I motljuset rider hon sin dröms snödriva, den grå hästen som skulpterats i den frusna ismassan, först med vassa spadar och knivar, sedan med små skrapor, till sist med borstar av hårda, korta tagelstrån, bundna tätt tillsammans. Hästen smälter så fint samman med snöns färg, att det är svårt att göra skillnad mellan dem. Kvinnan tror på skillnaden, och på möjligheten att hålla de två isär, men hjälp av en kvalité hon säger att hästen äger men inte snön. Hästens rygg rör sig under min stjärt och mina lår säger hon, och den är varm och levande, men det är inte snön. Snön är hård som is säger hon, och alldeles kall.
Hon verkar inte alls tänka på faran som ligger i detta: Om hästen är varm smälter den snart, eftersom den är skulpterad i is.