– Men jag har ju förbjudit mig att använda detta obestämda pronomen; att befinna mig i denna passiva, fega, falska position. Det gäller lika för den inkluderande gemenskapen (“Man tycker det inte borde vara så svårt att…”) som för den exkluderande (“Vad kommer man att tycka om det här…”).
Det karakteriserar en hel språkgemenskap (ungefär på samma sätt som man brukar skoja om (kanske äcklas över) Sverige som lagom-land): Jag menar att det är verklighet: De talande subjekten i denna gemenskap erbjuds en skyddad skuggposition, där de utan individualitet, utan subjektsegenskaper, försåtligt kan uttala sig om vad som helst som gäller andra, bedöma och döma och värdera vad andra gör eller inte gör, tycker, säger, beter sig… utan att de kan ställas till svars för dessa uttalanden. Som om den som tar det ordet på samma gång tar en neutral budbärarroll: Jag har personligen inget med detta att göra, men jag har blivit ombedd att framföra vad dom anser…
Jag upprörs inte så mycket av det historiska faktum, att det numera könsövergripande ordet uppstår från beteckningen för det maskulina subjektet, och därför alltid bär med sig det manliga könet som norm – sånt är vi ju mer än vana vid. Istället skräms jag över uppkomsten av detta utvecklade, dynamiska och samtidigt kraftfulla system, som inte enbart förmår att i varje ögonblick upprätta ett lämpligt kollektiv som kan inta subjektsplatsen för en värdering eller ett omdöme, utan samtidigt ladda upp det med sådan orubblig auktoritet, att det inte går att motsäga. Liksom i den omvända, korrelerade funktionen: Att jag frivilligt och självmant utsätter mig för ett repressivt förtryck, som reglerar mitt eget tyckande, tänkande, görande…
I det systematiska ligger alltså inte bara den principiella frånvaron av en mängd som gick att peka ut, att leta upp och ställa till svars, inte bara detta med ett alltigenom fiktivt subjekt som formerar sig i samma stund som det tillskrivs ett omdöme, utan just den dynamik som försörjer subjektet med pondus genom att suga ut mitt eget dåliga samvete eller dåliga självförtroende. När jag ser mig om för att försöka få syn på det man som vill reglera mitt liv, hamnar blicken på mig själv.
Hur detta ska förklaras vet jag inte. I en radikalare analys (det betyder: I en maktanalys) önskar jag att jag kunde förbjuda mig själv att hamna i denna cirkelrörelse, att alls dras in i frestelsen att ropa på detta man. Jag vill uppmana mig själv att förbjuda denna opersonliga, tredje plats, och hålla fast vid att det i varje möte bara kan finnas två roller, offrets roll och förövarens.