Det tycks som vi inte kan nå fram till detta närmande på annan väg än genom den rumsliga aspekten (vi närmar oss det det hållet, den naturliga ingången till det här kotknackandet): även om jag skulle insistera på att det visst är den bildliga användningen av ordet jag är ute efter (jag stryker över det bildliga nu, eftersom jag inte erkänner den oordningen), kommer min givna startpunkt tvunget vara exemplen på de kroppsliga och rumsliga närmanden (men inte den sortens närmanden) som först kommer för mig – Jag närmar mig målet, Jag är närmare än du är (eller snarare tvärtom), Kan ni vänligen flytta er lite närmare…
Det är plågsamt hur kroppen och dess sysslor i rummet så intimt plåstrar fast vid ett oräkneligt antal ord och uttryck (här skulle jag skriva något om rötter, om att vara oupplösligt fästad vid, utgå från, vara bunden till, men jag har inte den klarsyn som krävs), så stort att det är svårt att förstå att tal och tänkande alls är möjliga vid sidan av eller utanför de här rörelseinstruktionerna, som om språket inte var annat än en virtuos gymnastikuppvisning. (Jag tål inte ens någon antydan om att det inte skulle finnas en meningsnivå färdig att använda där (‘en våning upp’), ovanför det kroppsliga, helt och hållet utan beroenden (utan tacksamhetsskuld) till rummet och dess relationer, men hur skulle jag trovärdigt kunna påstå att det finns: som att försöka påstå att jag nu, i det här ögonblicket, inte i något avseende alls var beroende av att jag varit ung, barn…) Det rusar åt en mängd olika håll samtidigt. Kroppar, rum klamrar sig fast när det andra försöker lyfta… (Jag kunde inte avstå impulsen till den där besjälningen av språkets varelser – eller är det politiseringen?) Jag vill ifrågasätta hela mekanismen här, hela trångmålet, de förutsättningar som ger sken av att först de måste bli erkända och utredda, innan ett ytterligare steg kan tas.
Omsorgerna om Herakleitos fragment 122 är vittnesbörden för den mest gripande civilisationsprocess (och dubbelt: den orubbliga viljan att vidarebefordra detta apokryfiska fragment, likt ett storverk av den mest heroiska budbärare; den kostsamma mödan att tolka det heraklitiskt): Den helt rörande omvårdnaden av denna spruckna skärva, från början hopfogad av bitar som inte alls hörde ihop. Det är känt från endast ett enda omnämnande, i den bysantinska encyklopedin Suda (sammanställd på 900-talet), där författaren på ett uppslagsord för amfisbatein (“gå isär, gräla, vara oenig” (Herakleitos, “Fragment”, 1997, Rehnberg/Ruin)), nämner att jonierna också använt ett annat ord, angchibatein, där Herakleitos också använt det motsvarande substantivet angchibasiên… – Men ordet angchibasiên förekommer bara på det här stället, och dessutom grälar uttolkarna enigt med Sudas författare: om adverbet ‘amfis’ betyder isär, betyder adverbet ‘angchi’ tvärtom nära; därmed måste Sudas författare helt enkelt ha missförstått det hela: Herakleitos avsåg med sitt angchibasiên just motsatsen till det isärgående som uppslagsordet gäller – ett sammangående, närmande…
Storheten i detta är hisnande. Alternativt erbjuds vi gapskratta inför förloppet (“Varje övergripande tolkningsförsök av detta enda lösryckta ord riskerar att bli en hermeneutisk självparodi”, Rehnberg/Ruin). Skrattet kan visserligen vara en befrielse från uppfordran i dessa ansträngningar under närmare tvåhundra år – men det är i så fall ett utbrott som inte kan gå segrande ur mötet: I tomrummet efter det skrattet återkommer stillsamt den uppmaning som närmandet envetet brusar. Det är rentav möjligt att se den varsamma vården av fragmentet som ikonisk för fragmentets egen inre kraft – dess närvaro i världen är inte en tillfällighet, upptäckten av det inte enbart en lyckligt uppgrävd slump (likt en guldskatt), utan långt mer en utmaning: det vi inte förstår men förstår att vi bör försöka förstå…
Vi kan betrakta den här motsatsläran som tom formalistisk logik (finns där ett gräl måste det finnas ett icke-gräl), men istället hellre (genom ett närmande) som bottenrörelser i (avdriften, drivandet mot) en ‘nödvändig’, ‘historisk’ dialektik, där isärgåendet överallt, på alla platser, i alla områden, i alla tider, måste finna sin ‘motsats’ (motståndare), det som på en gång definierar det, och civiliserar det… Tänk på hur sent närmandet dyker upp i den svenska historien, just likt ett civilisationstecken – där förut alla ord och uttryck som kunde ange det som avlägsnar sig, går isär, varit högst uppskattade, kommer nu istället det omvända förhållningssättet långsamt, utan understöd, i vandring in över landskapen, likt en kulturväxt som efterträder isen och omärkligt erövrar meter för meter norrut, norrut…
Jag betraktar närmandets participa form som en väsentlig del av dess mening (grammatiken bygger meningens möjlighet): det är inte den passiva funktionen som kommer i fokus här, eller rättare: genom närvaron i den passiva funktionen slår den över i oundviklighet (som den som inte ger sig). Det finns därför något gripande djupsinnigt redan i närmandet självt, likt en Zenon-paradox…; det nära kommer visserligen närmare, men det är i lika hög grad färdandet som är i blickfånget, denna rörelse som äger rum och som jag är delaktig i (denna öppenhet, ljuvliga dragningskraft som inte går att säga emot eller utöva motstånd mot (som att dras ner i djupet…)): där mitt kliv in i denna rörelse lika mycket är en gåva till mig som den är en bedrift, och klivet i sig är ett mod (där jag stiger ut lika mycket som in mot något: ut från min position, mitt hem, min trygghet, mina gränser).
Grammatiken faller samman inför detta ord, den faller sönder under den princip, där till sist varje exempel är sin egen kategori. – Och där går också rumsmetaforen sönder: Det finns inte något bokstavligt, eftersom rummet inte kan uppstå utanför historien, och därför allt det rumsliga redan från varje början är metaforiskt.