plus1234

Pojken och flickan rider på skugghästen, hallå, hallå, det går framåt, de rider, de färdas, de forslas framåt, de sitter på skuggryggen. De rider tillsammans på hästliket som inte förmår hålla dem uppe på sin allt tunnare, formlösa rygg, utan kött, blod, ådror, skinn, ben. Pojken sitter längst fram vid halsen och håller fast i manen. Flickan sitter bakom honom med slängande ben och sjalen i handen som en vimpel.

Bort, bort, vi rider bort, ropar barnen med upphetsade röster, hå, hå, men den döa hästen förflyttar sig inte.

Hästkropparna ligger utspridda på marken runt omkring dem, men de märker dem inte, och tycks inte uppfatta stanken från det ruttnande köttet. Skugghästen driver i vansinnig galopp, bort, bort, från de döa hästarna. Barnen skrattar uppjagat, förlorade inuti sin upphetsning.

Skugghästens hovar slår ner i kadavren på marken. Flickan slänger förtjust med håret i vinden. Pojken håller krampaktigt fast i den sträva manen.

Männen och kvinnorna begraver dem nu, skottar ner dem som de tänkt och i själva verket mycket länge planerat. Det är inte stundens ingivelse. De skyfflar jord och lera över, lägger stenar på, lägger tjocka, långa stockar över, som de måste vara fyra för att orka släpa på plats. De bygger upp ett helt berg över dem så de säkert inte kan komma tillbaka upp igen, och inte kan man hitta dem. Ingen gitter väl gräva sig ner genom den bråten. Det är helt tydligt och fattbart: Tillsammans begraver de dem, kvickt, starkt, uppslukade av saken, utan tankar eller blickar hit eller dit.

Det är mycket tydligt: Kvinnorna i sina långa kjolar som fläckats bruna av leran, och som tagit upp så mycket vatten att de blivit tunga och uttänjda, och slingrar sig kring kvinnornas fötter så de nästan snubblar. Männen som i blottade skjortor skyfflar med sina spadar, släpar på stockarna, bär stenarna som tunga foster utanpå det spända bukskinnet.

Åtminstone är detta alldeles tydligt: De stretar på, ivrigt och ändå metodiskt, med en viss stolthet i armars och bens rörelser, i ryggmusklernas anspänning, i nackens knyck för att kasta svettdropparna ur pannan, i en läpp som för ett ögonblick dras upp över tandraden i en lätt grimas av ansträngning.

I den tjocka, mjölkvita dimman träder ansiktet fram som dimmans outgrundliga lek: slingor av fuktmättad luft belyst av ljus som strålar in från lyktorna eller kanske från himlen. Från en bil längre bort i landskapet, där vägen drar nerför kullarna, och föraren tvingas styra fram och tillbaka lika koncentrerat som ett barn, eftersom den vita dimman sätter ner sikten till noslängders avstånd. Dimman är ett eget, oformat landskap, som lyktorna och ljusen skulpterar. Rädslor och skräcker är ritning.

Ljusen skär genom landskapet, ansiktet träder fram i schaktet, konturerna glöder milt.

Det har ett milt och vänligt, lite överseende uttryck, som om det valt att framträda här av skäl som går över vårt förstånd. Det är klart, lysande, fast, fyllt av stor ömhet.

Bilen når backen slut, lyktornas linje planar ut, sveper över landskapet en sista gång.

Hon är i rummet men utan relation till möblerna eller föremålen, och omedveten om rummets arkitektur, dess fönster, tak, golv, och dörren på ena långsidan. Hon står mitt i rummet och tar upp dess yta, inte genom sin storlek utan sin gestaltning, denna intensiva, nästan vansinniga rörelse. Armarna slänger oavbrutet fram och tillbaka, hon hoppar fram och tillbaka i sidled, huvudet rister från ena sidan till den andra och åter. Möblerna och föremålen i rummet krymper alltmer, förflyttas allt längre bakom henne, tills allt som återstår är knappt skönjbara modeller av stolar, soffa, bord, vas och fågel i glas, blomkrukor och tavlor, likt ett dockskåpsmöblemang.

Hon tar upp allt tillgängligt utrymme, hoppar och rister som i en extatisk dans. Allt går så snabbt att hennes konturer suddas ut alltmer: i denna mycket tydliga aktivitet blir hon alltmer osynlig, eller rättare sagt oskarp, som om det var en fråga om synorganens förmåga snarare än hennes uppenbarelseform. Ett öga som försöker följa henne förlorar snabbt alla hållpunkter, och fokus brister.

Hon ler alldeles svagt, på överläppen bryter det fram mycket små pärlor av svett. Ögat försöker hålla fast vid möblemanget, men det är så litet, så litet. Hela rummet tycks komma i gungning, och alla hållpunkter kommer i rörelse.

Rummet brister, hon kastar sin kropp lika hetsigt fram och åter, lika tydlig som otydlig, leende.

Den kilometerhöga ismassan väller fram mot barnen som står alldeles stela och slagna av häpnad och glor mot skyn, bara iklädda sina jättelika, patetiska hattar. Hattarna faller ner över pannloberna som ett slags futuristisk sjukvårdsutrustning, avsedd för att läsa deras tankar eller dylikt. Isfronten är så stor, så hög, att barnen tvingas luta sig alltmer bakåt för att alls kunna få ett intryck av den. Denna ställning gör att de hotar att falla baklänges vilken sekund som helst. Eftersom hattarna är så stora, ser det ut som om det är dessa som långsamt drar omkull de lustiga barnen. Hela scenen med den framvällande isfronten påminner om en istidsperiod, bara med så mycket mer överraskande förlopp. Alla har blivit tagna på sängen, som om ismassan stått och lurat bak hörnet. Dess verkliga hastighet är några meter per hundra år.

Barnen har alldeles för tjocka kläder på sig, och under de stora hattarna börjar håret klibba av svett. Ute på viken försöker några roddare fly undan det vita berget som kommer efter dem. De ror med sån fart att årorna liknar propellrar, eller stora vispar som piskar i det svarta vattnet. Svetten blandar sig med det iskalla, salta vattnet.

Ser ni isen, ropar barnen till roddarna. Roddarna vilar ett ögonblick på årorna, med armar darrande av ansträngning och skräck. Vad gör ni med isen, vrålar de till barnen. Vi gör väl inget, ropar barnen tillbaka, samtidigt som de stora hattarna glider i det svettiga håret ännu längre ner över ansiktena. Men här kan ni ju inte ha den, ropar roddarna tillbaka. Här kan ni ju iallafall inte ha den.

De står uppe på bergets välvda linje. Här tillbringar de sin tid. Berget är en båge som spänner från början till slut. Snarare än tyngd ger det intryck av att vara enormt lätt, ja rentav utsatt för ett övertryck, på gränsen till att brista.Genom att de står stilla ganska nära varandra ger de intryck av att vara en samlad grupp, men de inbördes avstånden, och framför allt deras insjunkenhet och frånvaro, gör dem till enskilda, avskilda personer, utan samband med varandra.

Där de står överblickar de vattnet med båten vars segel hålls sträckta av ett fint nät av galvaniserad tråd, som för att ge sken av vind och rörelse. En människa i båten drar i de osynliga trådarna, så att vinden slår i seglen, skoten sträcks och slackar om vartannat.

Stående uppe på det vita, sträckta berget vet de ännu inte om de ska stå kvar där, eller kanske hoppa, ut över bergssidan, som om de hoppade från spänd lina. Snarare än vetskap rör det sig om vilja: de kan inte bestämma sig för om de ska hoppa eller stå kvar, hoppa eller stå kvar.

Trots den glade seglarens närvaro ser vattnet kallt ut. Vinden pressar mot den orörliga båten. Bergets linje spänns alltmer, det vita trycker på underifrån, som en kraftfull dimma som vill upp ur havet.

Båten är just precis på väg upp på land eller vad vet man egentligen: kanske är den i själva verket just på väg ut på den dånande älven, där de enorma timmerbrötarna väller upp som ofantligt massiva kaskader av vatten ute i den strida älvfåran. De fyra stela kroppar som tyglats fast vid den lilla båtens reling stirrar oavbrutet in mot land, antingen för att säga här är vi nu, eller också för att ta farväl. Om det är ett avsked, ter det sig som något definitivt, eftersom situationen ute i älven är minst sagt dramatisk. Det är svårt att tro att en så liten båt ska kunna klara sig därute, utan att bli krossad av de flygande timmerstockarna, eller vältas över ända av en stock som plötsligt kastas upp ur djupet mot ytan. De fyra stela kroppar som bundits fast vid relingen nekar till att de har för avsikt att fara ut i älven. Inte heller reser de sig upp för att stiga ur båten och gå upp på land. Det är inte repen som hindrar dem, utan en annan, mer obestämd rädsla: de vill inte göra något förhastat.

Ute på älven vrålar stockarna, som i ett rasande slagsmål mellan urtidsdjur. På land är allt alldeles lugnt och stilla, solen skiner, några fåglar kvittrar i en buske.

Ingen av kropparna reser sig. Vi tänker inte åka ut, säger de. Inte dit ut. Dit åker vi inte.