plus1234

En morgon bestämmer sig herr Reino för att slå en pling till artisten Carola.
   ”Carola”, svarar artisten Carola.
   ”Hej, det är herr Reino”, säger herr Reino. ”Hur är det med dig?”
   ”Tack det är väl ganska bra”, svarar artisten Carola. ”Det är mycket med turnén nu förstås, men det är ju så roligt.”
   ”Du var fantastisk på Allsången!”, utropar herr Reino. ”Vi jublade allihop.”
   ”Tack”, säger artisten Carola. ”Hur är det med dig då?”
   ”Det är bara bra med mig”, säger herr Reino. ”Men jag undrar hur det egentligen är med dig?”
   ”Hurså då?”, säger artisten Carola.
   ”Jag drömmer ofta om dig”, säger herr Reino. ”Vi åker och badar. Vi firar din födelsedag. Ja, det är den sortens händelser.”
   ”Vad trevligt det låter”, säger artisten Carola.
   ”Visst är det det”, säger herr Reino, ”Men det är nåt annat också.”
   ”Vad då då?”, frågar artisten Carola.
   ”Hela tiden finns nåt slags sorg i dig, under glädjen”, säger herr Reino. ”Som om du oroade dig för nåt tråkigt, eller nånting har hänt som du valt att inte berätta för nån…”
   ”Åh, du är så vänlig”, säger artisten Carola, ”Men det finns inget sånt. Allt är verkligen bra, jag lovar.”
   ”Nå men då så”, säger herr Reino, ”Då känner jag mig lugn.”
   ”Det tycker jag verkligen du ska göra”, säger artisten Carola.
   ”Ha det bra då, och lycka till!”, säger herr Reino.
   ”Ha det bra själv!”, ropar artisten Carola tillbaka. ”Dröm lugnt!”

”Upp och hoppa gulleplutten! Packa din tandborste!”, ropar Eva Aronsson efter att ha sparkat in dörren till herr Reinos lägenhet. ”Vi åker till Köpenhamn!”
   Ingen tid att förlora. Herr Reino sätter på sig sina snyggaste byxor och en uddakavaj, och stoppar tandborsten i innerfickan. De trycker fast dörrbladet i ramen med en gammal telefonkatalog, och ger sig med raska steg ner till hamnen. Eva Aronsson har redan köpt biljetter, och de stiger därför bara ombord på den kvicka sundsbåten som ska föra dem över till andra sidan, till Köpenhamn.
   Herr Reino sluter ögonen och låter vinden träffa över ansiktet. Eva Aronsson pratar i mobiltelefonen, och läppjar emellanåt på en mugg mycket hett kaffe.
   Framme i Köpenhamn går de först in en sväng på Centralstationen. Eva Aronsson besöker damtoaletten, och herr Reino tvingas ge bort sin reskassa till ett par ruskiga, brutala typer som inte accepterar att bli motsagda.
   De går på Ströget, och efter någon timme sätter de sig på en bar och tar en öl och en smörgås. ”Vad härligt!”, säger Eva Aronsson, ”Tycker du inte?”
   ”Fantastiskt!”, säger herr Reino.
   I en liten butik köper Eva Aronsson en scarf i vit siden. Herr Reino köper en penna av märket Ballograf. De håller upp dörren för en kvinna med barnvagn som är påväg in i butiken, just som de ska gå.
   På eftermiddan går de på Tivoli, och Eva Aronsson vinner en gigantisk Koalabjörn på Tombolan. De kånkar runt på den en stund, men den är mycket besvärlig att bära på. Herr Reino försöker ge bort den till en liten flicka, men hennes pappa blir förargad. Eva Aronsson försöker trycka ner den i en papperskorg, men då blir hon åthutad av en vakt.
   Herr Reino hittar ett blomstersnöre som han binder runt huvudet på björnen, och sedan drar de björnen efter sig på trottoaren på väg tillbaka till båten. Björnen blir solkig av damm, glass, urin och annat som den släpas genom. Den välter över på rygg och glider fram med benen i vädret.
   Väl ombord på båten och ute på öppet vatten lyckas herr Reino oupptäckt putta björnen över relingen. Den faller i vattnet och blir på en gång vattenindränkt och tung. De ser hur den sakta sjunker ner under ytan.
   ”Pjuii!”, utbrister Eva Aronsson i en lättad ton. ”Det var då för väl att vi blev av med den!”

En dag utropar herr Reino för sig själv: ”Det är dags att fara till havet!”
   Han ringer genast sina bröder. ”Vi måste fara till havet!”, säger han.
   ”Nu?”, frågar hans bröder.
   ”Javisst!”, svarar herr Reino. ”Nu på en gång! Ni måste genast komma hit!”
   Bröderna är inte svåra att övertala. Snart är de på plats allihop. Så snart alla är samlade går man igenom packningen: parasoll, regnkläder, matsäck, sovsäckar. Man travar raskt ner till herr Reinos bil. Herr Reino sätter sig på förarplatsen. Hans bröder sätter sig därbak. De kör iväg. Bilkörandet går sisådär, men snart kan man iallafall lämna staden.
   ”Är vi framme snart?”, frågar herr Reinos bröder.
   ”Är det långt kvar?”, frågar de.
   ”Havet är mycket stort”, svarar herr Reino. ”Därför tar det också lång tid att komma dit. Ni måste ge er till tåls. Passa på att se på utsikten så länge.”
   Alla tittar på utsikten ett slag. Det är åkrar och ängar, skog och vägar, och här och var något vatten.
   ”Det är mycket vackert”, säger herr Reinos bröder.
   ”Det är det verkligen”, säger de.
   Man stannar vid en bensinstation och köper läsk och äpplen. Herr Reinos bröder tittar längtansfullt på ett Boccia-spel. De beslutar sig för att inköpa ett sådant spel, att ha vid havet.
   ”Vid havet vill man ha något att roa sig med!”, säger herr Reinos bröder.
   På kvällen kommer man fram till sjön Immeln. Där finns en camping, och herr Reino och hans bröder bestämmer sig för att checka in. De reser tält och rullar ut sovsäckar. När alla bestyr är klara äter de sin matsäck, och ser eftertänksamt ut över det stilla vattnet.
   Medan herr Reinos bröder ringer hem för att berätta att allt är i sin ordning, spelar herr Reino och hans bröder ett parti Boccia på gräsmattan ovanför strandkanten. De bryr sig inte om vem som vinner.
   Solen sjunker sakta. Det är en verkligt vacker kväll.

Herr Reino är ute och går sent på kvällen, på en gata i Gamla Staden nära stationen. Han möter ett gäng ungdomar, 5 män och 2 kvinnor, sisådär runt 20 allihop.
   ”Hit med mobilen!”, säger en av männen och stannar upp framför herr Reino. Alla ungdomarna stannar och herr Reino stannar också.
   Mannen sparkar till herr Reino på smalbenet så benet flyger bakåt och herr Reino är nära att tappa balansen, ”Pang!”.
   Herr Reino skickar iväg ett slag med öppen handflata över ansiktet på en annan av männen, som står mer till vänster framför honom, ”Flapp!”.
   Sparkarkillen slår till honom i magen med knutet näve så att herr Reino viker sig framåt, ”Tjoff!”. Därpå knäar han herr Reino över hakan när herr Reino viker sig framåt, med följden att hans kropp nu viker upp sig igen och han faller över baklänges, ”Paff!”.
   Herr Reino ramlar i gatan raklång på rygg, och alla ungdomarna samlas runt honom och sparkar överallt på honom, på benen, i sidorna, på armarna, i huvudet, ”Fopp!, Smack!, Kloffs!, Poff! Poff! Poff!”.
   Ungdomarna muddrar herr Reino utan att hitta något av värde och sticker sedan vidare. Herr Reino har ju ingen mobil! Det måste han genast försöka skaffa sig en!

Herr Reino och Arthur Svensson beställer kaffe och varsin sockerbulle på Pressbyrån på stationen.
”Jag kan betala!”, säger Arthur Svensson och halar fram plånboken ur bakfickan.
”Nej, låt mig betala!”, säger herr Reino och tar fram sin plånbok ur innerfickan.
”Jag tar det!”, säger Arthur Svensson.
”Kommer inte på fråga”, säger herr Reino, ”Det är min tur.”
”Inte idag”, säger Arthur Svensson, ”Jag betalar.”
”Nejdå”, säger herr Reino, ”Låt mig.”
”Så blir det inte”, säger Artur Svensson, ”Idag betalar jag.”
”Det blir vi allt två om”, säger herr Reino.
”Det blir bara en som står för pluringen”, säger Arthur Svensson, ”och det är jag.”
”Jag ger mig inte”, säger herr Reino.
”Jag ger mig inte”, säger Arthur Svensson.
”Jag ger mig inte”, säger herr Reino.
”Då får vi slåss om det”, säger Arthur Svensson.
”Så får det bli”, säger herr Reino. Han klappar till Arthur Svensson över truten med knuten näve.
Arthur Svensson ger till ett litet skrik, och slår snabbt tillbaka med knuten näve över herr Reinos trut. Herr Reino faller baklänges av slaget, och landar över disken. Disken brakar ihop med herr Reino som en fallen fura mitt i bråten. Han ger upp ett ljudligt stön, ”Uuööh!”. Kaffekannan på värmeplattan uppe på spisen välter, och det varma kaffet rinner ner över herr Reinos bröst. Han skriker till, ”Ooaagh!”
Sen händer det ingenting mer. Något kaffe blir det inte tal om, eftersom det är slut.

Utrikesminister Jan Eliasson ringer till herr Reino.
   ”Hej på dig din jävel!” skriker Jan Eliasson.
   ”Hej på dig själv, din prick!”, säger herr Reino.
   ”Har du tid att komma på middag den 29:e dennes?”, skriker Jan Eliasson. ”Jävligt fint allting. Cirka 400 inbjudna. Högtidsdräkt.”
   ”Den 29:e kan jag inte”, säger herr Reino. ”Då kommer Gulleungen och vi ska äta chips och mysa framför Festivalen.”
   ”Osis!”, skriker Jan Eliasson. ”Då vet jag inte…”
   ”Är du i Lissabon i slutet av april?”, undrar herr Reino.
   ”Una momento!”, skriker Jan Eliasson. Efter ett ögonblick skriker han: ”Jajamän, från den 23:e och framåt!”
   ”Kanske vi skulle kunna ses där då?”, säger herr Reino. ”Den 24:e, 25:e nånting. Dra en fika på stan eller nåt? Vi skulle kunna träffas på Suiça till exempel?”
   ”Nej för satan!”, skriker Jan Eliasson, ”Det stället gillar jag inte!”
   ”Nej, då vet jag inte”, säger herr Reino.
   ”Nå, då får det bli en annan gång kanske!”, skriker Jan Eliasson. ”Ha det!”
   ”Hej så länge”, säger herr Reino.
   Sedan lägger de på.