I den svarta, mycket kalla natten gnistrar i pannlampans sken överallt frostkristaller likt oroliga frågor fästade här och var på vinterståndarna
Allt är så kallt om dagarna nu säger hon – bordet är så kallt när jag lägger handflatan på det
När jag närmar mig insomnandet genomfars kroppens lemmar av rysningar av värme strömmande ur lager djupt under mig
Faster vägrade ta medicinen och föll därför därefter, inom en vecka, utför kanten till glömskans siktlösa, oresonliga, oändligt djupa brunn
Då jag redan låg ned när jag voltade i dessa kraftiga, våldsamma yrselvågor, kastande mig hit och dit i oändligt djupa mörker, förnam jag i verkligheten solsystemets fall genom rymden
Eftersom hon valt att aldrig fästa sig vid någon av oss, och vi inte tilläts göra det vid henne, stod vi inför hennes efterlämnade liv handfallet stirrande som på ting på en iskall loppmarknad
Kanske var det i själva verket plötsliga kast i galaxens rusande färd jag varsnade, oförklarade hack i dess snurrande runt sin egen svarta axel
Bordet är så kallt säger hon – varje sak på bordet jag lägger handen kring är så kall idag
I nattdrömmen besökte jag äldre trakter, skildrade genom svartvita nyhetsfotografier av landskap och byar efter en väldig storm
Drömmens skeden utgör inte bilder bärande vittnesmål om dagen, utan en likt under dagen oavbruten räcka händelser utan begriplig mening
Vänta med tålamod – du. Med mitt livs längd räknat från nu dubblerad, ligger det framför oss en möjlighet att snart vända oss helt om, och skåda denna gård ett kvarts årtusende efter den restes