Det röda äpplet trillar utför branten i ett ljus som håller mot odlingens fall
När tänderna öppnar äpplets vita kött smörjs läpparna av äppelskalets fett
Efter varje tugga böljar strupen med en häftighet som om han drack
Nu slås blicken ner men inte av motljuset utan glaskroppens egen plötsligt oerhörda tyngd
Huvudet välter mot bröstet lika kraftlöst som om allt här föll i sömn
Träden reser sina grenar mot det korniga ljuset likt ruinerna efter en häftig brand,
med den raggiga urtidsboskapen efterlämnad som rykande brandrester
En sten lösgörs ur sandbranten och tumlar stötigt utför vattnets blottade åldrar