De kraftiga vindbyarna driver den vita röken från panncentralens skorsten i ansiktet på de gående på väg upp mot kasernen
Jag står på parkeringen vid macken och väntar på dig men du kommer aldrig
Barnen i sina grälla färger står häftade vid rombiska stängselrutor som skiljer dem från tågets tjutande tunnel
Jag håller en stund min hand med handryggen uppåt framför mig med de utsträckta fingrarna spretande isär och ser på den
Du kanske har varit här men i så fall kände jag inte igen dig
Cirkulationsplatserna i rad efter varandra rör långsamt ut trafiken på de anslutande gatorna
Jag minns när vi åt på en restaurang i ett växthus en bit härifrån och du sa att det var som att luncha i en komage
Bilarna som släpps ut på den smala gatan framför polishusets koloss snurrar försiktigt runt runt på den smala gatan
Under dagen är det många män och kvinnor ensamma i bilar som kommer och sen kör igen
Jag försöker vidga mitt utrymme här men människor tycks uppfatta det aggressivt
Jag lät dig värma mig i dina kupade händers skål. Jag lapade tårarna
5 replies on “Stamina”
Det finns det, både det ena och det andra. Håller jag med om. Fast det finns även mycket att glädja sig åt. Och att se fram emot.
Skönt att livet fungerar ändå, Corona och trumpis till trots! Jag är så glad över dina fina familjefoton, från nu och förr. De skänker tröst tycker jag, och tro. Livsstämningen i din och min ålder tycks samstämma med klotets: Det finns många saker att sörja, och många att minnas.
Än så går det upp så går det ner. Saker och ting går rätt bra för mig, vår politiska situation undantagen. Den, å andra sidan, räcker till både mardrömmar och ångest. Förhoppningsvis återvänder vi till mindre bindgalna breddgrader snart.
Tack Peter!
Tycker _du_ är så fin. Önskar dig allting bra framåt detta dystra år. Ni ska ju rösta också strax. Hoppas det blir den där killen va hette han nu igen Ronald nånting.
Ibland är det svårt att inte tappa sugen så man fortsätter försöka. Fint!