Herr Reino och Arthur Svensson beställer kaffe och varsin sockerbulle på Pressbyrån på stationen.
”Jag kan betala!”, säger Arthur Svensson och halar fram plånboken ur bakfickan.
”Nej, låt mig betala!”, säger herr Reino och tar fram sin plånbok ur innerfickan.
”Jag tar det!”, säger Arthur Svensson.
”Kommer inte på fråga”, säger herr Reino, ”Det är min tur.”
”Inte idag”, säger Arthur Svensson, ”Jag betalar.”
”Nejdå”, säger herr Reino, ”Låt mig.”
”Så blir det inte”, säger Artur Svensson, ”Idag betalar jag.”
”Det blir vi allt två om”, säger herr Reino.
”Det blir bara en som står för pluringen”, säger Arthur Svensson, ”och det är jag.”
”Jag ger mig inte”, säger herr Reino.
”Jag ger mig inte”, säger Arthur Svensson.
”Jag ger mig inte”, säger herr Reino.
”Då får vi slåss om det”, säger Arthur Svensson.
”Så får det bli”, säger herr Reino. Han klappar till Arthur Svensson över truten med knuten näve.
Arthur Svensson ger till ett litet skrik, och slår snabbt tillbaka med knuten näve över herr Reinos trut. Herr Reino faller baklänges av slaget, och landar över disken. Disken brakar ihop med herr Reino som en fallen fura mitt i bråten. Han ger upp ett ljudligt stön, ”Uuööh!”. Kaffekannan på värmeplattan uppe på spisen välter, och det varma kaffet rinner ner över herr Reinos bröst. Han skriker till, ”Ooaagh!”
Sen händer det ingenting mer. Något kaffe blir det inte tal om, eftersom det är slut.
Utrikesminister Jan Eliasson ringer till herr Reino.
”Hej på dig din jävel!” skriker Jan Eliasson.
”Hej på dig själv, din prick!”, säger herr Reino.
”Har du tid att komma på middag den 29:e dennes?”, skriker Jan Eliasson. ”Jävligt fint allting. Cirka 400 inbjudna. Högtidsdräkt.”
”Den 29:e kan jag inte”, säger herr Reino. ”Då kommer Gulleungen och vi ska äta chips och mysa framför Festivalen.”
”Osis!”, skriker Jan Eliasson. ”Då vet jag inte…”
”Är du i Lissabon i slutet av april?”, undrar herr Reino.
”Una momento!”, skriker Jan Eliasson. Efter ett ögonblick skriker han: ”Jajamän, från den 23:e och framåt!”
”Kanske vi skulle kunna ses där då?”, säger herr Reino. ”Den 24:e, 25:e nånting. Dra en fika på stan eller nåt? Vi skulle kunna träffas på Suiça till exempel?”
”Nej för satan!”, skriker Jan Eliasson, ”Det stället gillar jag inte!”
”Nej, då vet jag inte”, säger herr Reino.
”Nå, då får det bli en annan gång kanske!”, skriker Jan Eliasson. ”Ha det!”
”Hej så länge”, säger herr Reino.
Sedan lägger de på.
Herr Reino blir tiggare
Herr Reino är ju blind. ”Jag ska ta mig tusan bli tiggare!”, utropar han, ”Det är jag som klippt och skuren för!”
Sagt och gjort. Han beger sig ner till Gamla Staden och sätter sig invid en husvägg på en av de välbesökta gågatorna. Han lägger benen i kors, och framför benen sätter han en hatt som han hittat i källaren.
Folk går förbi. Tre glada ynglingar lägger ut varsin snus i hatten. Herr Reino luktar försiktigt på bollarna, och häller sedan diskret ut dom i gatan.
En liten flicka lägger sitt tuggummi i hatten, utan att hennes mamma ser någonting.
En vänlig dam lägger i en krona, och en annan dam lägger i en femkrona.
Tre muntra herrar på väg ut på krogen efter en ölstinn förfest stannar upp framför herr Reino. De beslutar sig för att leka ’korsfästningen’, och pissar alla tre på samma gång på herr Reino, från tre olika håll.
Herr Reino tror först att det har börjat regna, och gör sig redo att bege sig hemåt. När han sniffat lite i luften tycks han uppfatta urindoften, och skakar sakta på huvudet med ett litet leende på läpparna.
”Det var allt en ordentlig rotblöta!”, utropar han uppsluppet.
Vill
Svenskan sviker oss när vi vill uttrycka begär på riktigt. Det enda som står till buds är det utslitna ‘vill’, som ju kommenderar allt möjligt på ett enahanda och livlöst sätt: Jag vill ha kaffe, Jag vill gå och lägga mig, Jag vill älska med dig…
I den där hjälverbspositionen är det som om allt begär rinner över i huvudverbet, som ju sen inte gör nåt av det – slukar det och går vidare direkt till kaffet eller smågodiset. Jag vill, jag vill, jag vill, men det kommer ingenstans; likt ett barn som står inför de orubbliga vuxnas Nej (eller tvärtom kanske).
I det äldre och ovanligare språkbruket finns det en annan användning av verbet, där språket hoppar direkt från viljan och till föremålet för den: Jag vill livet, Jag vill ensamhet. I den rörelsen blir inte bara viljan laddad med det begär den nyss saknade – begäret följer också restlöst med över till dess föremål, och frigör det plötsligt, eller bättre gör det plötsligt levande för min brinnande åtrå.