Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;
Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim,
Because it was grassy and wanted wear;
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,
And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way,
I doubted if I should ever come back.
I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I-
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.
*
Två vägar gick isär i en gulnande skog,
Och dyster inte kunna ta dem bägge
På en och samma gång, jag länge stod
Och stirrade längs en av dem långt nog
Till dess den krökte bort bland snåren…
Tog sen den andra, kanske lika bra ändå,
Och kanske fanns för det ett bättre skäl,
Då den var gräsbevuxen och ville trampas på…
Trots att de som vanligtvis gick på dem
Faktiskt gått båda vägarna lika mycket,
Och den morgonen var båda lika övertäckta
Av löv ännu inget fottramp fått att svartna.
Åh… jag beslöt ta den andra en annan dag!
Ändå, i vetskap hur en väg leder till en väg,
Tvivlade jag på att nånsin komma tillbaka.
Jag ska berätta det här med en suck
Nånstans år och dagar härifrån:
Två vägar skiljdes åt i en skog, och jag,
Jag tog den som var minst rest uppå,
Och just det har kommit att betyda allt.