Jag använder själv ofta uttrycket, som så många andra också gör, precis i ögonblicket innan avslöjandet av om det hänt eller inte hänt något, som jag förväntade mig skulle hända, eller hoppades inte skulle inträffa; stående alldeles inför ‘avtäckelsen’, ‘öppnandet’, eller vad det kan vara (jag tar av locket på kastrullen, öppnar ugnsluckan, loggar in på mailen, lyfter på källarluckan, tittar i en musfälla…). Nu ska vi se vem som vunnit; nu ska vi se om jag har vunnit på lotten…
Jag använder det tyvärr också på ett annat sätt (det är ett annat uttryck), som följeslagare i vissa (lite mer ‘komplicerade’) praktiska göromål, när jag ska mecka med bilradion, baxa in nåt stort och tungt i ett litet utrymme, fixa med datagrejor. “Nu ska vi se…”, säger jag till mig själv, och griper ivrigt tag i en ände av ‘problemet’. “Nu ska vi se…” Det inte bara saknar dialogisk funktion (det är inte riktat till någon i min omgivning, om det skulle vara någon där), utan är överhuvudtaget mer kropp än språk (det går för övrigt inte att använda i skriftspråket, enbart i talade situationer), och sitter helt fast vid det andra görandet, fingrarnas tag runt någon manick, armarnas prövande tag runt en tung sak, som ett språkligt ticks, en kroppsvana snarare än mental vana, alldeles olik de “sommarplågor” som tillfälligtvis sätter sig i huvudet på mig, men som sedan försvinner igen, när sommaren försvinner, plågan slutar repeteras.
“Nu” spelar ett absolut “nu”, ett som är utanför all tid, och därför inte har någon relation till något annat tempus; det skulle inte gå att utföra denna talade handling i dåtid. På sätt och vis finns där ändå en annan sorts anspelning på tid: den performativa uppmuntran som nästan lite käckt sjunger ur uttrycket, åstadkommer en förhoppning som har en inbyggd tidsaspekt: Bara vi ser tillräckligt skarpt och relevant nu, ska det nog ordna sig strax, snart har vi löst det, det här problemet, den här saken…
Det är det lilla vi:et som bekymrar, åstadkommer mitt beklagande. Det refererar uppenbarligen inte till ett befintligt flertal, men eftersom det samtidigt inte har rent gollum funktion (inte omskriver jaget som ett pluralt subjekt i ett försök att radikalt (man kan säga: idealt) överskrida skillnaden mellan subjektet och objektet, de älskande), återstår en mindre smickrande betydelse. Den gemenskap som vi:et åberopar uppstår ur en gränsdragande, uteslutande (alltså exkluderande) definition, där det på gränsens insida (hemma, här, hos oss) bor utnämnda experter, vi som kommer klara det, som klarar det, som redan har de egenskaper som krävs för att lösa det här uppdraget…
(… och trots att jag, att vi, visserligen växer in i den gemenskap där jag, vi lär oss använda det här uttrycket på det här sättet, beklagar jag den här smittan, dubbelt: att jag drabbats av den och oavbrutet mässar vi ska seet; att jag inte är förmögen att skaka mig fri från det, rista det av mig, få bort det ur mina mekanismer och träda in i en uppgift friare, fri att misslyckas, fri att inkludera andra bland dem som kan bidra till skrivningen och omskrivningen och utskrivningen av det som ligger framför mig /oss/.)