Man skjuter dem inte ännu, väntar ytterligare en tid, timmar, minuter, år kanske. Männen står blickstilla och väntar på skotten, uppstagade av sina långa rockar, käpparna och de styva hattarna, som tillsammans håller deras kroppar uppe till och med efter det ögonblick skotten fallit. Och kanske också nu, i tiden innan den lätta skiftning i vinden, den ilning i löven, som får dem att falla. Skotten faller, eller också faller de inte, aldrig, och männen faller inte. De ramlar ihop inuti rockar, käppar, hattar, smälter likt märg, rinner ur plaggen, nerför käpparnas trä och rockarnas djupröda sidenfoder.
Det smälta rinner ner under löven, ner i marken, och sugs upp av jorden. Under årens lopp transporteras det via kapillärsystemet, och de finaste rottrådar, fram till trädens stammar, sugs upp och återbrukas till årsskottens löv.
På hösten faller ner de ner i frostmorgonen, och täcker obevekligt över hattar, rockar, käppar.