Staden

Staden bestämde sig för att vara sjöstad och lutade därför självbeundrande sina kyrktorns stela påkar likt uråldriga hamlade träd ut över det stumma vattnet, vällande trögt genom landskapet som en flod av ljusgrå lera

Över de asfalterade trottoarerna och gågatorna, stenplattorna i  väntsalarnas golv, de hårdgjorda ytorna vid busshållplatserna, överallt tecknade i självlysande färg, eller här och var med lampor infällda i ytan, räta linjer i dubbla rader, med en meters avstånd mellan varandra, med vinkelräta svängar

Vindens spel i båtarnas linor, klockor som klingar sprött, hetsiga flaggor smattrande fästade vid linor och stänger, ljudet av trumpinnar i komplicerade rytmer i botten av framförandet som ramverk för det av och till tjutande vinandet i kapell och bryggor

En liten svartmyra vandrande riktningslöst över den vita marmorskivan i baren, viss att tillfälligheternas lag vid en given tidpunkt ska föra en kvarglömd eller en plötsligt nedfallen smula av ett bröd eller en bulle alldeles precis framför dess gap

Jag minns att jag när jag som liten pojke en gång tillsammans med min familj i den stad jag föddes besökte en park lika högrest som denna med ett lika tätt, väldigt krontak bildande ett slutet, inåtvänt rum, insisterande på helighet, tänkte att jag kommer inte uppleva det här mer

En flicka går i strumplästen i vita sockor sakta i den varma kvällen fram över asfalten beströdd av lindarnas döda, tunna, stickiga kvistar nedfallna som avlagringar bortstötta ur en åldrande kropp, sedan årtionden redan vänd inåt mot minnena, mot krämporna i fötter och armar

När en kvinna utanför en av gågatans restauranger hastigt tömmer en kanna vatten ned i en kruka med prunkande, rödblommande pelargon, delar en stödpinne i krukan strålen i två armar, den ena fallande över den stensatta gatan, den andra över det djupt gröna bladverket

I varje improviserad dans finns det i varje gest ett begär efter den sanna rörelsen, den så sömlöst gjuten i hud, senor, muskler och ben, och i giltig mening, att den inuti ett förbirusande ögonblick upprättar en orörlig rörelse, evig

Kvällssolen sjunker bak de höga, stumma spannmålslagerhusen, vid vars skuggade fötter lastbåtar lagt till utmed kajen med lastrummen pustande ut sin inre hetta, mättande luften med doften av svettande sädeskorn blandad med en ton av kranarnas syrliga, lätt brynta hydraulolja