Oskicket är ursprungligen bundet till en skicklighet vars meningssammanhang vi lätt kan förstå: Oavsett vi behärskar själva färdigheten begriper vi att man kan vara mer eller mindre skicklig att utöva den, och också att det är möjligt att avgöra graden av skicklighet genom mätningar vilkas metod och resultat alla kan vara överens om. Men denna skala mäter inte alls graden av oskicklighet: oskickligheten befinner sig inte på det ena eller andra märket för bristande skicklighet (eller okunnighet för den delen). Ett omdöme om något oskickligt uttrycker snarare besvikelsen över något fördärvligt, alldeles förkastligt – ett utrop om ett närmast moraliskt brott, snarare än den nyanserade bedömningen av färdigheter.
Det där draget – att o:et i sitt indignerade negerande av begreppet helt tömmer det på mening – har följt med över till oskicket, men nu dessutom förstärkt av ekot i tomrummet av ett känt skick att hänvisa till. Och frånvaron av ett överenskommet skick att avvisa, kompenseras inte bara av den dömande gesten i sig (det moraliserande omdömet), utan i lika hög grad av den förmodade maktställning han eller hon innehar, som fördömer den ena eller andra händelsen som oskick. I klubbandet av domen prövas därför i verkligheten inte alls oskicket som sådant, utan graden av makt hos domaren: utan tillräckligt betydande ställning kommer omdömet falla verkningslöst. Funktionen hos oskicket blir därmed ren maktdemonstration, men som hos drottningens spegel: Det är först i det ögonblick någon ställer frågan som världen får svaret.