Det jag har gått igenom är inget jag önskar min värsta fiende. Nej, kanske inte det, men nu har jag ingen värsta fiende, inte ens en fiende skulle jag tro. Det är inte så många som har fiender nuförtiden, inte ovänner heller. Har jag en fiende eller ovän vet jag normalt om det, till skillnad från om jag är älskad, hatad, eller bättre någon tycker illa om mig, ogillar mig. Jag gissar många tycker illa om mig men de har inte sagt det. Antingen är jag för skrämmande för att meddelas sådana sanningar, eller för ömkansvärd. Ogilla är en asymmetrisk relation medan fiendskap och ovänskap är symmetriska: Jag kan inte på egen hand vara fiende till eller ovän med en annan, den måste ha samma förhållande till mig som jag till den (personen). Om den sortens fiendskap, ovänskap, minskat stort över tiden, beror det kanske på att de fält, där förr dessa bortstötningskrafter verkade, tappat det mesta av sitt tryck i den pyspunka som demokratiseringsprocessen åstadkommit i många tillslutna klassystem; genom den fick jag en möjlighet till social och geografisk rörlighet som tillåter mig att med en blinkning glida förbi en relation som hotar fastna i destruktivt beteende (andra slags känslor också). Därför blir det underligare att jag fortsätter mäta de värsta upplevelser jag råkat ut för i måttstocken av vad jag önskar eller inte önskar min värsta fiende. Om därmed min fiende här biografiskt sett är en fiktiv fixpunkt, är därför dess roll istället att översätta upplevelsen till en objektiv skala: Värsta fiende är ett vittne förmöget att föra ut det subjektiva till måttet i en yttre, erkänd verklighet (“Det ska gudarna veta!”). Jämför hur mina subjektivt upplevda ansträngningar respekteras som objektiva rapporter så snart jag med metaforer som kommer från den geografiska domänen anger gränserna för min förmåga: “Jag kämpade så långt jag orkade.” Det här är uttryck som insisterar på jämförbarheten hos annars oåtkomliga subjektiva upplevelser, som utan denna realitet kunnat avfärdas som valörer i en rent privat valuta. När jag därför inte önskar min värsta fiende det jag upplevt, blir detta återhållna slag just den förlust som får upplevelsen att komma ut i världen – hade jag istället simpelt försökt vinna en hämnd hade gesten och därmed också upplevelsen bara adderat till saldot på mitt privata konto. I en växlingstransaktion där jag överraskande avstår från att påföra min fiende min upplevelse, kommer min fiende belöna min omsorg generöst, genom att låna ut sitt objektivt värsta till en beskrivning också av min upplevelse. Min värsta fiende blir på så sätt tecknet för försök till försonande överskridande, inte bara av fiendskaperna som sådana, utan också mer allmänt av den oegentliga gränsen mellan ett inre, subjektivt liv och den värld där allt är.
Categories