Stillestånd

Också stillestånden var vanligare förr: under de senaste hundra åren har långsamt stilleståndet i alltfler användningar kommit att bytas mot det enklare: stopp. I början av 1900-talet kunde fortfarande en mängd olika tillstånd beskrivas som stillestånd. Östergren hittar till och med ett rörande exempel där slow motion-bilder inom den rörliga filmen (väldigt förvirrat) beskrivs som “<<automatiska>> stilleståndsscener, vilka göra det möjligt för åskådaren att <<etappvis>> kunna följa skidlöparnas rörelse”, Svensk Skidkalender 1939 (från Östergren). Det senaste exemplet i raden av kapitulationer rör hjärtat: nu får människor hjärtstopp (i bästa fall blir man vid liv igen genom en hjärtstartare).

Förändringen kanske helt enkelt är följden av den mer allmänna överläggningen mot engelska språket som inspiratör för svenskan. Kanske är vinnarordet bara lättbegripligare, mer praktiskt, effektivare (på nåt sätt: Stopp?)

Jag tycker samtidigt förändringen tecknar en annan rörelse, från ett öppnare, mer metaforiskt språk, mot ett slutnare, stummare, i någon mening mitt i det till synes exaktare mer ‘trubbigt’ språk (jämför hur “på” tar över från alltfler prepositioner i fler stående fraser, och därigenom släcker andra dimensioner än den bokstavliga rumsliga (det är långt mer komplicerat än så)). Stilleståndet är ett mer komplext uttryck än stoppet (jag menar inte morfologiskt, inte cyniskt heller). Det binder en motsats som snarare än släcker ut öppnar mot andra vidder (rymder kanske); istället för att göra definitivt håller en möjlighet öppen – gör andra alternativ möjliga (kalla det under). Alldeles trivialt är det något som håller stånd mot det stilla: men ovanför denna tramsigt uttryckta effekt finns i verkligheten inkopplingar i delar av livet som inte alla kan avfärdas som bedövande tröst. Den som råkar ut för ett motorstopp fastnar själv i denna stängda belägenhet, blir så att säga fastlåst vid det stoppade fordonet (som om hela livet stod inför en oöverstiglig mur), och kan inte komma vidare därifrån annat än genom att gudarna ingriper, räddar den strandsatte (det är bilbärgaren som kommer efter att man ringt på han). I det som är stilla finns det en väntan. Tvärtemot att helt passivera uppmanar stilleståndet därför till hopp, och därigenom långt större kreativitet: förmågan att inte bara tänka ut alternativa lösningar, utan också tänka utanför stoppet, bortanför det, tänka i andra rum och annan tid, där där det skymtar ett liv av annat slag.