plus1234

Ibland tänker jag på språket som en sammanhållen maskin till av en enda anledning: Att med alla medel försöka förhindra ett menande, också i dess mest tydliga, grundläggande former. Språket är proppat med fiender till menandet. Också svaret Ja på den enklaste fråga kan ju förlora sin självklara innebörd genom otaliga motkrafter, röstens tonfall, inblandning av andra känslor som tvekan eller försiktighet, eller hån eller komik, ett alltför dröjande tal, motsägande åtbörder, spekulationer, minnen från andra liknande tillfällen där Ja istället betydde Nej…

Vissa meningsdestruktiva gester har förmåga att bli institutionaliserade, att tas upp i språket som stående uttryck beredda att agera för att undergräva, destabilisera, rent av helt sabotera stabil mening. Den rörelsen kan drivas på av olika underliggande krafter. Så är det väl i fallet med det lilla frågande …eller? som hos allt fler hakas på i slutet av ett omdöme om något. Hos vissa är detta kanske uttrycket för en vilja till dialog, på samma sätt som när intonationen kan få ett påstående att något är på det sättet, att istället uttrycka en fråga om det verkligen är så. Det lilla avslutande …eller? blir i dessa fall bärare av frågeintonationen, medan själva påståendet utsägs med fullt självsäkert tonfall. Den dialogiska viljan tycks komma av sig alldeles innan den kommer till tals som fråga, och slår istället in på påståendets väg, innan den strax igen ångrar sig och hänger på det lilla frågetecknet efter en kort liten paus. Det vacklandet står då för en ambivalens inte till påståendets riktighet, utan till mottagaren: Viljan till dialog krockar med viljan att ha rätt, som kommer ur otålighet vid den ena eller andra bristen hos den mottagande personen.

Hos andra blir tillägget markör för underlägsenhet i en viss sorts maktrelation till den som mottar påståendet. Istället för att på en gång fråga hur den andre ställer sig till något, Tycker du att det blev bra?, prövar den sägande själva relationens art genom att först påstå något, sedan ta tillbaka det med det försiktiga …eller? Också om maktfrågan inte alls var närvarande i mötet, markerar …eller?-tillägget den tvingande övergången till en helt annan del av livet. Antingen var mottagaren i verkligheten i övermakt gentemot den sägande, på det ena eller andra sättet, och frågeordet bekräftar då bara vad som redan var känt, eller så var maktdimensionen alls inte aktiverad i relationen innan ordet föll. Mottagaren försätts då i en beklämd situation. Istället för att lyssna till ett påstående, tvingas han eller hon till dubbel ansträngning: Dels plötsligt försöka avgöra och meddela riktigheten i påståendet, dels inleda aktiviteter i ett maktspel som nyss var oaktualiserat. I det bruket blir inte bara menandet förstört, snopet upplöst i krafter som springer iväg åt andra håll; i verkligheten blir också både den sägande och den mottagande förlorare: det lilla …eller? dyker utan förvarning upp ur hatten och ändrar i ett slag förloppet från öppet samtal till stelnad makt, det faktum den sägande och den mottagande sedan inte kan undkomma.

Inom det offentliga livet finns det ett växande bruk av ordet och använt till försåtlig maktutövning, till att inge den lyssnande, den som mottar två sammanförda påståenden, en obestämd känsla av skuld, eller annars till att utan eget ansvar framföra misstanken om någon annans skuld i någon fråga. Jag blir illa till mods, av den här utvecklingen, av att höra det – jag hade ju också sensibla tentakler för att uppfatta just sånt – sådana fega härskarkonster -, utvecklade genom ett liv i naiv och skyddslös benägenhet att försöka förstå människor ur det de säger. Det är ett bruk där ocket skenbart används på vanligt sätt för att föra samman saker, men i verkligheten annonserar resultatet av en slutledning vars konklusiva samband den sägande alls inte vill ta ansvar för. Det är som att slutsatsen dykt upp ur tomma intet utan att det lilla ocket visste ordet av: Jag hade ingen aning, Plötsligt var den här bara och påstod detta, Jag har absolut inget med det här att göra.

Jag tänker inte på den sortens normala användning av och där ordet anvisar ett orsakssammanhang som uppenbart kan antas föreligga mellan de sammanförda händelserna, till exempel i meningar av typen “Den körde över på fel sida och sen small det bara”. Där verkar ju ocket i öppen dager för att koppla ihop smällandet med en av de händelser som på en gång föregått det och rimligt kan tänkas ha bidragit till det. I SAOB finns mycket gamla belägg av den här användningen (typ ‘konsekutiv konjunktion’, där ‘efterföljandets’ rent kvantitativa aspekt transformerats till en verkande); då också just sådana fall där konjunktionen fortfarande öppet redovisar och står för ett orsakande samband.

Den användning jag är ute efter etablerar istället ett slags falsk syllogism, där den andra av två premisser på samma gång hävdar en slutsats; alldeles överraskande blir ett plus ett: tre. Det liknar den sortens rörande komiska ögonblick där ett barn försäger sig genom att först självmant påtala en olycka, sedan i sekunden efter på eget initiativ lägga fram det förhållande som entydigt pekar ut barnet självt som skyldigt. Som talfigur i vuxenvärlden är det roliga däremot inte där: Här handlar det om att framföra en anklagelse, etablera en skuld, enkelt uttryckt avsiktligt göra ner en annan.

Inom privatlivet har den här låga gesten länge varit del av människors vardagsarsenal i försöken att behärska och härska över andra – man kunde kalla den: Skjut gärna budbäraren för jag är den skyldige men jag tänker inte stå för det. När den nu allt oftare dyker upp i det offentliga livet – den plats där det vi säger artikuleras ur den institutionella roll vi tagit eller tilldelats – betyder det inte bara att privatlivets regelsystem i allt högre grad invaderar det offentliga: samhällets grundläggning steg för steg spricker: Vi driver mot det korrumperade tillstånd där varje institutionellt uttalande oberäkneligt invaderas av personliga drivkrafter. Vi står också inför den ännu värre utveckling där det absoluta allvaret i det privata livets röst allt oftare bemängs av längtan till det offentligas ständigt öppna bakdörr: Så kanske det var men jag har faktiskt avgått/slutat nu.

Också stillestånden var vanligare förr: under de senaste hundra åren har långsamt stilleståndet i alltfler användningar kommit att bytas mot det enklare: stopp. I början av 1900-talet kunde fortfarande en mängd olika tillstånd beskrivas som stillestånd. Östergren hittar till och med ett rörande exempel där slow motion-bilder inom den rörliga filmen (väldigt förvirrat) beskrivs som “<<automatiska>> stilleståndsscener, vilka göra det möjligt för åskådaren att <<etappvis>> kunna följa skidlöparnas rörelse”, Svensk Skidkalender 1939 (från Östergren). Det senaste exemplet i raden av kapitulationer rör hjärtat: nu får människor hjärtstopp (i bästa fall blir man vid liv igen genom en hjärtstartare).

Förändringen kanske helt enkelt är följden av den mer allmänna överläggningen mot engelska språket som inspiratör för svenskan. Kanske är vinnarordet bara lättbegripligare, mer praktiskt, effektivare (på nåt sätt: Stopp?)

Jag tycker samtidigt förändringen tecknar en annan rörelse, från ett öppnare, mer metaforiskt språk, mot ett slutnare, stummare, i någon mening mitt i det till synes exaktare mer ‘trubbigt’ språk (jämför hur “på” tar över från alltfler prepositioner i fler stående fraser, och därigenom släcker andra dimensioner än den bokstavliga rumsliga (det är långt mer komplicerat än så)). Stilleståndet är ett mer komplext uttryck än stoppet (jag menar inte morfologiskt, inte cyniskt heller). Det binder en motsats som snarare än släcker ut öppnar mot andra vidder (rymder kanske); istället för att göra definitivt håller en möjlighet öppen – gör andra alternativ möjliga (kalla det under). Alldeles trivialt är det något som håller stånd mot det stilla: men ovanför denna tramsigt uttryckta effekt finns i verkligheten inkopplingar i delar av livet som inte alla kan avfärdas som bedövande tröst. Den som råkar ut för ett motorstopp fastnar själv i denna stängda belägenhet, blir så att säga fastlåst vid det stoppade fordonet (som om hela livet stod inför en oöverstiglig mur), och kan inte komma vidare därifrån annat än genom att gudarna ingriper, räddar den strandsatte (det är bilbärgaren som kommer efter att man ringt på han). I det som är stilla finns det en väntan. Tvärtemot att helt passivera uppmanar stilleståndet därför till hopp, och därigenom långt större kreativitet: förmågan att inte bara tänka ut alternativa lösningar, utan också tänka utanför stoppet, bortanför det, tänka i andra rum och annan tid, där där det skymtar ett liv av annat slag.

(Snipp, Snapp, Snut) Erkänna, Medge och Tillstå är syskon i dolda lojaliteter. De arbetar i fältet för skuld (juridisk, ‘saklig’, moralisk (jag kunde här gärna sätta alla orden i ‘markering’)), beredda att erbjuda makt åt den som är i stånd att göra anspråk på den.

Varje erkännande utspelar sig inom ramen för ‘rättegångens’ fastlagda dramaturgi, med klara roller att beträda eller tvingas in i, händelser satta på välkänt schema… Vi tror att brottslingen uppstår i samband med brottet, att han eller hon som senast är samtidig med brottet (vissa brott är ju också planerade i förväg) – men erkännandet inrättar i verkligheten en omvänd syllogism där brottet tvingande orsakar en brottsling. Där döljer sig en radikalare logik än jag förväntar mig: brottet blir fullgånget (i ‘logisk’ mening) först genom att en brottsling blir identifierad, idealiskt erkänner (“Jag erkänner”). Erkännandet kan därmed bara få sin mening inom den institutionella ram, som redan tillhandahåller en färdig maktrelation mellan den bekännande (detta hade låtit mindre tillkrånglat om vi varit ett katolsk land), och den som har bemyndigandet att motta det. Själva erkännandet erkänner därför inte bara ‘brottet’, utan alltid på samma gång auktoriteten hos den, eller den instans, som tar emot det. Det blir performativt på samma sätt som dopakten: Härmed erkänner jag Din/Er rätt att motta detta erkännande, och Ni är högre än jag, jag är den skyldige, jag har skuld, jag erkänner.

Medgivandet är redan alltid en institutionell rättighet, det vill säga: Den som medger är redan på maktens sida, på den sida där ett erkännande inte kostar något (annat än möjligtvis anseendet). Medgivandet utfärdas därför automatiskt ironiskt, i meningen den dubbla akt som tryggt vilar i vetskapen att man kan kosta på sig den här sortens erkännande eftersom maktförhållandena består (banken, myndigheten, medger visserligen storsint fel i någon hantering, men detta endast väl medveten att den i nästa ögonblick till den enskilde kunden alltid har makten att meddela “Uttag medges ej”; Ansökan, Begäran Avslås).

Att tillstå är en akt av erkännande som alldeles saknar brottsling, mer intrikat: brottslingen erkänner men slipper undan alla påföljder, också moralisk skuld, också skamfilningen. Hur fast och rakryggat det än vill utge sig uttrycker det snarare än nederlag ett slags triumf: “Jag erkänner inget men ni tror det!” “Jag visste det hela tiden och när jag nu berättar det för er är det av ren generositet!” Det är samma självupptagna (självfixerade) berättelse som den där någon utan anledning bekänner svarta inkomster som ingen (det är Skatteverket) kommit på, alltså: Den sortens makt (den värsta) vi frivilligt tilldelar den som på alla sätt är obetydlig, men vi trots det väljer att låta äga oss. Lägg också märke till att tillstå inte existerar i substantivisk form (’tillståelse’): Den som tillstår något kan vila lugn i vetskapen att inget av detta kan bokföras, kan inte hamna i arkiven.

Det ynkliga var i sig redan platsen för mötet mellan två helt skilda omdömen om det lilla: ett nedsättande (det obetydliga), och ett medlidsamt (det ömkansvärda). Historiskt uppstår den korsningen genom två ynka som kommer släntrande från varsitt håll, utan synligt släktskap med varandra, men där båda orden i grunden förenas under den dramatiska, ‘eruptiva’ delningsprocess, där något blir skilt från sig självt…

Det ligger kanske ett slags ‘civilisationsprocesser’ och spelar här. Ska vi tala evolutionsspråk (som om civilisering automatiskt hade till avsikt att gynna “överlevnaden” (och som om inte detta alltid varit ett cirkelresonemang)) får vi ändå nöja oss med att snopet stirra ner i den historiska tystnad där öm utan förklaring hoppar till öm (ömma till ömma, ömmande till ömmande, ömhet till ömhet, jämför Hellquists lätt uppgivna försiktighet: Ur denna kan väl betyd. ’medlidsam o. d.’, egentl.: ’känslig för andras smärta’, förklaras; anses dock av somliga abstraherad ur isl. aumhjartaðr = sv. ömhjärta d o. vb. ömka. [från runeberg.org]); men den ‘internaliseringsprocess’ vi fantiserar om utgör väl ett bevis för oss (om vi kunde bevisa den) bara om subjektet kvalificeras av denna nytillagda, åtråvärda egenskap, inte om det uppstår ur den?

Snarare än att leta efter en utveckling (med alla dess tvetydiga och tveksamma underströmmar), borde vi här bättre se platsen för oavbruten rörelse i språkets olika skikt, själva meningsenergins kraftomvandlare: hur vi kan ana språkets fält i formen av en yta öppen för anfall och offensiver, långsamma tillbakadraganden, försvarsmanövrar, oförklarliga utbrytningar, underjordiska frambrytningar, fyrverkerier… kort sagt, platsen för makt och ambitioner, förkunnelser och apostelgärningar…

Ynkedomen är en av dessa språkliga gester som sakta tynar bort: den står kvar som förfallande förvittringsrest, utan lockelse annat än för specialiserade turistintressen. Fastän den på samma sätt som det ynkliga hade sina rötter fästade både i självömkan (Vad synd det är om mig!) och ömkan över den (Vad synd det är om dig!), var dess funktion alltid att kliva ett steg upp från denna medlidandets omfamning, till ett större sammanhang, med utökad rollista: Den som hade orsakat detta lidande, och den som hade rätten att peka ut den skyldige och fälla moraliskt omdöme om dennes ynkedom. Till skillnad från Oskicket, där omdömets kraft är beroende av den dömandes egen maktposition, var ynkedomen absolut, oberoende av den sägande situationen – den var kopplad till ett fast system av moraliska värden. Ynkedomen fälldes inom ‘lagarnas’ område, och gick därför inte att argumentera emot, inte försvara sig mot.

När användningen av den domen minskar, ersätts den oftare av det direktare adverbet (Det är ynkligt!), som inte bara undviker ynkedomens högtidlighetsankare, utan också i bättre överensstämmelse med nutiden riktar förebråelsen direkt mot den skyldige (hakar fast anklagelsen direkt i en ansvarig person, istället för i det system denne är representanten för). – Men när i det här lätt generade språkbruket själva brottet ska anges, sker det genom att prata om ynkligheten. Därigenom bortträngs på ett märkligt sätt inte bara den andra ynkligheten (den ynkliga), som domen skulle skydda, utan också den ‘objektiva’ regel som låg till grund för domens riktighet (dess opersonlighet).

Det är det allmänna mönstret för varje process som på det här sättet går mot individualisering: I det ögonblick då domaren skäms över att representera (kastar peruken), och istället försöker göra sig själv till garant för lagbokens riktighet, kommer ynkligheten plötsligt att skriva över ynkligheten; den svaghet gesten ville ta i famnen och ge anständighet går under i tumultet.

Utan att riktigt veta varför intresserar jag mig för det rätt ovanliga bruket av sig som ersättare för dig: Skål på sig! Goddag på sig! Det var vanligare för en tid sedan. Ännu längre tillbaka uppträdde det här utbytet i sammanhang där siget var uttrycket för respekt för den tilltalade (för diget) – i en relation av ett sånt slag att ett ni var för högtidligt och ett du för personligt, kom detta sig in som markör på en gång för underdånighet, och för insisterandet på att duet skulle göra sig uppmärksamt på sig självt; via detta försiktigt framlagda sig kunna upprätta och hävda ett Mig (dramatiseringen bygger på exempel ur SAOB). Senare har den där användningen missbrukats som maktuttryck: Genom att förneka mottagaren det givna diget kan avsändaren beröva duet dess rätt till jämbördig relation med avsändaren; till den demokratiska ömsesidighet som varje relation mellan ett Jag och ett Du självklart utfäster. Istället för den öppna och dialogiska situation som förväntas följa på ett handslag, tvingas den tilltalade in i en olustig, inåtvänd, monologisk belägenhet, snöpligt lurad (dragen vid näsan) av den framsträckta hand som nyss lovade gemenskap.

Det används sällan nuförtiden. Jag hör det inte ofta. Det kanske är betydelselöst… (Jag tänker för mycket på oväsentligheter.) Ändå finns det något mer i detta, något allmännare, exemplariskt (i meningen ‘varnande’). Det visar på möjligheten överallt av att också med språket förminska en människa genom att överrumplande fösa henne från subjekt till objekt (att förvägra en människa hennes värdighet). Jag menar den systematiska praktiken att i vardagens liv (det är politikens praktik, själva dilemmat i dess kolonialistiska byteshandel) byta det sanningsenliga Du mot Vi (“Vi måste…”), eller rentav ett Jag mot ett Vi (“Vi kan inte…”), ungefär som vi oreflekterat tilltalar hunden med ett vi (eller: barnen, gamlingen, den älskade), eftersom ett du hotar att med okalkylerbara konsekvenser rasera maktrelationen; hur exemplet med sigets turnerade subjekt visar hur (det fiffigt ekonomiska) pronominet också det bygger in möjligheten att försåtligt befolka språket med iskyla och beräkning (i dess följd: övergrepp och förtryck, sedan hat).

Det tycks som vi inte kan nå fram till detta närmande på annan väg än genom den rumsliga aspekten (vi närmar oss det det hållet, den naturliga ingången till det här kotknackandet): även om jag skulle insistera på att det visst är den bildliga användningen av ordet jag är ute efter (jag stryker över det bildliga nu, eftersom jag inte erkänner den oordningen), kommer min givna startpunkt tvunget vara exemplen på de kroppsliga och rumsliga närmanden (men inte den sortens närmanden) som först kommer för mig – Jag närmar mig målet, Jag är närmare än du är (eller snarare tvärtom), Kan ni vänligen flytta er lite närmare…

Det är plågsamt hur kroppen och dess sysslor i rummet så intimt plåstrar fast vid ett oräkneligt antal ord och uttryck (här skulle jag skriva något om rötter, om att vara oupplösligt fästad vid, utgå från, vara bunden till, men jag har inte den klarsyn som krävs), så stort att det är svårt att förstå att tal och tänkande alls är möjliga vid sidan av eller utanför de här rörelseinstruktionerna, som om språket inte var annat än en virtuos gymnastikuppvisning. (Jag tål inte ens någon antydan om att det inte skulle finnas en meningsnivå färdig att använda där (‘en våning upp’), ovanför det kroppsliga, helt och hållet utan beroenden (utan tacksamhetsskuld) till rummet och dess relationer, men hur skulle jag trovärdigt kunna påstå att det finns: som att försöka påstå att jag nu, i det här ögonblicket, inte i något avseende alls var beroende av att jag varit ung, barn…) Det rusar åt en mängd olika håll samtidigt. Kroppar, rum klamrar sig fast när det andra försöker lyfta… (Jag kunde inte avstå impulsen till den där besjälningen av språkets varelser – eller är det politiseringen?) Jag vill ifrågasätta hela mekanismen här, hela trångmålet, de förutsättningar som ger sken av att först de måste bli erkända och utredda, innan ett ytterligare steg kan tas.

Omsorgerna om Herakleitos fragment 122 är vittnesbörden för den mest gripande civilisationsprocess (och dubbelt: den orubbliga viljan att vidarebefordra detta apokryfiska fragment, likt ett storverk av den mest heroiska budbärare; den kostsamma mödan att tolka det heraklitiskt): Den helt rörande omvårdnaden av denna spruckna skärva, från början hopfogad av bitar som inte alls hörde ihop. Det är känt från endast ett enda omnämnande, i den bysantinska encyklopedin Suda (sammanställd på 900-talet), där författaren på ett uppslagsord för amfisbatein (“gå isär, gräla, vara oenig” (Herakleitos, “Fragment”, 1997, Rehnberg/Ruin)), nämner att jonierna också använt ett annat ord, angchibatein, där Herakleitos också använt det motsvarande substantivet angchibasiên… – Men ordet angchibasiên förekommer bara på det här stället, och dessutom grälar uttolkarna enigt med Sudas författare: om adverbet ‘amfis’ betyder isär, betyder adverbet ‘angchi’ tvärtom nära; därmed måste Sudas författare helt enkelt ha missförstått det hela: Herakleitos avsåg med sitt angchibasiên just motsatsen till det isärgående som uppslagsordet gäller – ett sammangående, närmande…

Storheten i detta är hisnande. Alternativt erbjuds vi gapskratta inför förloppet (“Varje övergripande tolkningsförsök av detta enda lösryckta ord riskerar att bli en hermeneutisk självparodi”, Rehnberg/Ruin). Skrattet kan visserligen vara en befrielse från uppfordran i dessa ansträngningar under närmare tvåhundra år –  men det är i så fall ett utbrott som inte kan gå segrande ur mötet: I tomrummet efter det skrattet återkommer stillsamt den uppmaning som närmandet envetet brusar. Det är rentav möjligt att se den varsamma vården av fragmentet som ikonisk för fragmentets egen inre kraft – dess närvaro i världen är inte en tillfällighet, upptäckten av det inte enbart en lyckligt uppgrävd slump (likt en guldskatt), utan långt mer en utmaning: det vi inte förstår men förstår att vi bör försöka förstå…

Vi kan betrakta den här motsatsläran som tom formalistisk logik (finns där ett gräl måste det finnas ett icke-gräl), men istället hellre (genom ett närmande) som bottenrörelser i (avdriften, drivandet mot) en ‘nödvändig’, ‘historisk’ dialektik, där isärgåendet överallt, på alla platser, i alla områden, i alla tider, måste finna sin ‘motsats’ (motståndare), det som på en gång definierar det, och civiliserar det… Tänk på hur sent närmandet dyker upp i den svenska historien, just likt ett civilisationstecken – där förut alla ord och uttryck som kunde ange det som avlägsnar sig, går isär, varit högst uppskattade, kommer nu istället det omvända förhållningssättet långsamt, utan understöd, i vandring in över landskapen, likt en kulturväxt som efterträder isen och omärkligt erövrar meter för meter norrut, norrut…

Jag betraktar närmandets participa form som en väsentlig del av dess mening (grammatiken bygger meningens möjlighet): det är inte den passiva funktionen som kommer i fokus här, eller rättare: genom närvaron i den passiva funktionen slår den över i oundviklighet (som den som inte ger sig). Det finns därför något gripande djupsinnigt redan i närmandet självt, likt en Zenon-paradox…; det nära kommer visserligen närmare, men det är i lika hög grad färdandet som är i blickfånget, denna rörelse som äger rum och som jag är delaktig i (denna öppenhet, ljuvliga dragningskraft som inte går att säga emot eller utöva motstånd mot (som att dras ner i djupet…)): där mitt kliv in i denna rörelse lika mycket är en gåva till mig som den är en bedrift, och klivet i sig är ett mod (där jag stiger ut lika mycket som in mot något: ut från min position, mitt hem, min trygghet, mina gränser).

Grammatiken faller samman inför detta ord, den faller sönder under den princip, där till sist varje exempel är sin egen kategori. – Och där går också rumsmetaforen sönder: Det finns inte något bokstavligt, eftersom rummet inte kan uppstå utanför historien, och därför allt det rumsliga redan från varje början är metaforiskt.