte en fysisk sak, utan har gestalt långt vidare än så, den sammankopplad med mina tankar och känslor, min levande person djupt nedsatt i sidornas text.) Jag har köpt den via Antikvariat Sacher, som också själva stoppat ett litet visitkort på en slumpmässigt vald sida. Det känns som hopplös marknadsföring: När jag själv söker en bok tittar jag inte efter vad just Sacher har att erbjuda, utan går direkt till sammanläggningstjänsterna för att kunna leta rätt på ‘bästa’ exemplaret, var det det med minst slitage och lägst pris…? eller det med flest avtryck…? Jag har konstigt nog inget emot att ta över en annan läsares personligt inlevda text. Det är kanske för jag fortfarande då lever i illusionen att det bara finns ett exemplar, och jag nu har det, fyllt av tecknen från en läsare som på samma gång, oavgränsbart, är jag själv, det enda läsarexemplaret. Det börjar redan på textens första sida, med ett försiktigt blyertsstreck kring ordet “jag”. Det är träffsäker utgångspunkt för radikal läsning av hela boken, eftersom detta första jag också är det enda i texten. Jag är gripen av den gesten hos Robbe-Grillet (jag har också snott den av honom en gång för länge sedan): I den omedelbarare förståelsen för den ytterligare ett element av osäkerhet till den här texten, som ju sedan utvecklas till en karneval av osäkerheter: En berättare glimtar till, och är sedan försvunnen, för alltid. Men det här är inte bara ett listigt element på metanivå (Har jag kanske drömt allt som följer?). Genom att introducera ett jag som inte återkommer, lämnar texten en plats öppen för mig själv (det är ett radikalare tilltal än det du jag-berättade texter annars outtalat förutsätter), jag själv tvingas ta ansvar för det som sker, likt när den ansvarige för en allvarlig aktivitet plötsligt tuppar av och jag tvingas träda in i dennes ställe. Därmed blir jag också själv inbegripen i osäkerheten, släpad ur min trygga position som distanserad, dömande läsare, till osäkert vittne till min egen förståelse av livet; indragen, nerdragen i denna kopplingsstation för intryck, minnen, upplevelser, rörande försök att åstadkomma begripliga, hållbara beskrivningar av allting… Det mötenas hem vi möter i texten, är mitt eget livs hem, den sensation av virrvarr som skapar min egen dag. Texten blir därför alltför ikonisk för våra egna liv för att vara helt uthärdlig – den ställer mig i samma hysteriska desperation inför mig själv, som inför en hyperbegåvad härmare som med blott en millisekunds förskjutning säger exakt detsamma som jag säger (Det är han som härmas!). En underbar tidigare ägare av boken vittnar om försöken att komma ur den här belägenheten: På var och varannan sida på de första femtio sidorna finns bläckskrift i marginalen, som försöker koppla ihop den aktuella scenen med en liknande scen, mardrömslikt förskjuten en grad, på en tidigare sida. Allteftersom alltmera lakoniskt: Från början sidreferenser med utropstecken, hakar, och små utrop av typen obs!, men ju längre fram, desto knapphändigare, mer utmattat: 19, 14… Som den som går under av den iskalla insikten att tidningarnas bilder på mördaren i verkligheten överraskande föreställer mig själv… På sidan 73 har en ägare, liksom avsiktligt, lämnat ett fysiskt spår: Ett kort hårstrå i halvcirkel, invid ryggbindningen (likt en pressad sommarblomma, tecknet inte bara för det som är förgängligt, inte låter sig bevaras, utan mer än så också åt andra hållet, det som blir verkligt för oss först när vi ser det placerat i textens rymd) – för kort inbillar jag mig för att komma från huvudhåret, för tunt för att vara från ögonbrynen, också även om dessa skulle ha varit av det “buskiga” slaget… Svårigheten att placera det gör hårstrået ‘mystiskt’, en mänsklig lämning men ‘idealisk’, upphöjd, men i ikonisk form, det som här bäst – självklart, oemotsägligt – representerar människan som läsaren; i denna text på en och samma gång därför tecknet för textens förmåga att dra in allting till sin egen värld (sluka allt), läsarens offerhandling (Jag var här och jag lever), och tecknet för utgång genom en bakdörr (Jag var här förut men är borta nu, nu är istället jag här…). Längst bak i boken en lapp med handskriven text på båda sidor (den är av det där slaget som var vanligt innan post-it-lapparnas tid: fyra eller fem buntar med tunt, rektangulärt anteckningspapper infästade under varandra på en styv kartongbit). På ena sidan, i skrivstil med blått bläck: “The old image of the library as an (…) [oläsligt, nånting med elfenben (“ivory”), nånting med “taxer”] of knowledge is (…) [överstruket ord, oläsligt] being replaced by a library in (…) [oläsligt] with social reality”. På den andra sidan, i samma skrivstil men nu i rött bläck, uppställt i rader:

Tornabanken
1) Lös tre checker 3 X 500 1500
2) Sätt in 1.001 på bankboken
Där finns 5.099 + 1.001 = 6.100

Det som förstör en bok för mig är stavfelen (det kallas ibland fortfarande för tryckfel, men det är väl en alltför enkel förklaring: numera åstadkommer ju inte trycket i sig några fel av det slaget, eftersom det bara trycker det som är levererat). Obehaget är inte kopplat till en estetisk motvilja mot sådana skavanker, inte heller en allmän konservativ hållning (jag vet själv att det är lätt att missa sådana fel: vi läser ord och meningar, textens mening svävar ovanför texten som ett brus ovanför en framvältrande våg, och då är det inte bokstäverna som är för ögat). Jag klagar inte över att stavfelet brutalt rycker mig tillbaka till den fysiska verkligheten, till tinget i mina händer, till hela den process som ligger nedlagd i produktionen av detta föremål. Jag har därför inga kända anmärkningar att göra gentemot den här sortens fel i texten. Det är helt personligt. Jag överser i läsningen med felet (sedan jag avbrutits för att lägga märke till det), fortsätter sedan lugnt utan uppmärksamhetssänkning. Jag läser, försöker förstå, tänker, försvinner in i textens verklighet. – Men stavfelet har åstadkommit en läcka som sakta hinner ifatt mig, som ett hål i en vattenbägare eller i en gummislang eller en ballong. Jag tänker inte på det, men sakta och obönhörligt äter felet upp texten bakifrån, i allt snabbare takt, och ifatt mig. När det hinner upp mig dränerar det texten på all mening, som om bokstäverna bokstavligen föll ner från sidorna framför ögonen. Oåterkalleligt inbundet i det kompletta, avslutade föremål boken utgör, kommer stavfelet utgöra en oöverkomlig skräck för mig: Jag stirrar på boken, dess löfte, dess oändligt stora erbjudande, och vet att däri lurar förgörelsen.