plus1234

Man skjuter dem inte ännu, väntar ytterligare en tid, timmar, minuter, år kanske. Männen står blickstilla och väntar på skotten, uppstagade av sina långa rockar, käpparna och de styva hattarna, som tillsammans håller deras kroppar uppe till och med efter det ögonblick skotten fallit. Och kanske också nu, i tiden innan den lätta skiftning i vinden, den ilning i löven, som får dem att falla. Skotten faller, eller också faller de inte, aldrig, och männen faller inte. De ramlar ihop inuti rockar, käppar, hattar, smälter likt märg, rinner ur plaggen, nerför käpparnas trä och rockarnas djupröda sidenfoder.

Det smälta rinner ner under löven, ner i marken, och sugs upp av jorden. Under årens lopp transporteras det via kapillärsystemet, och de finaste rottrådar, fram till trädens stammar, sugs upp och återbrukas till årsskottens löv.

På hösten faller ner de ner i frostmorgonen, och täcker obevekligt över hattar, rockar, käppar.

Männen och kvinnorna är inträngda under den slakt spända tältduken. Kvinnorna sitter längre in från öppningen, lagar kläder, rotar i packsäckarna. Männen sitter vid tältöppningen, håller fast i tältstöttorna, röker, stirrar ut mot tomheten därutanför. Duken är mycket mörk, hopsydd av olika tygbitar och sjok i olika färger. Regnets väta har trängt in i fibrerna och färgar tygerna ändå mörkare. Under det lågt spända taket sitter männen och kvinnorna, tysta, stilla, med böjda huvuden. Kvinnorna lappar några klädestrasor, rotar lite i packsäckarna. Männen tuggar på tobaken, spottar då och då, stirrar ur i det tomma landskapet utanför, där all ved för länge sedan är plockad och uppeldad, träden för länge sedan nedhuggna och uppeldade, kvistar och buskar och rottrådar för länge sedan hopräfsade och uppeldade.

Inne under den fuktmörka tältduken stiger ångorna från andedräkten hos männen och kvinnorna, och blandar sig med fukten från tälduken och de blöta kläderna. Duken hänger som ett svackande tak över deras huvuden, så att de som sitter i mitten tvingas böja huvudena för att inte nudda den blöta tältduken. Fibrerna är bemängda med fukt, och skulle genast ge fukten ifrån sig om någon det allra minsta vidrörde tyget. Kvinnorna har slutat nynna på den där sången, hur gick den nu, mmm mm mmm… En man böjer lätt på huvudet i förlägenhet när han fortsätter tänka på sången men inte riktigt kommer ihåg texten.

I motljuset rider hon sin dröms snödriva, den grå hästen som skulpterats i den frusna ismassan, först med vassa spadar och knivar, sedan med små skrapor, till sist med borstar av hårda, korta tagelstrån, bundna tätt tillsammans. Hästen smälter så fint samman med snöns färg, att det är svårt att göra skillnad mellan dem. Kvinnan tror på skillnaden, och på möjligheten att hålla de två isär, men hjälp av en kvalité hon säger att hästen äger men inte snön. Hästens rygg rör sig under min stjärt och mina lår säger hon, och den är varm och levande, men det är inte snön. Snön är hård som is säger hon, och alldeles kall.

Hon verkar inte alls tänka på faran som ligger i detta: Om hästen är varm smälter den snart, eftersom den är skulpterad i is.

Huvena ligger avhuggna mitt i sin gapande förvåning, framför kaffebordet där kopparna är fyllda av rykande hett kaffe, och faten med vetebröd och småbröd. Kaffet är svart och rykande hett, precis som man vill ha det. På morgnarna köper man ännu varmt vetebröd överallt, hela stan doftar av nybakt bröd, franskbröd, gifflar, grova rågbröd, vetebröd med kanel eller mandel – till och med wienerbröd med sylt eller florsocker. Det tjocka, redan levrade blodet rinner som avsvalnande lava nerför klänningsvecken, fortfarande så brännande hett att tyget förkolnar och brister, huden rodnar och brinner, köttet kokar inifrån.

De öppna gapen uttrycker egentligen inte fasa, snarare en oerhörd förvåning, som hos barn för vilka man just ryckt undan godsakerna. Ögonen längtar efter sockerbullarna, munnarna törstar efter det heta kaffet, som fortfarande ryker. Svavelrökens stickande doft fyller rummet.

Kunde man inte få dricka kaffet medan det fortfarande är varmt, tycks deras nakna ögon säga. Det konstiga är att det fortfarande är så hett, efter så lång tid.

Den svartklädda modern står upp i det brinnande lövpalatset, med det fortfarande varma barnet i famnen, fylld av sorg och med ömhet i varje rörelse, smekning, gest. Lövverket glöder intensivt, inte efter branden utan mitt uppe i den, som i en hetta långt högre än kolets brännpunkt, likt en smälta av tunga metaller. Ändå kallnar barnet långsamt i moderns armar, som sakta vaggar kropparna i en gemensam, gungande rörelse. Där modern sörjer är det med ett slags uppgiven visshet, likt inför det man redan vet är förgängligt. Lövverket glöder bakom och över, ja runt henne.

Flickan löses upp, driver in i hettan. Modern nynnar, gungar sig längre in i dvala. Ljuset blir än intensivare, vitare. Modern står svartklädd, hon sover inuti sin svalkande skugga.

Tillsammans driver de in i oändlig väntan. Flickan som upplöses, modern i sin dvala. Ljuset går upp en oktav.

Modern dröjer i drömmen inne i den mörka skuggan. Flickan är inne i hettan, hon vill begynna där, hon vill sväva till kvinnans vaggande armar.

Den helt svartklädda kvinnan svävar över gräsmarken framför snåren av hagtorn och slån. Slånbärsbusken sänder långa, taggiga vattenskott efter klänningens fladdrande veck, men kvinnan svävar undan, fram och åter över den sluttande marken.

Kvinnans kropp är alldeles stilla, utan en rörelse, utan minsta vibration. Ansiktet är orörligt: munnen rycker inte, ögonlocket sluter sig inte. Hon svävar fram och tillbaka, retfullt nära den taggiga armen som försöker få fatt i tyget, fästa en tagg, slita upp en reva i det böljande tyget.

Då och då tycks hon liksom landa, fast utan att röra vid marken. Hon stannar till, leendet är oförändrat, hon står stilla ovanför en grästuva där vattendropparna glänser.

Hon svävar iväg över en försänkning i marken, stiger en smula, höjer sig över en gräsbeklädd kulle. Håret faller i slingor som inramar ansiktet. De rör sig inte i vinden. Klänningens tyg svallar runt benen. Ögonen är öppna utan att tåras.

Hon landar, utan att vidröra marken, lyfter igen. När tyget fastnar i taggen lossar klänningen från kvinnan, och faller ned på det blöta gräset i en livlös hög. Kvinnan har inga ben, ingen kropp, inga armar. Ansiktet har öppna ögon.

De sitter samlade i en grupp på klipporna ovanför vattnet där vågen lämnade dem när den drog undan och havet försvann. Snarare klamrar de sig fast vid varandra, om än inte bokstavligt, som skeppsbrutna som hamnat på en okänd ö långt bort från resplaner och mål. På andra sidan vattengraven ligger den lilla staden fastpressad mot berget, rak, stel, livlös, nästan påtagligt inåtvänd. Solen stiger, hettan stiger alltmer, vattengraven torkar snart upp och spricker i bottnen i formen av ett fint rutnät. Dagarna går, den ena efter den andra, alla är de sig lika. Natten kommer aldrig. Dagen blir ljusare, hetare. De sitter fortfarande stilla, så beroende av varandra, fortfarande bedövade av vågen och havets försvinnande. Deras närhet till varandra består i en ren utsugning: var och en vill att de andra ska skänka något, men ingen av dem vill skänka det. De har det kanske inte ens, inte ens om de letade överallt. Och utan att vilja erkänna det, vare sig för sig själva eller de andra, bleknar de sakta bort och upplöses alltmer i det ljusa, det vita, det brännande, liksom staden blir suddig och försvinner, och dess skuggor torkar upp.