En morgon ringer Eva Aronsson till herr Reino. Han svarar i telefonen.
“Hej Gulleplutten!”, skriker Eva Aronsson.
“Hej du”, svarar herr Reino.
“Gör dig iordning bums, vi ska och shoppa!”, säger Eva Aronsson med upphetsad röst. “Vi träffas vid bussen om femton minuter.”
Herr Reino gör sig snabbt iordning, snabbar sig på nerför trappan och bort till busshållplatsen där Eva Aronsson redan väntar.
De far ut till köpcentrat. Där är inte mycket folk än. De tar en kundvagn på parkeringen och går mot ett av varuhusen. Eva Aronsson håller herr Reino under armen. Då och då trycker hon till över armbågen av förväntan.
“Det ska bli så roligt det här!”, utbrister hon och ser sig förväntansfullt omkring.
Inne i entrén måste Eva Aronsson besöka toaletten, så herr Reino ställer sig och väntar innanför dörrarna.
I entrén har två unga manliga Telenor-försäljare ställt upp sina diskar av styv kartong. De har bakåtstruket, tjockt hår, och ser mycket ambitiösa ut. De är verkligen på hugget.
“Vilken operatör har du då?”, hojtar den ene till herr Reino och spänner uppfordrande ögonen i honom.
“Det har jag ingen lust att berätta för dig”, svarar herr Reino försiktigt. Han sneglar mot toalettdörren för att se om Eva Aronsson är klar än.
Försäljaren ställer sig framför herr Reino. “Varför inte det då?”, frågar han med hård röst. “Vill du inte tjäna pengar?”
“Nej, jag vill inte det”, svarar herr Reino.
“Låter korkat tycker jag”, säger försäljaren.
“Nu är det bara så”, svarar herr Reino. Han skjuter kundvagnen lite närmare toaletten, och stirrar ihärdigt på dörren.
“Kan du flytta lite på vagnen?”, säger den andre försäljaren till herr Reino. “Du står ivägen för våra kunder.”
“Det har jag inte lust med”, svarar herr Reino med låg röst. “Jag väntar på Eva Aronsson här, och jag har hennes handväska här i vagnen. Jag vill inte gå iväg med den.”
“Flytta på dig nu”, säger försäljaren med hård röst. Han tar ett steg fram och börjar skjuta undan kundvagnen. Herr Reino håller emot. De skjuter på från varsitt håll.
Den förste försäljaren tar också ett steg fram, för att hjälpa sin kollega. Han råkar stöta till kollegan så att denne får lite obalans. För ett ögonblick försvinner motståndet, och herr Reino trycker in kundvagnen i kartongdiskarna så att de välter. Det far telefoner och papper åt alla håll.
“Vad fan gör du?”, skriker försäljarna och börjar sparka herr Reino med höga sparkar mot magen och ryggen. Herr Reino faller ihop på entrégolvet.
Nu kommer Eva Aronsson ut från toaletten. Hon ger upp ett skrik när hon får se vad som pågår. Hon sparkar till den ene försäljaren mellan benen så att han omedelbart viker ihop sig. Hon sliter upp sin handväska ut kundvagnen och smäller till den andre över bakhuvudet med full kraft. Han viker sig framåt av kraften.
En annan kund har ringt polisen som snabbt är på plats. Nu vidtar långa utfrågningar på platsen där var och en får redogöra för händelseförloppet.
När polisen är klar går herr Reino och Eva Aronsson på ett café för att återhämta sig och slicka såren innan de sätter igång med shoppingen.
“Men du borde väl ändå skaffa dig en mobiltelefon”, uppmanar Eva Aronsson herr Reino.
Categories
Kapitel 1
Jag gläder mig…
Jag gläder mig när dagen går mot slutet, det stillnar, kylan väcks som lätt, klar ton i luftlagren, den bleka solen sakta sjunker i det svarta, blöta grenverket, så bakom lundarna, så bortom åkrarna, skogskanten, åsen…
det nu bara återstår ett blå, klarare ljus, som resterna av mycket kraftfullt vatten som stilla brusar över himlavalvet så mycket långsammare nu, i avskedets…
den vita fukten stiger ur bäckarna, diken, åkrarnas gölar, sumphålorna i skogsmarken, där de vita slöjorna långsamt finner varandra, tätnar, fyller sänkorna, växer, svävar ut över markerna…
himlen bleknar, ljuset skrider ut i väster och lämnar en allt mörkare fond efter sig, där de svarta, skarpa moln som driver in från havet avtecknar sig otydligare, otydligare…
de stora flockarna kommer svävande på hög höjd utifrån markerna, strandängar, backarna, de svarta åkrarna, parkerna, och samlar sig i ännu större flockar över lundarna, skränande, vältrande…
Categories
Kapitel 2
Jag finner det gott…
Det är gott när dagen bryter in och skingrar dunklet, skuggorna bränns, stelnar, drar sig tillbaka in mot nattens källor, världen stiger fram, den reser sig mot skyn, tydlig, stadig, upprätt, orörlig, så orädd, så oberörd…
solen stiger upp på himlen, den rusar upp, sväller, sänker sig, värmer, hettar, översvämmar marken, vattnen…
ljuset bränner, finner väg ner till allt, kring allt, bakom allt, driver bort svärtan, avtrycken, allt vatten, all fukt i varje dal, sänka, dike, på gölarnas bottnar…
himlen blir vitare, lägre, sänker sig, plattas ut över åkrarna, skogen, vattnet, byarna, städerna, och allt levande stillnar, andas, väntar…
boskapen samlas i täta flockar under trädens skugga och i backarnas öppnade sandytor, med hängande huvuden, med tunga lemmar, med sinnena slutna…
de stora, svarta fåglarna går över gräsmarkerna, tittar, lyssnar, står frusna i den starka hettan, går, lyssnar, går…
Categories
Kapitel 3
Jag är tillfreds…
Jag är tillfreds när mörkret täcker skogen, vägarna, byarna, från morgon till morgon, från kväll till kväll, natt till natt, från gryning till skymning utan att dagen anländer…
vinden går från morgon till morgon, kväll till kväll, viner över de öppna vidderna, över kullarna och åsarna, tjuter i trädens kronor och husens tak, in bland träden, in bland stenarna, in bland gatorna, husen, närmare allt…
snön ryker som vit vägg över landskapet, smäller, slår, rasar över fälten, över vägarna, snor sig, slingrar sig, växer i drivor, i vallar, i räta väggar som reser sig över träden, över husen…
kylan värker in i stenen, träet, järnet, stålet, för att frysa allt, allt stelnar, böjer huvudet i smärtan allt närmare det stelnade, det smärtande, det orörliga…
de stora, mörka fåglarna gömmer sig i skogarnas mitt, inne bland de tunga grenarna, där de sitter alldeles stilla, ögonlocket blinkar, i väntan, de väntar…
Categories
Kapitel 4
Jag fröjdar mig…
Jag fröjdar mig när mörkret faller, det har fallit, kvällen kommer, den har redan kommit, dagen slocknar, skymningen går mycket fort förbi och natten äter utav dagen, den har slocknat…
vattnet flyter tjockare, trögare i bäckarna, åarna, dikena, det är kallare, det är mörkare, rör sig tystare, på en gång mjukare och hårdare, blankare, så kallt att det inte längre kan fästa vid…
fukten är överallt i gräset, i mossan, på stenen, på trädets stam och gren, i luften; en tjock hinna som täcker allt, möter allt, sveper allt i sin kalla, mjuka…
de svarta, grå, fransiga molnen rusar fram över himlen, stiger, sjunker, vrider sig, vänder, stampar mot vinden, strider mot varandra, kämpar mot varandra, rivs sönder, splittras, upplöses, återuppstår, rasar…
den kalla vinden drar utmed de räta gatorna, lyfter sjok av blöta löv, rör i lundarnas trädkronor, rusar in över de öppna ytorna, snor, vrider sig, stiger i kraftig spiral och lyfter den stora flocken svarta fåglar högt över byn med sin starka hand…
Categories
Kapitel 5
Jag gläder mig…
jag gläder mig när dagen går mot slutet, det stillnar, kylan väcks som lätt, klar ton i luftlagren, den bleka solen sakta sjunker i det svarta, blöta grenverket, så bakom lundarna, så bortom åkrarna, skogskanten, åsen…
det nu bara återstår ett blå, klarare ljus, som resterna av mycket kraftfullt vatten som stilla brusar över himlavalvet så mycket långsammare nu, i avskedets…
den vita fukten stiger ur bäckarna, diken, åkrarnas gölar, sumphålorna i skogsmarken, där de vita slöjorna långsamt finner varandra, tätnar, fyller sänkorna, växer, svävar ut över markerna…
himlen bleknar, ljuset skrider ut i väster och lämnar en allt mörkare fond efter sig, där de svarta, skarpa moln som driver in från havet avtecknar sig otydligare, otydligare…
de stora flockarna kommer svävande på hög höjd utifrån markerna, strandängarna, backarna, de svarta åkrarna, parkerna, och samlar sig i ännu större flockar över lundarna, skränande, vältrande…
Mannen är långt mycket kortare än kvinnan, en skillnad som framträder desto tydligare där de står bredvid varandra, uppställda som en komplett familj, men med barnet ersatt av en katt som kvinnan håller fast i sina armar. Kvinnan står rak och utstrålar självförtroende och stolthet. Mannen förstärker sin korthet genom att luta sig framåt och stödja på sin käpp, samtidigt som han stirrar framåt med en blick som söker något den redan vet att den inte kommer att få syn på.
Han födde ett barn en gång den gubben, fast han var yngre då. Han bar det länge, mycket länge tyckte hans hustru. Han födde det ur höften, eftersom han inte var skapt för att ge ut det ur ett sköte. Det blev ett hål i höften och så kom barnet ut. En kattunge visade det sig. Sådan möda för en karl, och så blev det så fel.
Kvinnan bryr sig inte, är glad ändå tycks det. Hon klappar och vaggar på katten. Katten stirrar i hemlighet ut ur gemenskapen, ut ur familjen, ut ur sammanhanget, ut ur hela den här ordningen. Den stirrar in i en annan kartbild, ett annat landskap, utan träd, blommor, hus, stenar, stolar, och bord, där riktmärken och avstånd är av ett så okänt slag, att det är obegripligt.