I.
Hur markerna,
i den alltför kyliga morgonen,
med en ton slagen i strängarna djupt under våra himlars rymd, vakna, sovande,
oförklarat lånande
ur det smala dikets vatten, glittrande i gräset med oförytterlig tillförsikt, oavbrutet kastande sina blänkande blickar ut över glada strån på den ena, samtidigt den andra sidan av den grunda fåran,
bäcken, trippande självtillräcklig mellan tuvor och stenar, över alträdets blottade rötter, utför den flacka sluttningen,
den självförsjunkna ån rusande mot havet i öster, högbröstad, med armarna spänt vikta i höjd med bröstet, med slutna ögon,
havets frånvändhet,
obestämdheten i det bortvända ansiktet, den känslolösa myndigheten i den tomma blickens stålmatta glimt, under de slutna ögonlocken, den stilla närvaron, den lena gesten,
den alltför kyliga timmen,
den alltför grällt tysta rymden,
avsiktligt hållande inne andan,
kallar oss,
med dov, ändå helt ljudlös stämma – drar oss, ditåt, som dansbanans musik, så närvarande bara en bit bortanför lövridån, lockande med sina obestämda, underbara löften, inmängda i den ljumma vindens våg, därifrån, med omfånget sträckt från bastrummans djupa slag, till gästernas ordlösa röster, gälla och dova, brustna, avklippta ljud kastade förstärkta och förvanskade upp mot det välvda taket av nejdens slutna kupol, fallande som mätta fyrverkerier vars knastrande sugs upp av dimmans tunga, slappa, obekanta droppar ur den djupa siktlösheten, eller bättre ropande ur den håv som plikttroget utmed våra vinglande steg samlade på saknadens förtvivlan över det som inte blev, det ägde inte rum, inledningen av en välsignad mening aldrig fullbordad, förvaltad som blekta, suddiga fotografier, du i den stickade, vita fiskartröjan, mönstrad med tvära ränder, ömsom i blått, ömsom ljust rött, med ändarna på halslinningens röda snöre svängande fram och tillbaka över tröjans djupa öppning över bröstet, plötsligt dansande med mig över de slitna brädorna, med armarna om mig, med det långa, blonda håret över axlarna, jag med mina om dig, båda fortfarande barn, ändå under flera år redan berövade just detta överspända, bättre övertända löfte om vår sammansmältning, en enda, förenade i fröjd över att förhoppningen till sist infriats, i den stund dess hälfter i detta möte bekräftade utfästelsens ljuvliga verklighet,
varslande vår ärvda gäld, sprungen ur infästningen i trakten, plikten gråhägern erinrar där den skrikande klättrar uppför de västliga vindbyarnas lodräta, regnvåta, hala branter, vinglande faller utför stupet på andra sidan, med de kupade vingarna oförtrutet kastade hit och dit som tygellösa fallskärmar, skopor alltför lugnt öppnande okända hålrum i tidens schakt, den belysta scen av stillhet i virvelns mitt, där tiden stannat, där kroppen i flykt undan den kraftiga vinden överraskande undkommer, i riktning mot vinden men i lika mening också mot landskapet självt, in till skikt av urtider som likt den västliga vinden bär dofterna av tunna rökar stigna ur för länge sedan rasade eldstäder.
II.