Categories
Posten 2

Equinox

Jag valde att gå i exil här i det 21:a århundradet, och jag trivs bra

Där jag kommer ifrån var många människor förtryckta. Här finns större frihet och mångfald

Människor talar öppet om allt, i korta meningar, snabbt, energiskt, ständigt avbrytande sig själva

Det väldiga högtrycket i septembers mitt överraskar allt med sin förödande behaglighet

På morgnarna hålls hettan tillbaka av gråkall dimma som envist håller emot solens försök att skingra den

Stora spyflugor som irrar in genom flugdörrens glipa surrar förvirrat fram och tillbaka mellan kökets fönsterrader

I det förra seklet tyckte ingen om mig. Jag passade inte in där. Jag var obehaglig tror jag

Det var ändå uppriktigt sagt jag själv som orsakade främlingskapet. Jag kände mig aldrig autentisk i den tidens blänkande salar

Jag känner mig utanför här också, men aldrig på samma sätt som där i konfrontation med andra. Jag har alltid varit mycket ensam och kan inte fly från det

Timmarna går fort förbi. Jag har bestämt mig för att jag ska begravas här

Sjöfartsverkets helikopter brummar varje dag utmed kusten mot söder alltid mycket bestämt

Categories
Posten 2

Kite

Stadens luft är fylld av grisböndernas flytgödsel

Om jag har några bra egenskaper är det sådana jag ärvt av mina barn

“Fastgödsel är gödsel som du kan stapla i en hög som är minst 1 meter utan stödvägg.”

Fläktarna vrålar från de stora spannmålslagerhusen bortanför vattentornet

Sitt kvar hos mig en stund. Dröj lite med avresan raketman

Dag och natt dunkar slagen när betongpålarna drivs ned i leran

Solen pressas ned av en roströd skyffel som inte ger sig

Min kärlek var stark som en lysande stav framför oss, men så vek i handleden

Tvärsöver stiger månen klotrund helt vit över en helt klar rymd

En mast reser sig högt över industriområdet, med en röd lampa upptill

Jag håller tänt i hallen ifall du kommer innan gryningen

Categories
Posten 2

Hiatus

Kvinnan i kjol och bara axlar kastar i det raska steget händerna framför sig för att de ska dra hem henne

Stadens östra delar stinker av avföringen i bassängerna, under havsnivån

Den som har behov just nu får gå i buskridån som vi andra gör

Ingen kommer att plocka upp den röda hinken från det vissna gräset

Kaninerna väntar på att skymningen ska öppna betesmarkens grind

På sjukhusets tak lyser tre röda hinderljus, annars är fönstren i huvudsak mörka

Min mamma födde sitt första barn här, men då låg det på ett annat ställe

När man ser det från slätten är det mycket högre än när man tittar upp på det

Vakten fortfarande i kortärmad, rutig skjorta avlöses sedermera av en likadant klädd

I en port till ett hyreshus försöker en nattlampa tända men det går inte

Det gula, varma ljuset inne i mottagningen lyfter ut hägringarna genom entrédörrarna

Categories
Posten 2

Tint

Den ändlösa raden av nätter gick förbi drömlösa, bestulna på all mening förutom cellernas ivriga brusande i varje vrå, tålmodigt stickande sin mjuka väv, fogande sjok till sjok, sjok till brosk och senor, inkopplade till leder och ben, sekund efter sekund fram till morgontimmarnas milda sammandragningar med de tunna linorna återigen gemensamt bringande allt på plats, till dagen överlämnande en återställd, smärtfri gestalt, inte längre plågad av något utom tomheternas ekande klanger.

Dessa månader med ständigt torra, smärtande läppar där jag på dagarna oavbrutet led av kallsvett överraskande frampressad ur den torra, kyliga vårens innersta kärna, det slutna valv där inget frö kunde gro, ingen planta sjuda, ingen blomkrona slå upp, stämmande tonen i gröngölingsparets tystlåtna sorg när de senare kläckte fram sina ungar till en nejd tom på föda.

Morgontågets blå, tomma vagnar rusande genom en väv av fältens ännu milda toner, från knappt skönjbart grönt, till beige, och fortfarande vissnat gult, överallt beskjuten av de roterande vattenkanonernas frusna kaskader av vatten uppfordrat från källor dit det tagit varje droppe närmare ett sekel att vandra, anländande med nyheter från en dag eller natt, en månad, ett år, som ingen varelse ovan jord längre bemärkte.

Jag skulpterade solljuset långsamt, alltefter dagarna gick fram, försiktigt, gren för gren, kvist för kvist, löv efter löv, till dess dess oavlåtliga skred fann sig splittrat i tusentals glimrande ljust gula skärvor, varsamt strykande de vitmenade väggarna lika försynt som fladdrande, tomma skuggor.

Ceratets topp var format som den mjuka spets din tunga sträckte fram när vi trevande prövade kyssa varandra, nu redan för många år sedan stilla framför varandra, du fastfrusen i min, jag i din rosa droppe, häftade vid varandra som när den fuktiga, obetänksamma tungan i minusgrader motståndslöst räcks ut ur munhålans skyddande, varma påse och obönhörligt klistras fast.

Staren diade sin tillsnörpta, kraxande sång ur himlens rör, alltför hastigt insupen, alltför andfått utstött, omgärdad av kajorna, de alldeles tysta måsarna, senare också tofsviporna, i sina ömsom sammanhållna, ömsom sprängda flockar, upphängda i vindens svängande grenar, glidande utefter deras tunna, skarpt vinklade, glatta skikt.

Över tröskeln till den öppnade dörren räckte jag med utsträckt hand för första gången på över femtio år min mammas utsträckta hand, lätt darrande, med alldeles vit hud, lagd i små veckade sjok över fingrarna och handens rygg, hängande i mycket små, lösa påsar under fingerspetsarna, en oansenlig bukett vitsippor, med stjälkarna omsorgsfullt lindade i fuktat hushållspapper, skyddat av en plastpåse nedvikt i jämna slag till hushållspapperets översta kant. 

Categories
Posten 2

Syzygy

Länge efter de dygnslånga regnen upphört faller från träden vattnet överallt sakta i droppar.

Ån brusar häftigt runt stenarna kvarlämnade här och var över de rentvättade grusbottnarna genom den brant skurna ravinen hastigt mot havet i öster.

Den här kvällens supermåne väntad plötsligt blottad efter den bråda flykten av ett överraskande uppträdande stackmoln vidunderligt stor mot den isblå himlen.

Du och jag skymtar varandra ur ögonvrån mödosamt dragna framåt av våra långa, matta skuggor längs varsitt av vägens spår av ljust tvättat grus.

När vi passerar under det stora pilträdets krona lossgörs plötsligt en fågels svarta, spetsiga skugga ur grenverket hotfullt fallande mot våra skuggors huven.

I denna tillslutna månad framburen utan enskilda dagar ropar efter oss ur skogsdjupet kattugglan sin dystra, förstämmande ton, följd av den ihåliga, fallande drillen upprepande allts tomhet.

Närmare gårdsplanen med nattlamporna allt starkare övertrumfande månens matta ljus bevittnar vi generade och ovilligt skamsna våra skuggors munnar plötsligt kyssande varandra, lämnande efter sig en svag, enkel järnsmak.

Categories
x punkter, 501 - 600

x punkter vid tingens ansikten, 501 – 600

501.
Jag vattnade stenarna. I den stilla, långa väntan på regn hopades rörelsernas skuggor. Stenarnas yta fläckades av träcket från fåglar och insekter, av sand och jord burna av den heta vinden, av vissnade löv och frön som fallit ned, torkat ut, och mindes sig i rundlar i grå och bruna toner. Stenarna fröjdade sig under vattenbegjutningen. De stötte mot varandras skuldror. De fällde ut sina mest lättsinniga färger, sidengrå, bleksvart, ockra. Den disiga, soltyngda himlen stelnade. Allt omkring – gräset, träden, svalor och ärlor, bin och flugor och humlor och gräshopporna – var stilla i väntan, lystrande till detta.

502.
Havets vågor dånar in över stranden i den tysta, månbelysta natten. Ingen vind har varit. Havet: “Också jag har drömmar. Också jag har minnen”. 

503.
När jag stiger ut på gården är där två kors, skilda från varandra i femton graders vinkel, på var sida av kastanjens tjocka, stumma stam, tända av ljuset från den arbetslampa vi alltid brukar släcka när bestyren med middan är avklarade, som skuggor av den övre delen av fönstrens spröjsar, snarare än platt utlagda över gårdens stenar nu formande en välvd byggnad med ett högt fönster på var sida om en pelare, strålande bägge sina rum skurna ur tillfälliga ramar.

504.
Då såg jag hur mamma i sin ljusa sommarklädnad i ett avbrott mellan regnbyarna på väg upp till affären kämpade mot de hårda vindarna, med händerna hårt knutna runt rollatorns handtag, böjd framåt med huvudet sänkt, och det lätta, vita håret flaxande fram och tillbaka som en otyglad schal, omärkligt glidande hit och dit över de glatta asfaltytorna likt en alltför lätt båt ohanterlig i de starka krafterna, lättande några centimeter från marken, någon decimeter, sedan svävande allt stadigare allt högre upp, styrande färden med rollatorns handtag, med de fria benen sprattlande under sig som propellrar, plötsligt i flykt upp över nya kyrkogårdens högra träd, över backen till den gamla, också över kyrkans torn, och därpå bort över byn med dess flaggstänger och rykande skorstenar, i ett slags behärskad tidsnöd ivrigt kastande huvudet hit och dit som om hon trots de djupt nedfallna ögonlocken ändå genom ett slags kisande ögons sylvassa skärpa kunde avsöka horisonten, trädridåerna, backarna med sina hedar bevuxna av enar, efter porten till glömda sekels skikt, med utplånade trakter, bergskedjor av uttorkad tid, där någonstans fortfarande den skrumpna änden sticker upp av den skrynklade lina som fäster i det lilla hus, med jordgolv och öppen eldstad, långt iväg, i en skog med höga granar och skogsmyrors stora stackar, där hennes livs varmaste drömmar om framtiden, varje dag, genom ett helt liv, har utspelat sig.

505.
Den här kompakta, overkliga – pressande – , – skrämmande – tystnaden i den svarta augustinatten kan ändå inte dölja dånet av läpparnas gnissel när de kniper runt cigarettfiltrets plast, svalgets kluckande ljud när det sväljer saliven ur munnen, fotens förflyttning ett steg åt sidan för att återvinna balansen; ljudet av ett löv som lossnar ur lönnen och faller några grenar nedåt.

506.
Månen är full i öster, stående ljudlös i mycket långsam stigning, stum, mot klar himmel, ovan skjutfältets bankande, smattrande, smällande, svischande, vinande, oberörd och trygg i sin roll, vällande sitt varma ljus över allt här hos oss, som en blinkning av samförstånd igenom ett rasande oväder.

507.
Den rosens knopp stiger fram i oxblodsrött skal. Efter ankomsten öppnar den sina kronblad i ljust rosa, smekande runt omgivningens alla kanter och hörn med sin försiktiga önskan om vars och ens möjlighet till tacksamhet, och försoning, erhållande blygsam glädje till svar.

508.
När skogarna väster om oss höggs ned som en frukt av reservatsbildningarna översvämmades trädgården av uppslag av grundvatten som fann sig vara oönskat; senare hela gräsvallen. Hästarna stod i sitt hus till skydd mot solen i vatten över hovarna. Jag vandrade över markernas höga gräs i stövlar med en stav i handen. Jag stack den i jorden framför mig för att bedöma det kommande steget. Jag lät den dagens orealistiska drömmar översvämma mitt verklighetssinne till en höjd där livets realiteter saknade inflytande över möjligheterna. Jag vände vattnets överraskande ankomst till räddning: Inte syndafloden, omvänt den lustgård där allt och alla kunde födas och frodas, utan oro för dessa ändlösa torrperioder. Endast skuggor fattas.

509.
När jag stiger ut på trappan i den svarta augustinatten hör jag ett ljud från loglängans gavel, alldeles inpå. Jag är van vid det. Jag orkar inte bry mig. Det kan vara en katt, en råtta, en mård, vad vet jag. Någon som ska mörda mig och blev oförsiktig i upphetsningen över att få syn på offret tidigare än planerat. Mörda mig gärna, men se för helvete till att ni inte skramlar i snickarboden så här sent på kvällen!

510.
Jag gick fram mot ytterdörrens trappa, steg upp på det första steget men missade sedan med andra foten det andra. Kroppens förvirring fick mig att utan alternativ trilla bakåt, ut över gårdens stenar. Istället för att falla handlöst vek jag ihop mig något, och rullade sedan kroppen ned över gården med först fötterna, sedan underbenen, knäna, låren, och till sist den krumma ryggen, i ett slags gungstolsrörelse. Jag stannade stilla på sidan med huvudet upplyft och armarna tryckta utmed sidorna. Istället för att känna glädje över att så smidigt ha undvikit alla slags skador, blev jag länge kvar orörlig i den krökta ställningen, med huvudet fortfarande lyft från marken utan stöd, fylld av den svarta bitterheten över hur slumpens karnevaliska fantasi alltid står beredd att trasa sönder vardagens trofasta enkla mening.

511.
I den kalla, alltför stadigt hårda vinden rusande lågt under det högt placerade, glesa täcket av grå, märkligt långsamma moln – de hemskaste dagarna stäms av denna kalla hemlöshet, stumheten hos allting där det vägrar öppna sig, liksom hade synapserna vissnat: att plötsligt vara förskjuten, oförklarat, från varje träd, blomma, buske, sten, horisont… skräp – allt här, avvisande varje försök att fästa vid tingen.

512.
När vi bara just precis anade kvällningen släppte vi dagen där vi stod, lät försiktigt spadar, plikter, planer, kvastar glida ur händerna, skramlande ned till stengårdens grå vatten, vände oss sakta om och vadade med långsamma steg åt öster in i den allt mörkare augustinattens stilla bukt, till ett väntande flagglöst skepp redo föra oss ut genom det släckta landskapet översvämmat av obestämda ljud, sällsamma dofter; ljudlösa, osynliga varelsers på en gång skrämmande och upphetsande smekningar över kinderna och de bara armarna.

513.
Vi gick ut tidigt. Vi valde den gamla vägen över stenbron vid bränneriet. Det var tomt ute. Landsvägen var tom på trafik. En stor ask hade fallit över ån och bildat ett dämme. Det brusande vattnet tvingades upp över jordtungan i åns krök. Vid allmänningen stannade vi och provsmakade vita sommaräpplen. I min barndoms trädgård fanns också ett stort gråpäronträd. Där inredde jag i hjärtat för första gången ett hem för mig fästat helt och hållet endast i omgivningens linjer. En gång när jag gick förbi dammen utanför staketet låg där några borttappade, skära plastgrisar på marken. När jag glad lyfte upp en av dem var den mjuk och rörde på sig mellan min tumme och mitt pekfinger, med slutna ögon. Min flock av minnen vägleder min fots steg där vi irrar runt på måfå i buskagen under bokträdens kronor. Ibland samlar sig dåtidens fylliga skikt tätare runt min kropp. Ibland lämnar de mig övergiven, likt en bortförd hänvisad till en helt okänd omgivning. I skogsbrynet öppnade sig ljungheden ned mot havet. Den har funnits här länge. Vid stranden i skymningen möter vi en man som gråter. Han sörjer den försvunna by där hans föräldrar levde som unga. Vi kan inte trösta honom. Långt utanför bukten lyser lanternorna från ett skepp långsamt stävande norrut.

514.
Jag oroar mig inte för att dö. Jag ser fram mot det. Det enda jag skulle sakna är detta att vara i det intensiva ögonblicket, en mikrosekund förskjutet, ändå så levande, så upphetsande, överväldigande, likt en skugga ivrigt rusande efter en människa skuttande hit och dit på sin väg uppför ett grustags branta, rörliga brant.

515.
Redan innan den stiger över horisontlinjen kallar fullmånen upp vattnet ur vallens lägre liggande partier, förvirrat samlande sig till täta, stillastående sjok, helt och hållet döljande träden, bäcken, åravinen, husen borta i Brostorp, hästarna betande i lugn och ro någonstans på markerna. De vita rösterna som viskar till varandra: Vi kan inte hjälpa till med detta.

516.
I den alltför ljumma, mjuka augustikvällen, i det mycket snart helt försvunna ljuset, där bara några tunna stråk av dag återstår, fylld av syrsors och motorers vaga väsnande, med för många egendomliga röster lössläppta i den stora omnejden: djur nere i åravinen med skrik som om de släppte livet till, stora fåglar som skriker olyckligt bortifrån oran, människor som med låga röster samtalar intimt under promenaden på banvallen, sorlet från ett sällskap i trivsamt umgänge i en villaträdgård uppe i byn – hur alla dessa läten stampar alldeles tätt inpå min öronsnäcka, så nära att jag kunde vidröra dem, med varje ord, varje tonfall, minsta uns av glädje eller sorg eller olycka eller fasa så exakt och tydligt formulerat att jag skulle kunna återge varje stavelse ordagrant; men meningen undslipper mig.

517.
Mamma bokför i lyckligt tvång mycket noggrant de järtecken som tillsammans drastiskt bekräftar hennes död innan onsdag. Björken nyligen planterad på gräsmattan utanför hennes lägenhet vissnar i vårens hetta utan att visa framtidstro. Hennes grannes tanklösa hyllning inför födelsedagen framräckt i formen av en kruka fylld med svart jord med en ramslöks vita blomma i mitten, kantad av svarta fjädrar efter en kråkfågel som fått släppa livet till. Den massiva, outplånliga värken som överväldigar i fötterna, vader, knän, låren, i muskler och ben, av tyngden av alla dessa minnen ur snart ett sekels dagar följande en efter en annan. Tidens oavbrutna brus vittnande om hennes fortsatta närvaro här, just nu, i detta ögonblick, tvingad till samma vanor, samma sysslor, samma plikter, dag efter dag. Inga anteckningar kan påverka sannolikhetens oförutsägbarhet.

518.

Categories
Posten 1

Rader från T.

I hotellets lobby repeterar baskvartetten traktens katastrofer

Staden balanserar i avmätt våg innanför älvens arm

Kabinväskornas knatter jagar resenärer över kullerstenen

De lär sig hålla blicken lågt som skydd för luftens tunnhet

Skolklassen i domkyrkan söker graven men den döde saknas

Fram och åter längs med älvens vatten dånar helikoptern

En man på knä vid altarringen ber att de ska träffas levande

Ensemblens stilla instrument lindade i plastfilm för att sluta sorgen