Jag finner det gott…
Det är gott när dagen bryter in och skingrar dunklet, skuggorna bränns, stelnar, drar sig tillbaka in mot nattens källor, världen stiger fram, den reser sig mot skyn, tydlig, stadig, upprätt, orörlig, så orädd, så oberörd…
solen stiger upp på himlen, den rusar upp, sväller, sänker sig, värmer, hettar, översvämmar marken, vattnen…
ljuset bränner, finner väg ner till allt, kring allt, bakom allt, driver bort svärtan, avtrycken, allt vatten, all fukt i varje dal, sänka, dike, på gölarnas bottnar…
himlen blir vitare, lägre, sänker sig, plattas ut över åkrarna, skogen, vattnet, byarna, städerna, och allt levande stillnar, andas, väntar…
boskapen samlas i täta flockar under trädens skugga och i backarnas öppnade sandytor, med hängande huvuden, med tunga lemmar, med sinnena slutna…
de stora, svarta fåglarna går över gräsmarkerna, tittar, lyssnar, står frusna i den starka hettan, går, lyssnar, går…
Categories