Sig

Utan att riktigt veta varför intresserar jag mig för det rätt ovanliga bruket av sig som ersättare för dig: Skål på sig! Goddag på sig! Det var vanligare för en tid sedan. Ännu längre tillbaka uppträdde det här utbytet i sammanhang där siget var uttrycket för respekt för den tilltalade (för diget) – i en relation av ett sånt slag att ett ni var för högtidligt och ett du för personligt, kom detta sig in som markör på en gång för underdånighet, och för insisterandet på att duet skulle göra sig uppmärksamt på sig självt; via detta försiktigt framlagda sig kunna upprätta och hävda ett Mig (dramatiseringen bygger på exempel ur SAOB). Senare har den där användningen missbrukats som maktuttryck: Genom att förneka mottagaren det givna diget kan avsändaren beröva duet dess rätt till jämbördig relation med avsändaren; till den demokratiska ömsesidighet som varje relation mellan ett Jag och ett Du självklart utfäster. Istället för den öppna och dialogiska situation som förväntas följa på ett handslag, tvingas den tilltalade in i en olustig, inåtvänd, monologisk belägenhet, snöpligt lurad (dragen vid näsan) av den framsträckta hand som nyss lovade gemenskap.

Det används sällan nuförtiden. Jag hör det inte ofta. Det kanske är betydelselöst… (Jag tänker för mycket på oväsentligheter.) Ändå finns det något mer i detta, något allmännare, exemplariskt (i meningen ‘varnande’). Det visar på möjligheten överallt av att också med språket förminska en människa genom att överrumplande fösa henne från subjekt till objekt (att förvägra en människa hennes värdighet). Jag menar den systematiska praktiken att i vardagens liv (det är politikens praktik, själva dilemmat i dess kolonialistiska byteshandel) byta det sanningsenliga Du mot Vi (“Vi måste…”), eller rentav ett Jag mot ett Vi (“Vi kan inte…”), ungefär som vi oreflekterat tilltalar hunden med ett vi (eller: barnen, gamlingen, den älskade), eftersom ett du hotar att med okalkylerbara konsekvenser rasera maktrelationen; hur exemplet med sigets turnerade subjekt visar hur (det fiffigt ekonomiska) pronominet också det bygger in möjligheten att försåtligt befolka språket med iskyla och beräkning (i dess följd: övergrepp och förtryck, sedan hat).