plus1234

Kepsen flyr av mannen i det överraskande vinddraget från långtradaren

Han vänder om och springer fatt den, plötsligt ertappad med att vara barn

Snöstoden blundar och lyckas just därför undvika bilarna mirakulöst

De har borrat hål i granens stam, och bättrat på den med fler grenar,

som för att bygga en stad grundad på tusentals vissnade barr

Från en väska i ett av rummen hörs ett lustigt oväsen, obeskrivligt

Du sa att du inte längre accepterade att tvingas välja mellan,

vilka ord var det du använde, var det sanning och närvaro?

Husflugan och hemmet lever tillsammans i urgammal sympati

Av hårt sammanflätade begrepp ingen av dem undgår

Husets rum är flugans rymd med solar, hav, et cetera

Den är varje bonings svarta hund och åker runt och far

Kroppen rymmer just en droppe blod ur hundratusen kyssar

Formulerade som övergrepp gentemot lika många hårda ting

Under timmars lopp återtar den sakta sin forna form,

Höjer sedan vokalen ett stycke, till genomskinligt Y

Överläppen brant upphissad högt över hennes vita gaddar

De hugger i luften som om de jagade en strupe

Naglarna djupt nedbäddade i svullet kött

Allt jag älskar är i extrem uppförstoring

I hennes högra öga bryts den ljusblå regnbågshinnan

Av ett ogenomträngligt brunt, spetsigt cirkelsegment

Och det är denna vassa skärva som leder ögat rätt

Skrattet blåser vågor ut över kinderna

Till natten denna starka ton av tomheten i luften,

av mänskorna för var dag dragna allt längre in i sina hem

och därutanför tystnaden efter något jag alltför länge väntat på

Förnimmelsen av att livet just nu kanske är vidrörbart

Ändå alltid just nyss förbipasserat, genomskinligt

Fortfarande bara ett enda täcke hårt spänt till nattligt nät

I sömnen föremål för våra kroppars strid, likt våra drömmar

strider för att vinna när de stöter på varandra

I det här fotografit är det minimalt med svärta, bara gråtoner här och var,

diskret ditsatta på de nästan helt skymda, raka pelarna som går i vitt

Diset lägger också en hinna över färgerna som får bilden att se kolorerad ut:

det gröna som vissnar mot gulnande ton, det roströda mer mot brunt

Ordet pelare vittjar redan bilden på dess djup, vad som annars först

det glittrande, horisontella bandet längst ned i skuggorna åstadkommer

Glittret kröker och leder plötsligt blicken ut över bildens kant

Mot ridåerna av kronor innanför ringen av de blå, hukande bergen

Saltbilen viftar hysteriskt med armarna ovanför huvudet

Vi suckar (ögonbrynen far upp ihop med torkarbladen) och kör om

Slätten är en stor, sträng hand: lyfter mig in i skogen genom ett hål

Blicken rättar in sig efter skogens trista sicksacksiluett

Lysande lila, grönt, turkos, håller sin låga, vibrerande ton

Vägarbetskonerna vinglar på fötterna och skriker ut sitt ”Ouäägh!”

Solen beter sig som trollkonstnären som nyss berövade mig min älskade:

Den rycker undan en duk och blottar ett ögonblicks paradis

Jag gick gångvägen genom Skolparken mycket sent på natten

Jag försöker minnas parken, men det är för mycket länge sedan

Nu är det bebyggt där, stora hus för studier och forskning

Jag trädde i och ur ljusovalerna från raden av lyktstolpar

vars lamphållare klapprade i den mycket starka blåsten

Jag böjde mig framåt – min skugga rusade fatt och förbi

Dess tillslag var mycket snabbt, den bröts genom mig

Den tycktes uppsluppnare än jag, befriad av stormen