Categories
Skånska resan

29 maj,

när C gör en anmärkning om vad som inte finns

Ormar äro ganska sällsynta vid Ravlunda

När jag träffar E i Stockholm berättar han för mig hur mycket han älskar sitt land utanför Norrtälje. Att få vara där är det bästa han vet. Det finns bara en sak som förmörkar lyckan, och det är myggorna. E avskyr myggor. Han hatar dem så mycket att han skulle vara beredd att ge bort sina dyrbaraste ägodelar, bara han slapp myggorna (ett modernt förbund med makterna: man pröjsar för ett mirakel).
   Jag berättar för honom att det inte finns alls särskilt mycket mygg där jag bor, i Skåne (och jag antyder att barnen i mina hemtrakter gjort just precis det offer han är beredd till). E häpnar över möjligheten att det finns en del av Sverige fri från denna plåga.

När man lägger märke till (räknar upp) det som inte finns, är det väl för att man saknar det (av vilket skäl det nu än är), eller för att man avsiktligt letar efter det (av någon anledning: man inventerar).
   När C gör en anmärkning om ormarnas frånvaro åstadkommer den ett litet skred i vår syn på hans metod.
   Det handlar inte först och främst om tveksamhet inför giltigheten i det empiriska grundsteget (ingen sätter den ifråga), även om jag inte kan låta bli att undra över hur slutsatsen kommit till (han är ju bara här några dagar, och fastän han far hit och dit och noterar allt han ser, är det ju ingen ormexpedition han är ute på). Det låter inte heller som att han återger hörsägen: “Har ni mycket ormar här?” “Nä” – snarare hävdar han här en allmän slutsats: “Ormar äro…“.
   Det anmärkningsvärda är istället konsekvensen av att C här introducerar den negativa listan som en del av sin rapport, och som en oproblematisk parallell till den positiva listan (C som är den positiva listans världsmästare, C vars stil är djupt nedspikad i listans form, lika hårt som om “lista” var språkets väsentligaste grundtecken; C för vilken listan (den oändliga, den mikrodetaljerade listan) utgör ett slags hemlig energipunkt, ur vilken inte bara livskraften i allmänhet uppväcks, utan också mer preciserat själva lusten, begäret, upprymdheten).
   Om man negerar det perspektiv C valt för sin undersökning (med dess omätliga vidd, dess hisnande kast mellan sandkorn och gudar), får man en värld som saknar logisk ram.
   Arbetet med att räkna upp innehållet i den världen är utan slut; och värre: det öppnar bottenlösa avgrunder.

Categories
Skånska resan

30 maj,

när som C är på väg att gå ner sig i en sjö, med en balja över huvet

Korngrodorna skreko mot aftonen, liksom man hade på långt håll och halva milen bort ringt med stora klockor, fastän de voro nog nära i pussarna. Det faller mig helt sällsamt före, att detta djurets läte skall höras liksom långt bort ifrån. Om man om sommartiden välver ett ämbare över huvudet och i en sjö drar sig neder under vattnet och då ropar i ämbaret, höres det på samma sätt långt ifrån. Sicilianska poeten berättar om Herkulis dräng Hyla, som gick ut att taga sig ett ämbar vatten i källan; men nymferna, som blevo kära uti honom, drogo honom ned i källan. Herkules begynte ropa efter drängen, som var så länge, då han svarade med så dum och svag röst, att han trodde honom vara hela 3 kvarten ifrån sig, där dock källan var invid honom, ävensom våra korngrodor. Bönderna kalla detta slaget av grodor korngrodor, emedan, då de begynna höras, kommer rätta såningstiden för kornsädet.

Men vad ska han då i sjön att göra? Med ett ämbar över huvudet? Eller mindre slängigt uttryckt: Hur ska vi egentligen förstå värdet i den ovanliga figur C framställer här:

# Grodorna skriker på ett sånt sätt att de låter som de var långt borta, men är egentligen alldeles nära
# Den som inte upplevat detta

[tänk ändå på att C skriver till sina samtida, människor som lever på korngrodstiden (jämför till exempel den helt hyperrealistiska iakttagelsen från natten den 28 maj, på väg mellan Vittskövle och Ravlunda: ”Grodorna spelade i kärren mot natten med ett oupphörligt kacklande, det de kontinuera var natt intill midsommar, där de hos oss sluta sin lek med frya vårtiden. De hade ett helt annat läte här på orten och smattrade som gäss eller ankor och måste alltså vara ett helt särskilt släkte ifrån de svenska, och som jag tyckte på utspråket av tvenne slag.”), även om man förstås måste utgå från att den tänkte läsaren inte är infogad i Ravlunda-traktens ljudlandskap]

kan då jämföra med det ljud som uppstår, om man går ner under ytan i en sjö, med en balja över huvudet, och så vidare
# Att det förhåller sig på det senare sättet intygas av Theokritos, som i en av sina idyller beskriver hur Hylas (”Herkulis dräng”) dras ner av nymferna i en källa när han ska hämta vatten åt Herakles och de andra argonauterna. När Herakles saknar Hylas börjar han leta efter honom. Han ropar efter honom tre gånger, men när Hylas svarar hörs hans röst långtifrån, trots att han är alldeles nära

ävensom våra korngrodor”… Det vill väl säga: ’De grodor vi just nu beskriver’, snarare än ’våra svenska grodor’…

Har vi inte redan i detta konstigt inskjutna tillägg tecknet på att C själv plötsligt upptäcker hur tanken glider, liksom oanständigt; som handen som får fatt i armstödet precis i det ögonblick jag håller på att falla ur stolen sekunderna efter att jag somnat, eller bättre: den tanke som rycker mig tillbaka till vaket tillstånd just som jag somnat in vid ratten…
Den avvikelse i skräckdrömmen – ett envist rop, en verklig smärta – (på en gång inuti och utanför drömmens landskap) som till sist räddar mig från det fasansfulla slutet, och med ett ryck tar mig tillbaka till den andra världen.
– Och visst är väl ”detta djurets läte skall höras liksom långt bort ifrån” inget annat än en drömmens figur, en av dess urgester.
Det är ännu mer tydligt i den idyll nr XIII av Theokritos som C hänvisar till. Herakles oroar sig för Hylas och ropar efter honom: ”’Hylas!’ han ropade högt tre gånger av hela sin strupe; ynglingen hörde det ock tre gånger, och upp utur vattnet trängde en dämpad röst, och fast nära, han hördes som fjärran.” På grund av denna hörselvilla springer Herakles och letar på andra håll. Han hittar inte Hylas, som aldrig blir återfunnen.
Det är ett av mardrömmens skarpaste märken att normala funktioner, som skulle kunna rädda en, är satta ur spel eller förvrängda: att sträcka ut handen mot något som är alldeles nära, men ändå inte nå fram; att springa i full fart men ändå inte kunna komma undan den skrämmande förföljaren som rör sig oändligt långsamt; att ropa för full hals och ändå inte höras annat än alltför svagt för att kunna räddas.
Hur ska vi kunna bortse från närvaron av detta märke i textpassagen från den 30 maj?
(Hur ska vi för den delen kunna bortse från den homoerotiska bakgrunden till dramatiken i Theokritos idyll, ja bakgrunden till idyllens hela mening? C bestämmer förhållandet mellan Herakles och Hylas som ett förhållande mellan herre och dräng, medan det ju i själva verket är ett förhållande mellan två älskande; just därför oroar sig Herakles så djupt över att Hylas är försvunnen, just därför rusar han ursinnigt fram över skogar och berg i sitt sökande, just därför blir han också kvar när Argos efter lång försening kastar loss. C kan ju inte vara okunnig om denna förutsättning.

[Och ska för den delen inte också Hylas försvinnande ner i vattnet förstås just utifrån detta kärleksförhållande (mellan en ung och en äldre man; mellan en son och en far, förbundna i en intimitet utöver blodsbandets kärlek)? Snarare än att det är nymferna som lockar Hylas mot hans vilja, är det hans egen djupa olycka som drar ner honom i vattnet: ”Nymferna sutto därpå med gråtande gossen i skötet, talade smekande ord och försökte trösta hans sinne.” Inför denna kärlekens mest tragiska konsekvens får idyllen sin mening, den där Hylas själv väljer att lämna den älskande, Herakles (just som en obeveklig konsekvens av kärleken). Därför är också Herakles förtvivlan dubbel (”Lovers are maniacs”): Hylas har inte bara försvunnit för alltid, han har försvunnit av egen vilja (han svarar på Herakles rop, men så svagt, så långt bortifrån fast han är så nära, obevekligt glidande bort från den älskandes hjärta), tvingad av kärlekens olycka.]

Är det inte därför just kärlekens djupa sorg som är uppväckt genom denna hänvisning till Theokritos idyll?)
Är inte hela textpassagen i verkligheten en drömsekvens, en serie resonemangsled där C för ett ögonblick tappar kontrollen över sin text, eller bättre: där texten narrar sig själv (narrar C), hittar en spricka där den kan öppna mot ett schakt (en brunn) med bottnar som brister, en efter en?
Den spricka där grodornas egendomliga skrikande ropar fram skräcker och längtan som annars den här textens inre lagar förbjuder.

Categories
Skånska resan

9 maj,

när som C plötsligt får impulsen att ta reskassan och rekommendationsbrevet, och sjappa från ressällskapet

Kvinnfolken gingo här i landet med sina öppna tröjor, där endaste lintyget om sommartiden täcker brösten, vilket kommer för dem sällsamt, som äro ovane därvid, ehuru de annorstädes varit vane att se fröknars halvbara bröst exponerade för luft och ögon; men att vidlyftigt resonera över kvinnfolks klädebonad är att taga vatten över huvudet, quantum est in rebus inane!

Det här är ett långt mer besvärligt stycke än vad man i förstone kan tro; man måste hålla tungan rätt i mun när man ger sig i kast med det (måste kavla upp ärmarna).
Det intressanta i texten gäller dock inte först och främst kvinnobrösten (det handlar inte enbart om C och kvinnorna), utan den dubbla (eller tre-, fyrfaldiga) distansering som C (på några få rader) utför här, en distansering vars sista steg tycks kunna ha kraften att välta hela undersökningen över ända, innan den ens kommit igång på riktigt.
Stycket börjar med en beskrivning av de småländska kvinnornas sätt att klä sig på överkroppen: de har öppna tröjor, och under tröjan täcks brösten av ett stycke tyg. Observationen sker inom ramen för huvudfiguren i C´s metod: Han iakttar ett förhållande, och återger det.
I nästa led tar han ett steg bort från sin roll som primärobservatör, och återger nu istället en reaktion på det noterade förhållandet: detta sätt att klä sig ”kommer för dem sällsamt”, ett ’dem’ som nu råkar exkludera C själv. Samtidigt måste det vara sitt eget ressällskap han syftar på (Söderberg och Oxenstierna), eftersom det knappast finns andra i närheten som har anledning att reagera på att kvinnorna skyler sina bröst. Man hör en ton av besvikelse: Dessa andra (alltså inte C själv) är vana vid att se kvinnobröst exponerade för luft (kvinnobröstens synpunkt) och ögon (männens synpunkt), och känner sig därför berövade ett glädjeämne (det man får uppleva ”annorstädes”).
I nästa led igen tar C tillbaka hela resonemanget: den tar sig vatten över huvudet (det är en man), som vidlyftigt resonerar över hur kvinnor klär sig. Här avser han ju just det egenkära ’resonera’, i bemärkelsen ’försöka förstå sig på’, inte den vetenskapliga iakttagelsen av klädesdräkter, inte noterandet, upptecknandet (redan några dagar senare, den 14 maj, gör C en lång, detaljerad anteckning av hur kläderna ser ut på kvinnorna i Virestad). Här synliggörs flera uppenbara samhällsförhållanden: kvinnor är sexuella objekt för männen oavsett att de uppträder i mödosamt arbete, kvinnors art (skild från männens) har obegripliga drag, som män gör bäst i att helt och hållet undvika (inte förhålla sig till).
Det är anmärkningsvärt att C tar till denna tillgjorda fras här (han slår till med den, som man slår till ett obehagligt kryp på väg in innanför halslinningen), bland småländska kvinnor: Bondkvinnors klädnad är vid den här tiden alltigenom reglerad av genomskinliga regler och traditioner, och endast i huvudstaden redan, i begränsade kretsar, förekommer det slags växlingar i klädbruket (det slags emotioner), som skulle kunna falla in under ’det mystiska’.
Samtidigt vittnar frasen om en närhet (erotisk, sexuell) till dessa bondkvinnor, som gör dem synliga som ’människor’ innanför (res-) sällskapets etniska ramar, i opposition till uteslutande kategorier som till exempel ’infödingar’ (jämför mötena med samer under den Lappländska resan, 2 juni).
I nästa led igen förstärker C frasen ytterligare genom att lägga till ett latinskt citat: ”quantum est in rebus inane!” (”hur mycken fåfänglighet i detta”); det är meningslöst (för män) att resonera om kvinnors sätt att klä sig.
Med denna trumpetstöt förflyttar sig C ytterligare ett steg iväg från de småländska kvinnorna, från sitt ressällskap, från resonemang om kvinnors kläder, ja från hela sammanhanget: Han ställer sig bakom ryggen på sin egen text (där den inte kan se honom), himlar med ögonen åt den, och skickar menande blickar åt oss, läsarna.
Texten hos Persius i sin helhet lyder: ”O curas hominum! O quantum est in rebus inane!” (Å mänskors göranden och låtanden – hur fåfängt är inte alltsammans!). Raden utgör startpunkt för en fiktiv dikt, som Persius inte hinner skriva mer på förrän han blir avbruten av en vän som frågar om han verkligen tänker skriva på det sättet. Resten av dikten är en dialog mellan Persius och vännen, där de (mycket kritiskt) diskuterar det rådande litterära modet.
Utropstecknet har en dubbel position: det står till hälften fästat i Persius egen text, till hälften i C:s text, som om det inte helt och hållet ingick i citatet utan är del av den text vi läser. Tecknet har en särskild ställning bland skiljetecknen, eftersom det är ensamt om att uttrycka emotion (om man nu inte vill ge sig in i en undersökning av det vankelmod (mer välvilligt uttryckt: den vilja till nyansering) som semikolon representerar).
Det besvärliga med utropstecknet (jag menar riktigt besvärliga) är att det hävdar en relation till det verkliga subjektet, den som skriver texten. Här skiljer det sig från andra subjektsmarkörer som ’Jag’ eller till och med författarens eget namn, eftersom dessa alltid är inskrivna i textens fiktion, hur enträget än författaren hävdar motsatsen. Utropstecknet påstår närvaron av ett verkligt, levande subjekt, vars äkthet är så oavvislig att det inte går att sätta ’verkligt’ inom citationstecken. Just därför skapar också användningen av det sådan obehagskänsla hos läsaren, som när en människa klär av sig naken för att försöka bevisa att han eller hon ’är utan masker’. Därför är också missbruket av utropstecknet så pinsamt (som att streaka varje dag).
Utropstecknets centrala funktion är att peka mot författaren själv, vilket läsaren måste uppfatta som ett brott mot avtalet, ett försök att utnyttja situationen (som när en författare (oanständigt) smyger runt i bokhandeln och stoppar in handskrivna meddelanden till läsaren (till köparen) i sina egna böcker [JH-Å]).
Det finns ett annat intressant skiljetecken som ibland (i användning inom citat är det ett tydligt uteslutningstecken), har samma typ av funktion som utropstecknet – att vilja peka ut ur texten – men med ett annat mål i sikte: läsaren själv. Det element jag tänker på är när man låter en mening rinna ut i ovisshet genom att avsluta den med tre punkter: …, punkt punkt punkt.
C slutar stycket som föregår det citerade med just detta formelement (i originalutgåvan och i NoK:s utgåvor; i flera mellanliggande utgåvor är det, av politiska skäl, ersatt av ett stycke om gödsel). Han skriver angående svedjebruk att det, även om det har goda sidor, bör användas med måtta: ”Skulle svedja förnekas smålänningen, stannade han ansenligt i underbalans vid brödet och finge med en tom mage se på en steril ödemark, i hopp för sina eller andras efterkommande efter ett par hundrade år, som dock näppeligen kunna vinna frukt av en otacksam jord och stenig Arabia infelix. Sed sit modus in rebus…”

Categories
ur Ordboken

Besinna

Den reflexiva formen glider sakta isär från besinnandet; de skärs av från varandra: skulle det beskrivas politiskt kan man säga att den reflexiva användningen blivit privilegierad genom att den stödjer lugn och ordning – dess gest av kräva locket på är effektiv stödfunktion för kapitalets behov av att konsumentkollektivet utövar repressiv egenkontroll. Det där är mer utstuderat än man genast inser. Det är en del av kapitalets omvandlingsstrategier. Varje oroande samhällsrörelse splittras genom mekanismer som återför frågan till den enskilde själv, och väl där gör den till föremål för personliga överväganden som hålls avskurna från alla argument på systemnivå (Jag vill ha en läsk, Jag vill inte skämma ut mig, Jag vill inte bråka).

I besinnandet fanns det ju en radikal aspekt, som helt gått förlorad i den bortflutna uppmaningen, till mig själv, till de andra. Det är förresten märkligt att iaktta den lättnad med vilken jag deklarerar min självuppmaning (Nu måste jag besinna mig själv) eller resultatet av den (Jag lyckades besinna mig), som om denna självbehärskning verkligen ingick i ett monetärt belöningssystem (men där vi okommenterat omvandlat besvikelsen över den uteblivna betalningen till lättnad över att slippa böter).

Besinnandet i båda dess former ingår visserligen i den religiösa moraliska traditionen, men den radikala aspekten uppstår inte här. Snarare utgår väl den repressiva användningen härifrån. När jag inom denna tradition sansade mig var min dygdighet min belöning. Och när vi tillsammans besinnade något (den nåd, som räcker året om), var det väl inom ett system som just förutsatte att slutsatsen var given redan på förhand. I den här traditionen kantrar eftertänksamheten till passivitet, den blir ett slags mått snarare än kvalitet (Vi sitter tysta nu ett tag och håller detta faktum framför oss i tankarna); eller bättre blir kvantiteten dess kvalitet (ju längre desto bättre – hela året rentav).

Det begrundande och den eftertanke som var invävda i själva sinnandet har försvunnit i denna bortdrift. Från en aktiv aktivitet, med en uttalat tredelad uppmärksamhet på sinnandet, på självet som sinnar, och på objektet för sinnandet, återstår bara ett kort, tillrättavisande slag, ett Håll tyst istället för ett Berätta.

I sinnandet fanns rentav inbyggt ett slags uppmaning att anstränga sig för att gå utanför eller utöver objektet, att komma till en annan åsikt, en annan ståndpunkt eller uppfattning, grundad genom en vidare prövning. Den processen får i själva verket sitt stöd av prefixets närvaro, som genom att utpeka objektets lokalisering, eller dess avgränsning, också implicit pekar ut en möjlighet att överskrida detta givna sammanhang.

Categories
ur Ordboken

Behöver

Behöver har vippat alltmer mot omedelbar konsumtion: Nu behöver jag en öl. Det är två tendenser i samtiden som slagit sig samman här, glatt och i medvetslös armkrok: konsumtionsfokuset och fokuset på nuet – det fantastiska nu som storhetsvansinnigt kapar banden till de andra tidsskikten, som om hade minnet, drömmen kollapsat under den vågens brusande framfart.

I den rörelsen har sträckan mellan behovet och dess uppfyllelse krympt ihop; allt är redan instoppat i munnen, i det ögonblick begäret är formulerat. Behovet har skiftat till begär, uppfyllelse till tillfredsställelse – handen för ölflaskan till munnen, ölet fyller munhålan och sköljer skummande ner varje stavelse. Det är i magen innan det varit i munnen. Också själva predikatet tappar därmed sin position, det blir till stödkäpp åt det andra verb som tautologiskt benämner tillfredsställelsens resväg. Det blir den suck – på en gång av förväntan och belåtenhet – som limmar ihop hungern och mättnaden till en samtidig upplevelse.

Den mätta belåtenheten skymmer sikten fram mot det som kunde kallas strängheten i behövandet, det egendomligt omvända villkorssamband, som inte bara sätter mig i häkte i väntan på uppfyllelsens ögonblick, utan rentav skjuter upp, och på obestämd tid: på obestämd framtid och på obestämd dåtid, själva utsägelsepunktens möjlighet.

Categories
Herr R

Herr Reino och hans bröder plockar svamp

Det är lördag morgon. Herr Reino har ätit frukost. I tidningen har han läst en rapport om att kantarellerna redan kommit upp, och plockas snart sagt överallt. Nyheten har gjort Herr Reino upphetsad. Han ställer sig vid fönstret och tittar ivrigt ut över gatan åt båda håll, som om han spanade över en kontinent redo att erövras.
   “Vi måste plocka svamp!”, ropar han till sig själv. “Vi måste plocka kantareller! Det är fullt av dem därute!” Han stegar iväg till telefonen och ringer sina bröder.
   “Vi ska på svampplockning!”, skriker han uppfordrande till sina bröder. “Gör er genast klara och kom över hit. Vi tar min bil. Tag kaffe och smörgåsar med er, och någonting att plocka i.”
   Någon timme senare dyker Herr Reinos bröder upp, något surmulna men med korgar och kassar i händerna. Man beger sig genast till garaget där Herr Reino lyckas manövrera ut bilen utan att annat än backspeglarna slår emot. Efter att med viss möda ha hittat ut ur staden, startar en ivrig rundtur i motorvägsnätet, på jakt efter lämplig skog att plocka kantareller i.
   “Här finns det ju inga kantareller”, gnäller Herr Reinos bröder från baksätet, “Det är ju bara åker överallt.”
   “Tålamod!”, manar Herr Reino. “Svampen finns där man minst anar det. Vi ska bara hitta ett lämpligt ställe att komma av.”
   “Här körde vi ju för en timme sen”, muttrar Herr Reinos bröder i framsätet, med pannorna surmulet tryckta mot fönsterglaset.
   En dryg halvtimme senare får Herr Reino syn på en träddunge i slättlandskapet. “Där! Där!”, ropar han ivrigt, “Dit ska vi!” Bilen rusar bort från dungen, och det tar sällskapet ytterligare fyrtio minuter att hitta rätt avfarter för att kunna nå fram till trädsamlingen. När bilen väl är parkerad i början av en skogsstig lastar sällskapet ur sina saker och beger sig in bland träden.
   “Här lär det ju inte finnas någon svamp”, tjurar Herr Reinos bröder och kastar menande blickar sinsemellan. De vinglar lite hit och dit och sparkar uppgivet bland löv och grenar. Dungen är snabbt genomgången från kant till kant. Herr Reino böjer sig och plockar ivrigt upp ett gulnat björklöv från marken, synar det noga och misstroget innan han kastar det ifrån sig igen.
   Man sätter sig på en trädstam och äter smörgåsar och dricker kaffe. Ingen säger något. Herr Reino suckar och spanar dystert iväg mellan träden.
   På väg tillbaka till bilen stannar Herr Reinos bröder plötsligt upp invid en liten buske. I en ring runt kvistarna växer ett praktfullt fång med kantareller. “Här!”, ropar de till de andra, “”Här är det faktiskt kantareller!” Herr Reino och hans bröder snubblar ivrigt dit. Man beskådar svampen. De tjoar och hurrar, och slår varandra lite lätt på armarna i glädjen.
   I bilen på väg tillbaka trummar Herr Reino belåtet med fingrarna på ratten, och hummar lite på en obestämd melodi. “Där ser ni”, säger han, “Jag sa ju att vi skulle hitta svamp. Tacka mig för jaktlyckan. Nu ska vi äta stekt svamp till kvällsmat. Det blir allt en fest.”
   Herr Reinos bröder säger ingenting.
   

Categories
Herr R

Herr Reino och Arthur Svensson dricker eftermiddagskaffe

Herr Reino och Arthur Svensson dricker eftermiddagskaffe på Herr Reinos bakgård, i en liten berså av syren där en trädgårdsmöbel av vitmålat trä står uppställd. De har burit ner en bricka med koppar och fat, termos, mjölk och socker, och varsitt fat med en kanelbulle och två drömmar vardera.
   “Vilken fin eftermiddag!”, utbrister Herr Reino och ser sig belåtet omkring. Det har varit en dag med alldeles klar himmel. Temperaturen har vänt vid hela 28 grader, och börjar nu sakta sjunka i takt med att solen står lägre och skuggorna breder ut sig mellan husen.
   “Det är det verkligen”, säger Arthur Svensson och tar en försiktig klunk av det heta kaffet. Han ställer ner koppen och lutar sig bakåt i trädgårdsstolen. Bakgården är alldeles stilla. Några sparvar tjattrar i en buske strax utanför bersån, i väntan på att få kalasa på smulor från Herr Reinos och Arthur Svenssons bord. “En verkligt fin eftermiddag.”
   Herr Reino tar en tugga på sin bulle, håller sedan upp den framför sig med utsträckt arm och tittar nöjt på den innan han lägger ner den på fatet igen. Han tuggar ur munnen och tar en klunk kaffe. “Det är verkligen fint”, säger han.
   Trafiken susar lätt från gatorna omkring. Solljuset mellan husen strålar genom ett lätt dis, som ger hus och växtlighet en rosa ton. Arthur Svensson spiller några droppar kaffe på sin vita skjorta. “Tusan också!”, utbrister han och försöker borsta in den lilla fläcken i tyget med handens yttersida.
   “Å, det gör väl inget”, säger Herr Reino tröstande, “Det går ju bort igen i tvätten.”
   “Det är så sant”, säger Arthur Svensson och släpper förtreten. Han tar ett litet bett på sin kaka och ser sig omkring. “En sådan fin eftermiddag”, säger han.
   “Det är det sannerligen”, säger Herr Reino. “En mycket fin eftermiddag.”