Tremulations

Tidigt i den plötsligt vindstilla gryningen i det oväntade gapet mellan två stora vädersystem stiger solen med ett kisande öga misstroget upp under valvet

När vi reste mot gravarna på den västra kusten tycktes allt ha flyttat på sig, som om landskapet vridit sig några grader i väderstrecken, eller rättare alla kyrkogårdar flyttat sig ett stycke

Åsarna i fjärran, åraviner som oväntat likt stup plötsligt öppnade sig framför oss, kyrkornas torn höjda över bebyggelsen, stötte tillsammans oss likväl fram till de saknades gravar; också de bortglömda, i övergivna platser, ropande efter linans ena ände

Allt var orörligt vid havet: De stora båtarna på sundet gled långt bort långsamt över det stilla vattnet, alla löv redan fallna länge sedan, fåglarna på gräsmarkerna ljudlösa; över havets horisont steg stora, fria byggnader upp som hägringar

I ett skikt under några tillfälligt uppträdande ljud – gnisslet från en båt vid kajen alldeles intill, en mås skriande en bit bortöver stranden – fylldes rymden av en vidsträckt, överväldigande tystnad

Efter lunchen körde vi österut igen, med stopp vid resta, kalla stenar, omgivna av sly och täckbark, omvälvda av löv och granris, inåtvänt bittert stumma väntande på tidens slutgiltiga slut

En flock gäss vänder och vrider skrikande över kastanjens avlövade grenverk, inte i oenighet över färdriktningen, eller formeringen, utan i ett slags krypande panik över ryktet att luften här och var har hål

Skatfamiljerna i skymningen inbegripna i ett upprört gräl sinsemellan, ovidkommande för traktens andra varelser: kråkor och kajor tyst utplacerade på sina vaktposter, finkarna och rödhaken pysslande försiktigt i buskarna

I steget förbi öppningen i längorna blir det ännu ljusa himlavalvet i väster synligt, släpande ett långt, smalt, tunt, svart, strimlat stråk av moln över horisonten

Den höga, enradiga muren ringlar sig långsamt i lätt uppförslutning upp mot byn, i följe med sandåsens mjuka rörelser, till dess den upplöses under den redan utsträckta skuggan från den tvärt girande åsryggen

De två ljusen brinner, det ena på stenbordet, det andra i fönstret ovanför diskbänken, med flämtande lågor som om de stördes av en helt orörlig vind, eller av pulserna av ett nyckfullt frambrytande vakuum