Männen och kvinnorna är inträngda under den slakt spända tältduken. Kvinnorna sitter längre in från öppningen, lagar kläder, rotar i packsäckarna. Männen sitter vid tältöppningen, håller fast i tältstöttorna, röker, stirrar ut mot tomheten därutanför. Duken är mycket mörk, hopsydd av olika tygbitar och sjok i olika färger. Regnets väta har trängt in i fibrerna och färgar tygerna ändå mörkare. Under det lågt spända taket sitter männen och kvinnorna, tysta, stilla, med böjda huvuden. Kvinnorna lappar några klädestrasor, rotar lite i packsäckarna. Männen tuggar på tobaken, spottar då och då, stirrar ur i det tomma landskapet utanför, där all ved för länge sedan är plockad och uppeldad, träden för länge sedan nedhuggna och uppeldade, kvistar och buskar och rottrådar för länge sedan hopräfsade och uppeldade.
Inne under den fuktmörka tältduken stiger ångorna från andedräkten hos männen och kvinnorna, och blandar sig med fukten från tälduken och de blöta kläderna. Duken hänger som ett svackande tak över deras huvuden, så att de som sitter i mitten tvingas böja huvudena för att inte nudda den blöta tältduken. Fibrerna är bemängda med fukt, och skulle genast ge fukten ifrån sig om någon det allra minsta vidrörde tyget. Kvinnorna har slutat nynna på den där sången, hur gick den nu, mmm mm mmm… En man böjer lätt på huvudet i förlägenhet när han fortsätter tänka på sången men inte riktigt kommer ihåg texten.