Kajflocken leker barn som leker flygplan ovan trädens tak
Under den villigt krympande staden hukar en nu namnlös ort
Alltmer förlamad av den hårt dragna vävens tumlande linjer
Synlig bara genom dessa ruttnande minnens fluorescens
Han ser i sitt skrynklade ansikte i spegeln hur hon närmar sig
Och ger sig uppgiften omsluta kronans rum med sin brända blick
Likt när ett idiotiskt barn fångar solen inom sina kupade händer
Och lugnad först av brisen som ömt försöker vädra bladet