Strax

Visst är strax ett uttryck som över tiden lidit enorm insnävning i två dimensioner: Från att ha haft komplex mening nu reducerat till närmast endast en enda, specifik betydelse; från utbredd och allmän användning inlåst till omvänd klassmarkör.

Redan i användningen som tidsadverbial uppträdde förr strax i en gemenskap värd en egen beundrarklubb: Tillsammans med begrepp som nu, genast, och snart, om en stund, upprättade det en måttstock för indelning av tiden relativt det innevarande nuet, där måttenheten var kopplad till den sägande människan och hennes sammanhang, snarare än till yttre, ‘objektiva’ faktorer, jämför SAOB om strax som “betecknande att en händelse inträffar mycket kort tid efter en annan händelse l. nästan utan mellanrum i tid, efter l. inom en mycket kort tids förlopp (med tiden uppfattad ss. kortare än den som betecknas med snart, vanl. längre än den som betecknas med ögonblickligen l. omedelbart o. d.), genast, utan att vänta (l. betänka sig), oförtövat, på stunden, med detsamma, omgående o. d.” – en förklaring som i sig bildar katalog över försvunna ord och uttryck som vart och ett förtjänade egen uppmärksamhet… Den här den tredje positionen i en erkänd indelning av den tidsperiod som befinner sig alldeles framför mig, tycks sedan ha förintats, på en gång klämts ihop till ingenting mellan nu och snart, och i alla sammanhang ersatts med ett nytt snart, som nu hävdar annan innebörd.

Som mellanbarn i syskonskaran höll strax inte bara en plats mellan ett nu och ett snart, utan stod också för ett rättrådigt löfte: Jag kommer strax betyder alltid Jag kommer strax och jag menar det. Den förpliktelsen smittade också till snart. I en tid fylld av ett slags ‘politisk’ olust mot den sortens krav på bindande, oifrågasatt exakthet, tvingades strax flytta sig ut ur schemat, varefter det blev möjligt för snart att inte bara ta upp hela platsen, utan nu också med omvänd betydelse: Jag kommer snart men jag gör det inte, jag kommer när jag vill, först när det passar mig. Från klocktidens värld har det därefter tågat in uttryck som Om två sekunder, Om fem sekunder, men dessa är inget annat än synonymer till det nya snart, det vill säga: Nej. Sluta tjata. Att snart var lämpligare för att uppfylla en ny tids krav beror väl till stor del av ordets inneboende ‘förhandlingsbarhet’. Om genast alltid betytt nu, och om strax visserligen haft obestämd utsträckning men ändå alltid följt regeln Det får dröja som längst till nästa moment där det är möjligt att avbryta, har däremot snart alltid saknat preciserade villkor: Det och det kom emellan, det tog längre tid än beräknat… Det nya snart har därför förmåga att tillfredsställa ett dubbelt behov: Att artigt och trevligt och civiliserat ge frågan ett positivt svar, och samtidigt därefter kunna helt och hållet slippa undan. Det här fega vacklandet mellan motviljan inför att behöva säga sanningen rakt ut, och önskan att ändå få det dithän, förändrar också språkets användning i takt med att oviljans språkliga uttryck får allt större utbredning. Det förhållandet gör bruket av strax till omvänd klassmarkör: Den som svarar “Strax!” på frågan “Kommer du?” kan med största säkerhet inte föras till medelklassen.