Männen och kvinnorna begraver dem nu, skottar ner dem som de tänkt och i själva verket mycket länge planerat. Det är inte stundens ingivelse. De skyfflar jord och lera över, lägger stenar på, lägger tjocka, långa stockar över, som de måste vara fyra för att orka släpa på plats. De bygger upp ett helt berg över dem så de säkert inte kan komma tillbaka upp igen, och inte kan man hitta dem. Ingen gitter väl gräva sig ner genom den bråten. Det är helt tydligt och fattbart: Tillsammans begraver de dem, kvickt, starkt, uppslukade av saken, utan tankar eller blickar hit eller dit.
Det är mycket tydligt: Kvinnorna i sina långa kjolar som fläckats bruna av leran, och som tagit upp så mycket vatten att de blivit tunga och uttänjda, och slingrar sig kring kvinnornas fötter så de nästan snubblar. Männen som i blottade skjortor skyfflar med sina spadar, släpar på stockarna, bär stenarna som tunga foster utanpå det spända bukskinnet.
Åtminstone är detta alldeles tydligt: De stretar på, ivrigt och ändå metodiskt, med en viss stolthet i armars och bens rörelser, i ryggmusklernas anspänning, i nackens knyck för att kasta svettdropparna ur pannan, i en läpp som för ett ögonblick dras upp över tandraden i en lätt grimas av ansträngning.