plus1234

1.
(Hur är din dag idag?)
Jag föser samman drivorna av långa, hopklistrade strån ur ditt svarta hår, uppdragna på badkarets vita emaljsida –

För alltså med dig hav dessa ståndare buntade av mjukaste strå
I den bundna änden strängare än risets styva knippe
I den lösa lättare än fingrars smekning över katters päls
Ömt stryker de sandkorn från ryggarna på dina sandbottnars kvarglömda stenar
De putsar fjällen i fiskars sköldar till glänsande stål
I ditt grå, ditt kalla, smutsiga, instängda vatten, rullande över dina vissnade slätter
… Avskuret från oceanerna som långt iväg skrider över de väldigaste vidder
… Hjärtlöst avvisat av varje kust i den här trånga sänkan
Piska vilt nu överallt över de benvita stränderna upp dessa gnistrande svarta buketter
Låt dem som borstar fösa den bländande sanden ned i ditt gap
Töm dynerna intill det bara, veka berget
Rista i stenen med glödande spiror tecknen för en ny ordnings början, där ditt vatten obönhörligt eroderar tungor, kedjor, öppnande fria lopp till de salta vattnen

2.
(När kommer du tror du?)
Ur hallmattans tätt packade strån plockar jag dina strumpors djupblå ludd och kastar ut det genom ytterdörren –

Och stadiga vind tag dessa bultande frö med dig på din färd långt iväg över marken, sjöarna, hav
Där du rusar över landmassor, öar, isar, kontinenter, fram, åter, med omätbara längder i bogarnas sträckning
Varslar din ankomst med blixtarnas regn, med blicken angjord vid de stora striderna fjärran
För dem i din mäktighet frikostigt ömt uppåt skikt för skikt inom ditt rikes gränser
Tagna under dina vida vingars skugga presentera dem till de vidsträckta molnens rusiga länder
Låt dem debutera där som små, distinkta molntappar, likt djupt blå, glänsande ringar trädda här och var på din näves fingrar
Diande fukt och värme genom tiden långsamt växande till allt större kroppar, jämnt utspridda över din tät
… Och som dubbade till din öppnade handflatas näve slå i den upprivna vågens ansikte
… Piska gräsmarkerna, och träden i de stora skogarna, rycka i städernas byggnader, ruskande människor irrande vilsekomna

3.
(Hör du av dig när du kör?)
Jag lyfter upp dina paket av nogsamt virat toalettpapper ur papperskorgen och slänger in dem i kaminens heta glöd –

Himmel tillstädja dessa lossgjorda partiklar stiga fria upp över dina resliga platåer
Förära dem fri lejd genom hinnorna som skiljer dina sfärer åt
Där du hindrar genombrytningar genom vakan utmed språngskiktens gränser
Med utfällda vingar dämpar nedslaget från stenar som ur oändligheten faller in i din rymd
Tjänar uppdraget att hålla flocken samlad tätt intill bergstopparna, dalarnas, och de flacka landens gräsmarker och skogar, havens djupa gravar
Blanda in detta stoft i de rara strömmar du tillåter passera upp över branterna
… Till dess de fritt flyr över de mörka bottnarna trotsande varje anmodan att efterkomma reglerna
… Lämnar ett gnistrande regn över de svarta fälten
… Som stigande stjärnor skär lysande spår över valvet vid varje djärv punkt oavslutat

4.
(Har det hänt nåt?)
Jag plockar de långa, tunna, hoptrasslade färgglada trådarna på kökssoffans sträva överdrag repade ur dina ulltröjor, öppnar fönstret mot trädgården, och kastar ut dem över gräset –

Välbeställda jord tag tag i dem och drag dem nu genom gräsets sega svål ned till dina svarta, präktiga lager
Där du sedan tusentals år vakar över rikedomar åtrådda av varje art
Den rika, varma, mjuka, lätta bädd endast du bland jordarterna framräcker
Född ur isens återtåg vars krossverk lämnade av sina fraktioner i skilda stråk
… Långsamt och oåterkalleligt över århundradena vandrande mot stoft, berövad all livskraft
… Skölj dina svarta tårar med dessa klara, dämpade färger ägnade att fröjda dig
Sprid dem över dina arealer och inmäng dem överallt i gåvorna du ger din stora flock
Låt trädens och buskarnas löv, humlor, fjärilar, fåglar vakande inuti sina reden, fladdermöss, maskar, allesamman i alla ljus skimra i gult, rött, vitt, lila, grönt, svart, ljust blått
Dröm ljuvt i din varma, svarta bädd under den mörka himlen om dagen då alltings färger frälser