Klockor

Vid midnatt slår klockan i kyrkans torn sina långsamma långsamt räknade slag

Jag är vaken säger du med en röst ur sömnen och försvinner in i drömmen

Ur klockans väldiga klang vecklas en kupa ut som omsluter allt här med stillhet

Du vrider hastigt på dig och ger upp några korta ordlösa utrop i gälla toner

Vi bebor den stillheten, varma och kalla, samtidigt motståndslöst fångna och fria

Till skillnad från i sömnen finns ingen vaken inuti drömmens massiva isblock

I klockans blänkande metallkupa finns här och var glipor där drömmen rinner igenom

Jag bär med mig nattens tjut i min kupade hand in i min egen dröm och kastar det in i den stumma isens vägg