plus1234

Herr Reino är på mycket bra humör. Det är sommar. Det är fint väder. Det är dags att åka på festival.
Herr Reino och Eva Aronsson sitter på tåget norrut, mot Småland, mot festivalernas land. Man ska till Alvesta. Det är två byten. Det tar lite tid. Det blir en del väntan, men herr Reino och Eva Aronsson är tålmodiga. De köper lite tidningar och kaffe och läsk att dricka i stationskioskerna.
“Alltid är det nåt man glömt!”, säger herr Reino med hög röst till kassören i Pressbyrån på Hässleholms station, samtidigt som han räcker fram sedlar för att betala två kexchoklad. “Det är så mycket man ska ha med sig när man ska på festival.”
Framme i Alvesta tar de buss 106 söderut mot Lönashult. Nu börjar det närma sig. De håller varandra i handen och tittar med milda blickar ut på naturen de far förbi.
Söder om Hynnenäs stiger de av bussen. Det är ute på landsvägen. De är praktiskt klädda och har packat sin festivalutrustning i ryggsäckar.
Herr Reino leder dem in på en grusväg som ringlar iväg in i skogen. “Hitåt är det!”, säger han med lätt upphetsning i rösten. “Festivaler får man alltid gå till en liten bit, det är det spännande med festivaler. Tänk på Roskilde och Hultsfred.”
De tågar på med lätta steg någon kilometer. Herr Reino pekar in dem på en mindre väg i skogen. “Man ska ta av här! Hitåt är det!”
När de gått ytterligare en knapp kilometer tar vägen slut i en vändplan. Det är tyst omkring dem. Skogen är tät. Det hörs inte musik någonstans.
Eva Aronsson tar av sig ryggsäcken och sätter sig ner på en stubbe vid vägen. “Är det här verkligen rätt tror du?”, frågar hon skeptiskt.
“Det ska vara här”, säger herr Reino, “Jag är helt säker.”
“Verkar tomt här iallafall”, säger Eva Aronsson. “Jag är trött nu, och hungrig.”
Det börjar falla ett lätt regn. Eva Aronsson tar skydd under en tät gran, och börjar knapra lite på några kex som hon tar fram ur ryggsäcken.
Herr Reino står kvar på vändplanen med benen brett isär och händerna i sidorna. Så omärkligt han kan vrider han lite försiktigt på huvudet åt alla håll liksom för att försöka uppfatta ljudet av musik från något väderstreck.

Herr Reino är tidigt på benen. Han ska till Frankfurt i affärer.
   Klädd i en snygg kostym och överrock hastar han iväg till banken på sin väg till tåget. På banken hämtar han en redan förberedd, proper portfölj fylld av värdepapper. Han går till stationen med energiska steg och kliver ombord på Köpenhamnståget, 1:a klass.
   På Kastrup bordar han SAS förmiddagsplan till Frankfurt. Han äter en liten frukost ombord på planet.
   När han stigit av planet i Frankfurt träffar han sitt affärsmöte på Sheraton.
   “Herr Reino!”, hojtar hans affärsmöte hjärtligt, “Hur mår ni?”
   “Alldeles förträffligt”, svarar herr Reino, “Hur mår ni själv?”
   “Alldeles utmärkt!”, svarar hans affärsmöte. “Och nu till affärerna!”
   De sätter sig i en avskild soffgrupp i den öppna, ljusa lobbyn. Båda pysslar lite med papper och portföljer ett kort ögonblick.
   “Då är vi alltså överens om avtalet?”, frågar herr Reinos affärsmöte.
   “Helt och hållet”, svarar herr Reino. “”Jag är mycket nöjd.”
   De skriver båda två under kontrakten, i flera exemplar. Herr Reino lämnar över portföljen till sitt affärsmöte, som öppnar den och räknar igenom värdepapperna.
   “Allt i sin ordning!”, säger herr Reinos affärsmöte med ett nöjt tonfall. “Då så! Jag måste vidare till mitt plan. Det är alltid ett nöje att göra affärer med er.”
   “Detsamma, detsamma”, säger herr Reino och reser sig upp. De tar varandra i hand och skiljs åt.
   Herr Reino hinner med en lättare affärslunch i hotellets restaurang innan han stiger ombord på återvändande plan, för transport tillbaka till Köpenhamn.
   Hemma i lägenheten igen ligger kvällen öppen framför honom, och herr Reino ser sig förväntansfullt omkring, liksom för att försöka bestämma sig för hur han nu ska fira en lyckad dag.

Herr Reino röker ju inte. Nu bestämmer han sig ändå för att köpa en ask cigaretter.
“Minsann!”, säger han högt för sig själv, “Jag tror jag ska köpa mig en ask cigaretter!”
Herr Reino tar på sig en lätt rock och går ner på gatan. Klockan är tre på morgonen. Det är öde ute. Inte ens en bil far förbi. Herr Reino ser sig omkring och undrar åt vilket håll man närmast hittar en ask cigaretter. Han beslutar sig för att gå ner i centrum. “Där är det nog alltid nånting öppet!”, säger han uppmuntrande till sig själv.
Han travar på. Det tar en stund. Alla affärer och kiosker han går förbi är stängda. Stationen är öppen, men därinne är allting också stängt. Utanför på en vägg hänger det en gammal cigarettautomat, men den är inte längre i bruk.
Herr Reino stöter ihop med en man som med lätt sluddrande röst undrar om han har en cigarett att ge bort. “Tyvärr inte!”, utstöter herr Reino beklagande, “Men jag är just på väg för att köpa mig en ask. Om ni följer med ska jag gärna ge er en cigarett.”
Mannen blir glad över beskedet, vänder om och följer med visst bestyr herr Reino i hasorna.
Herr Reino går fram till en taxibil, vars förare lyser upp inför möjligheten att ha fått en kund.
“Vet ni möjligtvis var man kan köpa en ask cigaretter så här dags på dygnet?”, frågar herr Reino.
Taxichaufförens blick blir mindre energisk. Han ser sig omkring, som om han var begåvad med fjärrskådande blick med förmågan att upptäcka cigarettaskar. “Macken har ju öppet, där finns det säkert!”, ropar han plötsligt till, glatt och belåtet, “Jag menar Statoil alltså, borta på Bellevue.”
Herr Reino blir entusiastisk. “Kan du köra oss?”, frågar han taxichauffören.
“Javisst”, säger chauffören, “Är han med dig?”
“Han ska med ja”, säger herr Reino, “Vi ska dela på cigaretterna.”
Herr Reino och mannen som är röksugen sätter sig i baksätet. Bilen åker iväg. Det tar bara tre minuter så är man framme.
“Vänta här!”, ropar herr Reino och rusar ut ur bilen och in på bensinstationen. Han ber expediten om en ask Marlboro, och drar sen sitt kort för att betala.
“Det där kortet tar vi inte”, säger expediten.
“Varför inte det då?”, frågar herr Reino.
“Det vet jag inte”, säger expediten, “det funkar inte.”
Herr Reino gräver i fickorna och hittar 22 kronor och 50 öre. Det räcker inte till en ask cigaretter.
“Håll den asken åt mig, jag kommer strax!”, ropar herr Reino, lämnar stationen och springer ut till taxin igen. “Kan du köra mig till en bankautomat?”, frågar han chauffören genom rutan.
“Nej”, svarar chauffören, som har börjat känna på sig att han är på väg att göra en förlust.
“Ok”, svarar herr Reino, samtidigt som han ser sig omkring. “Kan du vänta här en stund medan jag tar ut pengar?”
“Antingen betalar du nu, eller också måste jag ha ditt leg eller nåt, och så får du betala när du kommer tillbaka med pengarna. Men mätarn står och tickar, det ska du veta”, svarar chauffören med en bister uppsyn.
“Helt ok, vänta här bara!”, ropar herr Reino uppmuntrande, slänger in sitt körkort i framsätet, och börjar springa iväg mot busshållplatsen. Längre bort ser man redan nattbussen på väg in mot centrum närma sig. Herr Reino kliver på bussen och betalar med sina kontanter. Han stiger av vid en hållplats nära sin bank. Framme vid banken tar han fram sitt kort för att göra ett uttag i automaten.
Automaten meddelar att det inte finns tillräckligt med pengar på kontot för att utföra uttaget.
Herr Reino ser sig omkring med en bekymrad min. Klockan är halv fyra på morgonen. Han står vid en uttagsautomat som inte vill ge honom några pengar. Längre iväg i en bensinstation har han en ask Marlboro som väntar på betalning, en taxi med en okänd gåvomottagare och en taxameter som tickar hos en chaufför som har herr Reinos körkort som pant. Han har inte kontanter så det räcker till en busstur tillbaka till stationen för att försöka reda ut situationen.

“Hej på dig Gulleplutten!” ropar Eva Aronsson, i samma stund som hon sparkar upp dörren till herr Reinos lägenhet. I lägenheten håller herr Reino och hans bröder som bäst på med att städa, möblera och dekorera.
   “Vad sysslar ni med?”, frågar Eva Aronsson. “Vi ska ju ut på promenad. Det är fantastiskt väder!”
   “Å”, säger herr Reino, “vi håller på att förbereda för student! Det är massor kvar att göra och klockan går. Vi kanske kan promenera en annan dag, imorrn kanske? Det ska bli fint imorrn också.”
   “Vaddå student?”, undrar Eva Aronsson, “Ni har väl ingen student!”
   Herr Reino hinner inte med att svara. In genom den trasiga ytterdörren kommer herr Reinos bröder med flera kassar alkohol, märkbart utpumpade av att bära den tunga och dyrbara lasten uppför trapporna.
   “Så bra!”, ropar herr Reino, “Inte en minut för tidigt! Fick ni med allt?” Herr Reino springer fram och befriar sina bröder från en del av bördan.
   De ställer alla kassarna på ett av de uppställda borden och lyfter ur flaskorna. Det är mousserande vitt vin, rödvin, och en och annan ölflaska.
   “Champagnen till kylskåpet!”, ropar herr Reino med uppskruvad röst. “Och ölen också för tusan!”
   “Det där är ju inte champagne”, anmärker Eva Aronsson med kallt tonfall. “Jag förstår inte vad ni håller på med.”
   Nu anländer herr Reinos bröder till lägenheten, fullständigt dolda inuti ett enormt buskage av björkris. “Nu kommer vi med riset!”, ropar de inifrån lövet.
   “Utmärkt!”, ropar herr Reino tillbaka, “In med det hit bara!”
   Herr Reino och hans bröder rusar fram och börjar plocka bort grenarna från herr Reinos bröder. De bär raskt in alltsammans i vardagsrummet och börjar stoppa ner kvistarna i förberedda vaser i rummets hörn. “Fantastiskt!”, ropar herr Reino, “Nu börjar det likna nåt!”
   Eva Aronsson har satt sig ner i en fåtölj som är skjuten åt sidan intill väggen i vardagsrummet. Hon stirrar sig runt i rummet med skeptisk blick. Långbord är dukade med vita dukar, tallrikar, bestick och glas, och med jämna mellanrum står små blomsterdekorationer i udda vaser. Herr Reino och hans bröder sträcker ett snöre tvärsöver rummet och fäster den ena änden i balkongdörrens gångjärn, den andra i en oanvänd tavelkrok. På snöret fäster de ballonger och små flaggor i glada färger.
   Eva Aronsson förlorar tålamodet, stiger upp, går fram till herr Reino, ställer sig framför honom och håller fast honom i axlarna. Hon stirrar in i hans ögon. “Vad håller du på med?”, frågar hon honom med tydlig stämma. “Vad sysslar ni med?”
   Herr Reino svarar alldeles lugnt och stilla, med en ton som om han förklarade självklarheter för ett barn. “Vi förbereder för student. Allt är nästan klart nu. Vi väntar bara på maten. Catering. Tårta till efterrätt.”
   “Du har väl ingen student Gulleplutten. Ingen annan heller här?”, säger Eva Aronsson.
   “Var inte så säker på det du”, svarar herr Reino. “Det vet man ju aldrig. Det kan dyka upp någon förr man anar.”
   Eva Aronsson skakar på huvudet, släpper herr Reino och lämnar lägenheten genom den sönderbrutna dörren.
   Till kvällen sitter herr Reino och hans bröder innanför den öppna balkongdörren och lyssnar på studentekipagen som far förbi nere på gatan med larm och vrål och sång och tutor. Herr Reino och hans bröder ler mot varandra i delad glädje, och skålar då och då lite försiktigt i det mousserande vinet.
   När det mörknar har herr Reinos bröder redan somnat i sina fåtöljer och soffor. Herr Reino stiger upp alldeles försiktigt, och drar långsamt igen balkongdörren, så tyst han kan för att inte väcka sina bröder. Innan han lägger sig tittar han till maten i kylskåpet, för att försäkra sig om att den är ordentligt paketerad.

”Idag är det Fiskets Dag vid Rompeboden!”, säger Eva Aronsson med upphetsad röst. ”Ska vi inte passa på att åka dit?”
   ”En sån bra idé!”, säger herr Reino. ”Vi kan bada, och kanske köpa fisk med oss hem till kvällsmat.”
   ”Det gör vi!”, säger Eva Aronsson, ”Vi tar med en kylväska som vi kan ha fisken i.”
   Vid Rompeboden är det ett femtiotal människor som har slutit upp för att fira Fiskets Dag. En man spelar dragspel. Det går runt en massa kvinnor och säljer lotter från lottringar. På sina vita skjortor bär de en bricka som det står ’Lotteriadministrationen’ på. Vid ett bord kan man köpa stekt sill på grovt bröd.
   Eva Aronsson och herr Reino stannar upp och tar in hela sceneriet. Eva Aronsson slår ut med armarna i en lycklig gest. ”Ljuset!”, utropar hon. ”Havet! Sanden! Det är fantastiskt! Det är ju… det är sublimt!”
   De skyndar fram till boden, fäller upp sina solstolar, och slår sig ner med upprymda suckar. De har tagit med sig kaffe och en krans, och varsin öl att ha till sillsmörgåsen.
   ”Kanske bäst att jag köper fisken nu direkt”, säger herr Reino. Han reser sig upp och går in i boden. Därinne väntar fiskaren bak en rad fisklådor. Han lyfter på locken och därunder ligger massor av rökt ål.
   ”Har du nån fisk idag då?”, frågar herr Reino.
   ”Det har jag ju inte”, svarar fiskaren. ”Då får du komma tillbaka i augusti, på Ålafiskets dag. Då har jag massor av fisk.”
   ”Så idag när det är Fiskets Dag har du bara ål?”, undrar herr Reino misstroget.
   ”Så är det”, säger den vänlige fiskaren. ”Det är för varmt i vattnet nu.”
   ”Och på ålafiskets dag har du fisk alltså?”, frågar herr Reino.
   ”Då har jag all sorts fisk”, svarar fiskaren, ”Det är torsk och lax och skädda och allting.”
   ”Vad fint”, säger herr Reino. ”Då återkommer jag då.”
   Eva Aronsson blir bedrövad över beskedet, men de tröstar sig med att de i alla fall kan köpa varsin sillsmörgås. Herr Reino går och handlar, och beslutar sig för att slå på stort genom att köpa två smörgåsar till sig på en gång.
   De äter sina smörgåsar, lyssnar på musiken, dricker lite öl och ser sig omkring på havet, sanden och himlen.
   Senare går de ner till havet och badar en stund.
   På vägen till bilen köper herr Reino en kvällstidning i kiosken.