Oförskämd

Det verkar som om de oförskämda gärningarna upphört, ingen är längre oförskämd mot någon annan. Enda undantaget skulle vara personalen inom serviceyrkena, på ett hotell eller i en affär, som någon enstaka gång tycks kunna vara oförskämd mot en kund – det brottet uppstår ju genast då en person inte beter sig på det sätt jag tycker jag betalat för. Annars förefaller det som att dåligt beteende människor emellan bäst beskrivs som otrevligt, motsatsen till trevligt. Det folk i allmänhet upplever när de blivit utsatta för otrevligheter från andra, är att de känner sig kränkta. Förr var det inte lika vanligt att man kände sig kränkt, snarare var det då olika handlingar som var kränkande gentemot det personliga, privata livets rättigheter, integritet, helgd: uttalanden, påståenden, “behandlingar”, beskyllningar. I de fall en person var beredd att personligen ansvara för allmänna värden, kunde också dessa värden kränkas av andras handlingar. Det gemensamma för dessa fall var att det kränkande utspelade sig och ägde rum, hade sin vistelse, i det allmänna rum som delas av många, också den som kränker och de som ser det. Den modernare kränkningen har sin plats i världen som ett skeendes slutprodukt – ett slags psykisk klump – i en enskild människas upplevelse, där den blir kvar som något slags skatt men med minustecken framför.

Det intressanta i den här utvecklingen är inte bara det tjoget ord som sugits in i kränkthetens svarta hål, utan mer allmänt utplåningen av den allmänning på vilken förr dessa händelser kunde utspela sig. Det är inte fråga om att en räcka ord försvunnit enbart för att de var för sig av den ena eller andra anledningen gått ur tiden, utan för att det torg som var förutsättningen för att de skulle kunna utsägas har försvunnit.

Det finns därför något mer än tillfälligt i att just kränktheten kunde göra sådant segertåg, något som inte alls har att göra med att vi plötsligt skulle ha blivit mer lättkränkta. Så snart jag tycker någon kränkt mig känner jag mig kränkt, och hissar då med ens min kränkthetsflagga där jag sitter hokrupen i mitt privata hörn, med hopp om att någon ska uppmärksamma den, eller jag i bästa fall ska få ekonomisk ersättning av något slag – det är ungefär som att reklamera en vara jag tycker det är nåt fel på. Var däremot någon oförskämd kunde jag, av givna skäl, inte bli sittande hemma med en klump av oförskämdhet i famnen: Oförskämdheten var uppsatt inom ett mer intrikat system av relationer mellan olika storheter, människor, värden, maktsystem – inrättat i samhällsgemenskapen. Detsamma gäller för hela räckan försvunna ord inom samma område. Men om vi var tvungna att göra oss av med till exempel ohövligheten för att den endast traderade en världsbild vi av demokratiska skäl ville lämna bakom oss, påminner oss oförskämdheten just om en mer komplex värld, fylld av händelser som inte bara förutsatte verkliga relationer mellan människor, utan också system av värden som vidmakthölls av institutioner av olika slag. Att kränktheten då tågar in som vinnande alternativ i alla tomrum beror på att den så väl stöttar utvecklingen att hålla alla människor oorganiserade. Att jag känner mig kränkt är helt utan koppling till samhällets strukturer, alldeles oavsett på vad sätt vi vill betrakta dessa. Den känslan är därför inte mer störande för den allmänna ordningen än känslan att grapefruktjuice smakar väl beskt.