Och

Inom det offentliga livet finns det ett växande bruk av ordet och använt till försåtlig maktutövning, till att inge den lyssnande, den som mottar två sammanförda påståenden, en obestämd känsla av skuld, eller annars till att utan eget ansvar framföra misstanken om någon annans skuld i någon fråga. Jag blir illa till mods, av den här utvecklingen, av att höra det – jag hade ju också sensibla tentakler för att uppfatta just sånt – sådana fega härskarkonster -, utvecklade genom ett liv i naiv och skyddslös benägenhet att försöka förstå människor ur det de säger. Det är ett bruk där ocket skenbart används på vanligt sätt för att föra samman saker, men i verkligheten annonserar resultatet av en slutledning vars konklusiva samband den sägande alls inte vill ta ansvar för. Det är som att slutsatsen dykt upp ur tomma intet utan att det lilla ocket visste ordet av: Jag hade ingen aning, Plötsligt var den här bara och påstod detta, Jag har absolut inget med det här att göra.

Jag tänker inte på den sortens normala användning av och där ordet anvisar ett orsakssammanhang som uppenbart kan antas föreligga mellan de sammanförda händelserna, till exempel i meningar av typen “Den körde över på fel sida och sen small det bara”. Där verkar ju ocket i öppen dager för att koppla ihop smällandet med en av de händelser som på en gång föregått det och rimligt kan tänkas ha bidragit till det. I SAOB finns mycket gamla belägg av den här användningen (typ ‘konsekutiv konjunktion’, där ‘efterföljandets’ rent kvantitativa aspekt transformerats till en verkande); då också just sådana fall där konjunktionen fortfarande öppet redovisar och står för ett orsakande samband.

Den användning jag är ute efter etablerar istället ett slags falsk syllogism, där den andra av två premisser på samma gång hävdar en slutsats; alldeles överraskande blir ett plus ett: tre. Det liknar den sortens rörande komiska ögonblick där ett barn försäger sig genom att först självmant påtala en olycka, sedan i sekunden efter på eget initiativ lägga fram det förhållande som entydigt pekar ut barnet självt som skyldigt. Som talfigur i vuxenvärlden är det roliga däremot inte där: Här handlar det om att framföra en anklagelse, etablera en skuld, enkelt uttryckt avsiktligt göra ner en annan.

Inom privatlivet har den här låga gesten länge varit del av människors vardagsarsenal i försöken att behärska och härska över andra – man kunde kalla den: Skjut gärna budbäraren för jag är den skyldige men jag tänker inte stå för det. När den nu allt oftare dyker upp i det offentliga livet – den plats där det vi säger artikuleras ur den institutionella roll vi tagit eller tilldelats – betyder det inte bara att privatlivets regelsystem i allt högre grad invaderar det offentliga: samhällets grundläggning steg för steg spricker: Vi driver mot det korrumperade tillstånd där varje institutionellt uttalande oberäkneligt invaderas av personliga drivkrafter. Vi står också inför den ännu värre utveckling där det absoluta allvaret i det privata livets röst allt oftare bemängs av längtan till det offentligas ständigt öppna bakdörr: Så kanske det var men jag har faktiskt avgått/slutat nu.