Jag gläder mig…
jag gläder mig när dagen går mot slutet, det stillnar, kylan väcks som lätt, klar ton i luftlagren, den bleka solen sakta sjunker i det svarta, blöta grenverket, så bakom lundarna, så bortom åkrarna, skogskanten, åsen…
det nu bara återstår ett blå, klarare ljus, som resterna av mycket kraftfullt vatten som stilla brusar över himlavalvet så mycket långsammare nu, i avskedets…
den vita fukten stiger ur bäckarna, diken, åkrarnas gölar, sumphålorna i skogsmarken, där de vita slöjorna långsamt finner varandra, tätnar, fyller sänkorna, växer, svävar ut över markerna…
himlen bleknar, ljuset skrider ut i väster och lämnar en allt mörkare fond efter sig, där de svarta, skarpa moln som driver in från havet avtecknar sig otydligare, otydligare…
de stora flockarna kommer svävande på hög höjd utifrån markerna, strandängarna, backarna, de svarta åkrarna, parkerna, och samlar sig i ännu större flockar över lundarna, skränande, vältrande…
Categories