Mimesis

Löven på gården brusar som en lycklig, helt torr våg runt mina fötter i steget oavsett dess höjd

Från var sin ände av skogsmarkerna utväxlade vi foton från fynden allt eftersom, men på dina svarade jag varje gång Oätlig

Mamma frågar efter den precisa placeringen men inte för att höra svaret utan i upphetsningen över att hon kan minnas detta sammanhang

Jag försöker släpa tiden över gränserna – likt ett tåg som anländer exakt i tid, men några minuter försenat; strax igen avgår på tidtabell men en stund för tidigt

För var sak jag rör vid säger pappa att det finns en historia kring den och börjar oombedd berätta den

Jag skalar min frukt vid köksbordet. Omärkligt fyller dimman markerna i skymningens sista ljus

Vågornas bränningar överröstas av den massiva tystnad som lägger sig över trakten lika stumt liksom ett lerskred förevarit

Det tar trettio minuter för min ögon att vänja sig vid mörkret, men så mycket tid har jag inte på mig

Påkallat av inget skriver jag några rader om en tysk tänkare som letar efter en nyckel i fickan

En tjur skriker ut sin längtan i mörkret men då ravinen fungerar som röstförvrängare möts dess rop med tystnad

Till natten bär jag min kropp påpälsad in i kallskafferiet och lägger den på en bred hylla