plus1234

Den förändrade användningen av i skrivande stund kan kanske ses som tecken för skiftningen i vårt förhållande till tiden själv…? Hur en sådan… kunde det kallas… språkets ‘arkeologi’ skulle kunna åtminstone antyda (eller: inbilla) förlusten av en radikalt annorlunda infästning av ‘tiderna’ (jag vill undvika alla lockelser till specialiserat språk här) i en människas vardag…

Inom praktiken för den digitala texten, alltid publicerad till mottagaren i samma ögonblick den är färdigskriven, utgör i skrivande stund inget annat än platshållare för en rent maskinell tidsstämpling, som automatiskt (likt oundvikliga lämningar på brottsplatsen) hugger fast sekundhullingarna i varje text, och därefter för alltid exakt anger den kalenderpunkt då texten blev till. Varje meningsfull relation mellan skrivtillfället och den framtid texten genom detta uttryck vill peka ut (här bytte jag ut “adressera” mot “peka ut”) framgår redan av textens förpackning. Att använda sig av i skrivande stund blir därför numera tomt, närmast performativt (det skränar sin egen logiska grund): Jag skriver det här nu… Inte heller det obönhörliga tidsstup som uttrycket förr kunde signalera, skänker längre någon upphetsning: Den förståelse en läsare då kunde känna inför realiteten i en skribents hänvisning till deadlines (där texten dör, eller om det är tiden som gör det) – det klockslag efter vilket texten för en obestämd tidsrymd var tvungen att cirkulera inom ett materiellt förlopp – försvann samtidigt med den allmänna vetskapen om att det bara är att uppdatera det skrivna så snart något nytt inträffat.

I ett alltigenom analogt sammanhang (alltså i varje avseende) hade uttrycket långt mer komplex mening, rättare var på en gång beroende av och bevarade tid som något bundet till den levande människans personliga, obytbara belägenhet. Om den digitala texten utmärks genom det ensidiga och maniska tvånget att oupphörligt ropa sitt Här är jag nu!, var istället den analoga texten under hela sin tillkomstprocess djupt medveten om förbindelserna både till sin egen dåtid, och till den uppmätbara framtid den siktade mot. I banalaste mening blir detta förstås sant för det ofrånkomliga faktum att de andra texter en given text korresponderade med, inte i skrivögonblicket var där, närvarande, samtidiga. I brevkorrespondensen var hälften av den historia brevet samtalade med oåtkomligt deponerad hos den andre, mottagaren (och befann sig därigenom i en intressant mening i ‘framtiden’: brevets eget innehåll fördjupades, förändrades – förverkligades först – i det framtida mötet med sin egen historia). Men detsamma gällde egentligen också för andra textformer, anteckningen, referatet, ‘avskriften’.

Jag vinglar kring här för att försöka få syn på hur det analoga i skrivande stund tycks förmöget att rymma inte alls bara sitt eget nu, utan ett nu oupplösligt hopfogat med den tid som förväntas förlöpa innan texten når fram till mottagaren (omvänt, enklare: som med en nyhet kommen till en efter att lång tid förflutit sedan händelsen det gällde inträffade, och till vars värde man därför var tvungen att lägga en spekulation om den utveckling av händelsen som ägt rum under färdens gång). – Och måttet för denna tid är unikt bundet till de praktiska villkor som reglerar just den här textens resa (posthämtningens almanacka, postens färdsätt, landskapets utseende (hav, berg, oländiga skogar), vädersituationen…).

I skrivande stund blir inom den här omständigheten inte ett självupptaget registrerande av den egna handens rörelser, utan platsen för, inte bara väntan, men också ovissheten: omsorgen om (sorgen över) det okända, oberäkneliga som kommer utspela sig i det tomrum (den tidslöshet: inte alla tider utan ingen tid) som ska komma att uppstå. Sett så kan uttrycket bara bli möjligt genom den anspänning som kunde kallas modets fantasi (fantasins mod), att på en gång hålla nuets jag och framtidens du i ett oförskräckt, odelbart grepp.

(Jag tycker också det är fint med stund, ett av dessa tids- och rumsuttryck som upprättas i relation till människans egna rymder (bygd, nejd, ögonblicket), istället för till mätningens instrument. Det saknar också ‘objektivitet’, och istället för den rastlösa berättelsen om tid som rinner iväg, utsäger det en innerlig försäkran just om ett du som förblir.)

Oskicket är ursprungligen bundet till en skicklighet vars meningssammanhang vi lätt kan förstå: Oavsett vi behärskar själva färdigheten begriper vi att man kan vara mer eller mindre skicklig att utöva den, och också att det är möjligt att avgöra graden av skicklighet genom mätningar vilkas metod och resultat alla kan vara överens om. Men denna skala mäter inte alls graden av oskicklighet: oskickligheten befinner sig inte på det ena eller andra märket för bristande skicklighet (eller okunnighet för den delen). Ett omdöme om något oskickligt uttrycker snarare besvikelsen över något fördärvligt, alldeles förkastligt – ett utrop om ett närmast moraliskt brott, snarare än den nyanserade bedömningen av färdigheter.

Det där draget – att o:et i sitt indignerade negerande av begreppet helt tömmer det på mening –  har följt med över till oskicket, men nu dessutom förstärkt av ekot i tomrummet av ett känt skick att hänvisa till. Och frånvaron av ett överenskommet skick att avvisa, kompenseras inte bara av den dömande gesten i sig (det moraliserande omdömet), utan i lika hög grad av den förmodade maktställning han eller hon innehar, som fördömer den ena eller andra händelsen som oskick. I klubbandet av domen prövas därför i verkligheten inte alls oskicket som sådant, utan graden av makt hos domaren: utan tillräckligt betydande ställning kommer omdömet falla verkningslöst. Funktionen hos oskicket blir därmed ren maktdemonstration, men som hos drottningens spegel: Det är först i det ögonblick någon ställer frågan som världen får svaret.

Faktiskt utgör en allt vanligare figur i småborgerlighetens vokabulär: Den skjuter in ordet i sina positiva omdömen, särskilt på ätandets och drickandets områden: Det var faktiskt gott vatten, det var faktiskt god mat (jag har till och med hört det som beröm till McDonalds-restaurangen i Eslöv, som om just den restaurangens kokkonst behövde betygsättas).

Den defensiva hållningen motiveras av den småborgerliga klassens hårt låsta konsumtionsvanor, och rädslan inför att överskrida gränserna för dessa vanor. Det den småborgerlige normalt konsumerar är alltid gott, just eftersom han eller hon valt att konsumera det, och behöver inte betygsättas eller kommenteras. Men i mötet med en ständigt förändrad omvärld tvingas den småborgerlige allt oftare pröva något helt nytt, och tvingas därmed också ut i den gungfly som kringgärdar kravet på att avge ett omdöme. Den småborgerlige blir själv alldeles förvånad, om hon eller han vågar sig på något nytt (en dryck, en restaurang), och upplevelsen ändå gick att begripa inom ramen för kända principer. Det lilla faktiskt uttrycker därför på en gång glädjen över att ha vågat gå utöver världens gränser (vars muranläggning den småborgerlige ägnar all tid åt att underhålla), utan att ha kommit till skada, och lättnaden över att själva omdömet inte leder till katastrof. Det är på så sätt ett faktiskt som kommenterar sig självt.

Det ska jämföras med motsvarande uttryck hos personer ur konsumtionsvan medelklass: Där heter det att någonting var verkligt gott. Från början hette det Det här var ju verkligen gott. Till skillnad från den småborgerliga gesten var det aldrig utloppet för en överraskning (Det här var ju verkligen gott, det trodde jag aldrig); snarare var det fråga om en bekännelse: Nu har jag det fantastiskt bra (som när man slår ihop händerna inför åsynen av alla härligheterna). Men denna klass nöjer sig inte med subjektiva bekännelser ur den privata konsumtionssfären. Varje tillfredsställt begär måste ha en mening utöver händelsen i sig: det måste kommenteras i ett värdesystem som är ‘objektivt’, åtminstone i den meningen att det fäster i annat än de just nu aktuella listorna över vad som är populärt. Att fälla ett positivt omdöme om maten på en restaurang som någon rekommenderat, får för en person ur denna klass inte bara vara en bekräftelse på en bra rekommendation. I omdömet måste det också finnas tillskottet som visar att personen i sitt omdöme inte bara upprepar rekommendationen, utan en gång för alla avgör om det var korrekt att ge den. Du påstod att det var gott och nu har jag låtit undersöka saken och det var sant (eller kanske det var falskt). Det som personen lägger till är inget mindre än auktoriteten av en rent vetenskaplig undersökning, markerad av ett verkligt. Därigenom reser sig över den simpla konsumtionsakten en upplevelse av individualitet, förutan vilken också denna konsumtionsvana medelklass skulle bli reducerad till kopia.

Detta förrädiska veder, så milt och oansenligt, blygt tillbakadraget, eller ursäktande (bockar och bugar åt alla håll), och sedan, i ett kameleontiskt ögonblick, med förmåga att skifta drag hur som helst: i otaliga förbund med andra, lika oansenliga och bleka, karaktärslösa kompisar, plötsligt och överraskande dyka upp i tydliga, konturskarpa (det betyder väl tyvärr, i de flesta fall, nyanslösa), alltför ofta alltför myndiga ställningar, eller i den sortens rent kemiska föreningar, där två harmlösa ämnen exploderar i kontakten med varandra (‘vedervärdig’).

Det är ett ord utan heder, den sortens hantlangare vi kommit att kalla “smutsig” (jämför också “smutsigt hantverk”, och, om vi väljer att bortse från maktförhållandena bakom nedsmutsningen av dessa yrken, tänk på avsiktshierarkin här: hantverkaren har en hantlangare ), som lånar sig (sin ‘kropp’, den utan bestämning) till otrevligheter, vulgäriteter, låga och fega grejor, trakasserier och maktgester, i lag med vem som än frågar efter dess tjänster; om än inte utan ett ‘samvete’ så i vilket fall den som genom sin ‘böjlighet’ gör än den ena skepnaden, än den andra möjlig, eller bättre: låter sin identitet (sin klang, ja: ‘färg’) heltigenom uppstå genom mötet med sitt efterled, åt vilket det tjänar som dragdjur (det skjuter ju på, framåt).

I en mindre uppladdad analys skulle jag försöka se dess kärna av potentialitet: hur det håller ut ett knippe av möjliga betydelser runt sig, var och en beredd att tillsammans med ett annat ord realisera något annat, något som inte bara är “mer än summan” av de två (“mot” plus “värdig”), utan åstadkommer en mer komplex uppvisning av överföringen (det hade kanske varit mer träffande med underföringen), den förvandling en langarkedja åstadkommer åt det som skickas där, från en till nästa (‘skickar fram’), som i viskleken. Men jag använder langarkedja metaforiskt här, det har inget att göra med hur vi kan mena något: jag försöker förstå (‘fixera’) betydelsen som sammantagningen av en färd, och färden som ett ständigt förnyat förlopp, oförutsebart, oavbrutet rubbad, skakad, nedsmutsad av gropar, grenar, damm.

Det vederbörande som görs möjligt genom överföringens omvandling, realiserar ställföreträdandets funktion (senare en allt iskallare maktgest), som kan tas i bruk av den som vill eller tycker sig behöva det (den som törs, eftersom det här är fråga om en makt som uppstår i själva användningen av ordet, och det alltså är genom att kliva dit (hoppa) som man kan få åtkomst till positionen, utan att i förväg säkert veta var man ska landa).

Hellquist döljer inte sin förtjusning över Dalins häcklande av bruket av vederbörande. Men Hellquist är alltför upptagen av att ha hittat en auktoritet som bekräftar hans egen avsky, för att kunna höra den milda sorg som följer Dalins ironier. I det bruk som Dalin omsorgsfullt illustrerar används vederbörande på gängse sätt. Att hänvisa till vederbörande är ett sätt för den tillfrågade att slippa undan den som frågar. Jag kommer inte att hantera den här förfrågan, du får vända dig till vederbörande.

I det bruket används hänvisningen fortfarande för att den tillfrågade vill bli av med den frågande, av det ena eller andra skälet: antingen för att den tillfrågade tycker att den frågande är en ‘besvärlig’ person, eller också för att den tillfrågade själv inte känner sig säker på sin sak. Ingendera användningen pekar i verkligheten mot den vederbörande själv (Jag tror ock, fast jag nämnt wederbörande i denna missfödzel-längden, at han är oskyldig och intet sielf rår för denna Blind-Dansen). Den vederbörande har inget namn.

I den modernare användningen kommer istället den vederbörande själv i fokus. Vederbörande ställföreträder för den vars namn vi i verkligheten känner, men inte tänker uttala. Det är en utveckling i dubbla steg: Nu pekar vi verkligen på den vederbörande, men vi gör det inte för att peka ut riktningen till svaret på en fråga, utan för att peka ut den skyldige till ett brott vi anser så föraktligt, och vars föraktlighet vi anser så uppenbar för alla, att vi inte tänker nämna förövaren vid namn.

För går visserligen före friskningarna, men det betyder inte att de själva kommer senare: de är redan i förfriskningen (och för håller därigenom upp en av alla dessa avgörande språkhubbar framför oss: korsnings- och skyffelplatserna för oräkneliga betydelseskikt). Förfriskningen pekar inte vidare mot en redan förutsatt händelse som inträffar efter i tiden (på det sätt som förrätten pekar vidare), utan är i sig själv ett avslutat helt; men just då den saknar en oavslutad förväntan blir den platsen för en uppladdad, innesluten motsägelse: likt ett utbrott i ett slutet kärl. Det för som endast villfarligt pekar vidare, krockar med ningarna, som är något avslutat, avstängt, ja en dubbelt nedsvald stavelse (som med ostron: ordet följer frukten från läpparna till svalget). Den ‘vederkvickelse’ förfriskningarna avser att åstadkomma, får därmed just formen av en sådan riktningslös uppståndelse i förfriskningens eget ögonblick.

Det friska hänger samman med vädersystemens livfulla psykologier, vindarna som blåser nånting bort och lämnar öppet för något annat. Att bli återlivad… Få livet åter, alltså åter bli levande… Bli upplivad: de tända, återtända sinnena. Detta berättar inte enbart om avdomningens realiteter, utan i lika hög grad om längtans landskap, om minnet, barndomen, om hoppet att det som tycks ha gått förlorat ska vara möjligt att uppleva igen.

…

Behovet av sådana upprop har tynat bort, i takt med att alltfler redan alltid är “förfriskade”: vi är redan ständigt komplett utrustade med de vätskor vi kommer att behöva, med alla de energier vi i varje ögonblick kan komma att tänkas begära (tänkas att komma begära). Förfriskningarnas epok var möjlig bara under förutsättningen av ett visst mått av underskott, underhållet både av praktiska och ‘moraliska’ omständigheter.

…

Det enda enskilda, konkreta minne som ständigt återkommer till mig ur På spaning efter den tid som flytt, är Guermantes saftdrickande. Folk kommer hem till dem på kvällen, efter middagen, och där blir de bjudna på apelsinsaft, eller, vid sällsynta tillfällen, saft kokt på körsbär eller päron (om berättaren, genom sitt “inflytande”, “lyckades få fram en karaff” av dessa). Det är inte det att jag inte förstår att saft kunde vara en korrekt förfriskning att bjuda på inom denna överklassgemenskap, och också i andra tider och för andra samhällsklasser (jag jämför med chokladdryckens enorma popularitet bland borgare och överklass i Europa under 1600-talet). Men jag kommer inte förbi det banala i denna drycks smakrymd, också oavsett tid och kultur, och alldeles särskilt satt inom ramen för vanorna hos denna rika, sysslolösa och konsumtionsvana överklass (ortolansparvklassen, “lyxklass” (Adorno)): tanken på det outvecklade, ytliga och begränsade smaksystem som är förutsättningen för att kunna uppskatta denna apelsinsaft, fick mig att med ens tappa intresset för hela persongalleriets göranden och låtanden. Det var ett slags chock, en vämjelse som hoppade till själva karaktärerna i verket, och stötte dem ifrån mig.

Jag blev inte bara distanserad till huvudpersonerna och bifigurerna – berättarens egen förbehållslösa bekännelse (jag kallar det medvetslösa, som om Proust här inte lyckades upprätthålla en gräns mellan sig själv och berättaren) av sitt begär efter denna saft, och än mer efter körsbärs- och päronsaften, fick mig att börja misstro berättarens egen röst; alltså hela berättelsens giltighet. Berättaren råkar inte bara erkänna hos sig själv, till synes oavsiktligt, just den karaktär han så kallsinnigt och oförstående klandrar monsieur d’Agrigente för, han blottlägger också den princip som konstituterar varje konsumerande klass: Varje tillfälle avsett att släcka ett begär (släcka törsten (i allmänhet, i generisk presens, alltså också utanför Guermantes kvällsbjudningar): Ty saft serveras aldrig i tillräckligt stora kvantiteter för att släcka törsten.) lämnar oundvikligen alltid en rest av otillfredsställelse (‘Agrigente-strupen’); begäret överskrider alltid föremålet för det (monsieur d’Agrigente hindrade mig regelbundet från att mätta mitt begär).

Berättarens bekännelse motsäger förfriskningens princip. Han blir inte upplivad, sinnena återföds inte, livet kommer inte åter… Det gnager en oavslutat restpost. Det är en konsekvens som slår inte bara mot berättaren, inte bara mot den samhällsklass och den epok han broderar (inte bara en laddad reaktion inom ramen för berättelsen själv (berättaren)), utan den skapar en rekyl som slår mot verket självt (alltså underminerar dess förutsättningar (Proust)). ‘Motivet’, ‘handlingen’, det underliggande hoppet i På spaning, är tron på ett ögonblick uppsatt så att paradiset kan återkomma: sinnena väckas till liv, minnena väckas till liv så som de var vid liv när sinnena levde, och därigenom livet självt bli livfullt (födas åter, i livet). Genom att avvisa förfriskningens möjlighet, angriper Proust på samma gång verkets möjlighet, dess mening – själva dess läsbarhet.

– Men jag har ju förbjudit mig att använda detta obestämda pronomen; att befinna mig i denna passiva, fega, falska position. Det gäller lika för den inkluderande gemenskapen (“Man tycker det inte borde vara så svårt att…”) som för den exkluderande (“Vad kommer man att tycka om det här…”).

Det karakteriserar en hel språkgemenskap (ungefär på samma sätt som man brukar skoja om (kanske äcklas över) Sverige som lagom-land): Jag menar att det är verklighet: De talande subjekten i denna gemenskap erbjuds en skyddad skuggposition, där de utan individualitet, utan subjektsegenskaper, försåtligt kan uttala sig om vad som helst som gäller andra, bedöma och döma och värdera vad andra gör eller inte gör, tycker, säger, beter sig… utan att de kan ställas till svars för dessa uttalanden. Som om den som tar det ordet på samma gång tar en neutral budbärarroll: Jag har personligen inget med detta att göra, men jag har blivit ombedd att framföra vad dom anser…

Jag upprörs inte så mycket av det historiska faktum, att det numera könsövergripande ordet uppstår från beteckningen för det maskulina subjektet, och därför alltid bär med sig det manliga könet som norm – sånt är vi ju mer än vana vid. Istället skräms jag över uppkomsten av detta utvecklade, dynamiska och samtidigt kraftfulla system, som inte enbart förmår att i varje ögonblick upprätta ett lämpligt kollektiv som kan inta subjektsplatsen för en värdering eller ett omdöme, utan samtidigt ladda upp det med sådan orubblig auktoritet, att det inte går att motsäga. Liksom i den omvända, korrelerade funktionen: Att jag frivilligt och självmant utsätter mig för ett repressivt förtryck, som reglerar mitt eget tyckande, tänkande, görande…

I det systematiska ligger alltså inte bara den principiella frånvaron av en mängd som gick att peka ut, att leta upp och ställa till svars, inte bara detta med ett alltigenom fiktivt subjekt som formerar sig i samma stund som det tillskrivs ett omdöme, utan just den dynamik som försörjer subjektet med pondus genom att suga ut mitt eget dåliga samvete eller dåliga självförtroende. När jag ser mig om för att försöka få syn på det man som vill reglera mitt liv, hamnar blicken på mig själv.

Hur detta ska förklaras vet jag inte. I en radikalare analys (det betyder: I en maktanalys) önskar jag att jag kunde förbjuda mig själv att hamna i denna cirkelrörelse, att alls dras in i frestelsen att ropa på detta man. Jag vill uppmana mig själv att förbjuda denna opersonliga, tredje plats, och hålla fast vid att det i varje möte bara kan finnas två roller, offrets roll och förövarens.

Jag använder själv ofta uttrycket, som så många andra också gör, precis i ögonblicket innan avslöjandet av om det hänt eller inte hänt något, som jag förväntade mig skulle hända, eller hoppades inte skulle inträffa; stående alldeles inför ‘avtäckelsen’, ‘öppnandet’, eller vad det kan vara (jag tar av locket på kastrullen, öppnar ugnsluckan, loggar in på mailen, lyfter på källarluckan, tittar i en musfälla…). Nu ska vi se vem som vunnit; nu ska vi se om jag har vunnit på lotten…

Jag använder det tyvärr också på ett annat sätt (det är ett annat uttryck), som följeslagare i vissa (lite mer ‘komplicerade’) praktiska göromål, när jag ska mecka med bilradion, baxa in nåt stort och tungt i ett litet utrymme, fixa med datagrejor. “Nu ska vi se…”, säger jag till mig själv, och griper ivrigt tag i en ände av ‘problemet’. “Nu ska vi se…” Det inte bara saknar dialogisk funktion (det är inte riktat till någon i min omgivning, om det skulle vara någon där), utan är överhuvudtaget mer kropp än språk (det går för övrigt inte att använda i skriftspråket, enbart i talade situationer), och sitter helt fast vid det andra görandet, fingrarnas tag runt någon manick, armarnas prövande tag runt en tung sak, som ett språkligt ticks, en kroppsvana snarare än mental vana, alldeles olik de “sommarplågor” som tillfälligtvis sätter sig i huvudet på mig, men som sedan försvinner igen, när sommaren försvinner, plågan slutar repeteras.

“Nu” spelar ett absolut “nu”, ett som är utanför all tid, och därför inte har någon relation till något annat tempus; det skulle inte gå att utföra denna talade handling i dåtid. På sätt och vis finns där ändå en annan sorts anspelning på tid: den performativa uppmuntran som nästan lite käckt sjunger ur uttrycket, åstadkommer en förhoppning som har en inbyggd tidsaspekt: Bara vi ser tillräckligt skarpt och relevant nu, ska det nog ordna sig strax, snart har vi löst det, det här problemet, den här saken…

Det är det lilla vi:et som bekymrar, åstadkommer mitt beklagande. Det refererar uppenbarligen inte till ett befintligt flertal, men eftersom det samtidigt inte har rent gollum funktion (inte omskriver jaget som ett pluralt subjekt i ett försök att radikalt (man kan säga: idealt) överskrida skillnaden mellan subjektet och objektet, de älskande), återstår en mindre smickrande betydelse. Den gemenskap som vi:et åberopar uppstår ur en gränsdragande, uteslutande (alltså exkluderande) definition, där det på gränsens insida (hemma, här, hos oss) bor utnämnda experter, vi som kommer klara det, som klarar det, som redan har de egenskaper som krävs för att lösa det här uppdraget…

(… och trots att jag, att vi, visserligen växer in i den gemenskap där jag, vi lär oss använda det här uttrycket på det här sättet, beklagar jag den här smittan, dubbelt: att jag drabbats av den och oavbrutet mässar vi ska seet; att jag inte är förmögen att skaka mig fri från det, rista det av mig, få bort det ur mina mekanismer och träda in i en uppgift friare, fri att misslyckas, fri att inkludera andra bland dem som kan bidra till skrivningen och omskrivningen och utskrivningen av det som ligger framför mig /oss/.)