Mannen är långt mycket kortare än kvinnan, en skillnad som framträder desto tydligare där de står bredvid varandra, uppställda som en komplett familj, men med barnet ersatt av en katt som kvinnan håller fast i sina armar. Kvinnan står rak och utstrålar självförtroende och stolthet. Mannen förstärker sin korthet genom att luta sig framåt och stödja på sin käpp, samtidigt som han stirrar framåt med en blick som söker något den redan vet att den inte kommer att få syn på.
Han födde ett barn en gång den gubben, fast han var yngre då. Han bar det länge, mycket länge tyckte hans hustru. Han födde det ur höften, eftersom han inte var skapt för att ge ut det ur ett sköte. Det blev ett hål i höften och så kom barnet ut. En kattunge visade det sig. Sådan möda för en karl, och så blev det så fel.
Kvinnan bryr sig inte, är glad ändå tycks det. Hon klappar och vaggar på katten. Katten stirrar i hemlighet ut ur gemenskapen, ut ur familjen, ut ur sammanhanget, ut ur hela den här ordningen. Den stirrar in i en annan kartbild, ett annat landskap, utan träd, blommor, hus, stenar, stolar, och bord, där riktmärken och avstånd är av ett så okänt slag, att det är obegripligt.