Solskiftet

Hängrännan släpper mot stuprörets veck takets ringa fångst av nattfuktens droppar omvandlad till en enkel melodi byggd av ett litet omfång toner, några ljusa några en aning dovare, omväxlande slagna med pauser en efter en, och hetsigt sammanförda i komplexa, intensivare ackord, sammanfogade till ett stycke med långa dröjande partier, till synes slumpvis avbrutna av utbrott av ivrigt framåtskridande sjok

Då de stora vädersystemen stod stilla smittade av tvehågsenhet tvingades oktobersolen tre dagar i rad själv vara vind, nu inte i kamp med åsarna, trädridåerna, byggnader uppförda överallt ställda i alla riktningar, fordon korsande den höga bron, utan alla dessa tings tunga skuggor, självsäkra och expansiva under den sena månadens bleknade, kraftlösa ljus

Vi körde norrut mot det inre av landskapet, med solen helt och hållet dold bak en jättelik dimbank mötande oss utsträckt över hela siktfältet från öster till väster, lik en massiv, orörlig, uråldrig ås, byggd av granit och dekorerad med sand, stenblock, skogar och mossor, splittrande perspektiven till små, åtskilda, självständiga, förrädiskt tjusande och förvirrande prismor

Gården belägen mycket långt bort i tiden men på samma gång också försvunnen på andra sidan den geografiska gränsen för inlevelsens förmåga, där varje meter i ett slags mardrömslikt tillstånd växer till hundra, sedan tusen, sedan det schakt där jag faller i virvlande rörelse ned till min ohjälpliga, plågsamma ensamhet

När infektionen till sist efter så många stumma dagar långsamt släpper kroppen rusar sinnena upp, vilda, frisläppta ur en lång fångenskap, vart och ett med armarna utsträckta redo i överspänd känslighet: varje ting i måttlös, plågsam förstoring, varje rums doft överväldigande, vart och ett intryck änden på en lina fästad i händelser utspelade för allt för länge sedan, utanför mina minnen och min historia, i andra trakter, alltför vagt utmärkta på en karta i alltför vansinnig projektion

Vi rörde oss ytterst försiktigt över gårdens ytor, vakande över våra fötters steg som om det var helig mark vi beträdde och varje felsteg en hädelse, ett avtrubbat intrång i det mystiska skikt byggnaderna, trapporna, trädgården, portarna, träd och buskar och stenmurar företrädde, alltsamman en grav ur vilken vår egen historias vålnad stigit upp livlös

Med det varma, blida solljuset försiktigt vänligt knuffande oss i ryggen fördes vi varsamt fram mellan äppelträd, päronträd, jättelika kvitten, utmed den fyrlängade gårdens olika hus, uppförda för skilda, preciserade ändamål, hela tiden precis på gränsen till de iskalla skuggornas skarpa, vassa linjer

I den sena, allt oskarpare eftermiddan körde vi under den nedåtgående solens mycket bleka, stora, påstridiga skiva helt tysta tillbaka mot sydost, närmande oss kusten, med den skogbeklädda, svarta åsen framträdande allt skarpare vid horisonten i söder, lik en massiv orörlig rörlig ström av överskjuten tid ändlöst flytande mot stillhetens expanderande bottnar

På slättlandet innan stigningen skimrar det höstsådda vetets nyss uppkomna hjärtblad ljusgröna i solens sista strålar, så skirt att de först efter en ansträngning med blicken blir synliga, liksom framstigna ur den redan mörka åkern, som om skuggan verkligen var uppstigen likt en svart gas ur den svarta jorden, långsamt vällande ut och upp över trakten, besegrande det sköra, skingrade, obestämda ljuset

En långtradare långt iväg uppe på åsen med ett skåp konstruerat för att lågmält över landskapet med fartvindens kraft vina tonerna till melodin för ett okänt körverks solostämma, långa, utdragna, glidande från en ton till en annan utan distinkta övergångar, långsamt och försiktig närmande sig det ännu okända ögonblick då hela körens samlade, oerhörda stämma ska ljuda över nejden som ett överväldigande rop

Hör hur jag ropar i mörkret ut över vallen efter hästarna i tid att komma in till natten, med varje ton helt klar, och med väldig, skrämmande kraft, samtidigt helt dolt innanför detta grova oväsen en vänlig, innerlig, ohörbar ton, fylld av beundran för stora, oberäkneliga, högsinta varelser