Pojken och flickan rider på skugghästen, hallå, hallå, det går framåt, de rider, de färdas, de forslas framåt, de sitter på skuggryggen. De rider tillsammans på hästliket som inte förmår hålla dem uppe på sin allt tunnare, formlösa rygg, utan kött, blod, ådror, skinn, ben. Pojken sitter längst fram vid halsen och håller fast i manen. Flickan sitter bakom honom med slängande ben och sjalen i handen som en vimpel.
Bort, bort, vi rider bort, ropar barnen med upphetsade röster, hå, hå, men den döa hästen förflyttar sig inte.
Hästkropparna ligger utspridda på marken runt omkring dem, men de märker dem inte, och tycks inte uppfatta stanken från det ruttnande köttet. Skugghästen driver i vansinnig galopp, bort, bort, från de döa hästarna. Barnen skrattar uppjagat, förlorade inuti sin upphetsning.
Skugghästens hovar slår ner i kadavren på marken. Flickan slänger förtjust med håret i vinden. Pojken håller krampaktigt fast i den sträva manen.