(Snipp, Snapp, Snut) Erkänna, Medge och Tillstå är syskon i dolda lojaliteter. De arbetar i fältet för skuld (juridisk, ‘saklig’, moralisk (jag kunde här gärna sätta alla orden i ‘markering’)), beredda att erbjuda makt åt den som är i stånd att göra anspråk på den.
Varje erkännande utspelar sig inom ramen för ‘rättegångens’ fastlagda dramaturgi, med klara roller att beträda eller tvingas in i, händelser satta på välkänt schema… Vi tror att brottslingen uppstår i samband med brottet, att han eller hon som senast är samtidig med brottet (vissa brott är ju också planerade i förväg) – men erkännandet inrättar i verkligheten en omvänd syllogism där brottet tvingande orsakar en brottsling. Där döljer sig en radikalare logik än jag förväntar mig: brottet blir fullgånget (i ‘logisk’ mening) först genom att en brottsling blir identifierad, idealiskt erkänner (“Jag erkänner”). Erkännandet kan därmed bara få sin mening inom den institutionella ram, som redan tillhandahåller en färdig maktrelation mellan den bekännande (detta hade låtit mindre tillkrånglat om vi varit ett katolsk land), och den som har bemyndigandet att motta det. Själva erkännandet erkänner därför inte bara ‘brottet’, utan alltid på samma gång auktoriteten hos den, eller den instans, som tar emot det. Det blir performativt på samma sätt som dopakten: Härmed erkänner jag Din/Er rätt att motta detta erkännande, och Ni är högre än jag, jag är den skyldige, jag har skuld, jag erkänner.
Medgivandet är redan alltid en institutionell rättighet, det vill säga: Den som medger är redan på maktens sida, på den sida där ett erkännande inte kostar något (annat än möjligtvis anseendet). Medgivandet utfärdas därför automatiskt ironiskt, i meningen den dubbla akt som tryggt vilar i vetskapen att man kan kosta på sig den här sortens erkännande eftersom maktförhållandena består (banken, myndigheten, medger visserligen storsint fel i någon hantering, men detta endast väl medveten att den i nästa ögonblick till den enskilde kunden alltid har makten att meddela “Uttag medges ej”; Ansökan, Begäran Avslås).
Att tillstå är en akt av erkännande som alldeles saknar brottsling, mer intrikat: brottslingen erkänner men slipper undan alla påföljder, också moralisk skuld, också skamfilningen. Hur fast och rakryggat det än vill utge sig uttrycker det snarare än nederlag ett slags triumf: “Jag erkänner inget men ni tror det!” “Jag visste det hela tiden och när jag nu berättar det för er är det av ren generositet!” Det är samma självupptagna (självfixerade) berättelse som den där någon utan anledning bekänner svarta inkomster som ingen (det är Skatteverket) kommit på, alltså: Den sortens makt (den värsta) vi frivilligt tilldelar den som på alla sätt är obetydlig, men vi trots det väljer att låta äga oss. Lägg också märke till att tillstå inte existerar i substantivisk form (’tillståelse’): Den som tillstår något kan vila lugn i vetskapen att inget av detta kan bokföras, kan inte hamna i arkiven.