Den förändrade användningen av i skrivande stund kan kanske ses som tecken för skiftningen i vårt förhållande till tiden själv…? Hur en sådan… kunde det kallas… språkets ‘arkeologi’ skulle kunna åtminstone antyda (eller: inbilla) förlusten av en radikalt annorlunda infästning av ‘tiderna’ (jag vill undvika alla lockelser till specialiserat språk här) i en människas vardag…
Inom praktiken för den digitala texten, alltid publicerad till mottagaren i samma ögonblick den är färdigskriven, utgör i skrivande stund inget annat än platshållare för en rent maskinell tidsstämpling, som automatiskt (likt oundvikliga lämningar på brottsplatsen) hugger fast sekundhullingarna i varje text, och därefter för alltid exakt anger den kalenderpunkt då texten blev till. Varje meningsfull relation mellan skrivtillfället och den framtid texten genom detta uttryck vill peka ut (här bytte jag ut “adressera” mot “peka ut”) framgår redan av textens förpackning. Att använda sig av i skrivande stund blir därför numera tomt, närmast performativt (det skränar sin egen logiska grund): Jag skriver det här nu… Inte heller det obönhörliga tidsstup som uttrycket förr kunde signalera, skänker längre någon upphetsning: Den förståelse en läsare då kunde känna inför realiteten i en skribents hänvisning till deadlines (där texten dör, eller om det är tiden som gör det) – det klockslag efter vilket texten för en obestämd tidsrymd var tvungen att cirkulera inom ett materiellt förlopp – försvann samtidigt med den allmänna vetskapen om att det bara är att uppdatera det skrivna så snart något nytt inträffat.
I ett alltigenom analogt sammanhang (alltså i varje avseende) hade uttrycket långt mer komplex mening, rättare var på en gång beroende av och bevarade tid som något bundet till den levande människans personliga, obytbara belägenhet. Om den digitala texten utmärks genom det ensidiga och maniska tvånget att oupphörligt ropa sitt Här är jag nu!, var istället den analoga texten under hela sin tillkomstprocess djupt medveten om förbindelserna både till sin egen dåtid, och till den uppmätbara framtid den siktade mot. I banalaste mening blir detta förstås sant för det ofrånkomliga faktum att de andra texter en given text korresponderade med, inte i skrivögonblicket var där, närvarande, samtidiga. I brevkorrespondensen var hälften av den historia brevet samtalade med oåtkomligt deponerad hos den andre, mottagaren (och befann sig därigenom i en intressant mening i ‘framtiden’: brevets eget innehåll fördjupades, förändrades – förverkligades först – i det framtida mötet med sin egen historia). Men detsamma gällde egentligen också för andra textformer, anteckningen, referatet, ‘avskriften’.
Jag vinglar kring här för att försöka få syn på hur det analoga i skrivande stund tycks förmöget att rymma inte alls bara sitt eget nu, utan ett nu oupplösligt hopfogat med den tid som förväntas förlöpa innan texten når fram till mottagaren (omvänt, enklare: som med en nyhet kommen till en efter att lång tid förflutit sedan händelsen det gällde inträffade, och till vars värde man därför var tvungen att lägga en spekulation om den utveckling av händelsen som ägt rum under färdens gång). – Och måttet för denna tid är unikt bundet till de praktiska villkor som reglerar just den här textens resa (posthämtningens almanacka, postens färdsätt, landskapets utseende (hav, berg, oländiga skogar), vädersituationen…).
I skrivande stund blir inom den här omständigheten inte ett självupptaget registrerande av den egna handens rörelser, utan platsen för, inte bara väntan, men också ovissheten: omsorgen om (sorgen över) det okända, oberäkneliga som kommer utspela sig i det tomrum (den tidslöshet: inte alla tider utan ingen tid) som ska komma att uppstå. Sett så kan uttrycket bara bli möjligt genom den anspänning som kunde kallas modets fantasi (fantasins mod), att på en gång hålla nuets jag och framtidens du i ett oförskräckt, odelbart grepp.
(Jag tycker också det är fint med stund, ett av dessa tids- och rumsuttryck som upprättas i relation till människans egna rymder (bygd, nejd, ögonblicket), istället för till mätningens instrument. Det saknar också ‘objektivitet’, och istället för den rastlösa berättelsen om tid som rinner iväg, utsäger det en innerlig försäkran just om ett du som förblir.)